Nu har vi kommit igång med söndagspromenaden. Igor har fått träffa gamla och nya vänner och vi har gått runt i byn. Det var mycket trevligt och nyttig för oss. I början var Igor lite olydigt, han var snäll och trevlig men ville inte lyssna på kommandot ”sit”. Han tyckte nog att det var så onödig att sitta när man skulle promenera tillsammans. Men till slut gav han upp och blev min kamrat igen. Han tittade på mig med fokus och gjorde det jag kommenderade honom. Förutom ett par saker vi måste träna mer men det är inte Igors fel utom min som har slarvat med det.

Vi ska träna på inkallning så att han kommer till mig som ett raket och inte som en snigel. Sedan medan han kommer till mig i full fart får han stanna när jag kommenderar sitt (eller stop), mitt på vägen till mig. Det tränade vi läge sedan men jag har inte förstärkt kommandot. Nu vet jag att det brister på det när vi fick göra några övningar så dags att börja öva!

Hundmöte är Igor duktigt, i alla fall snäll och brukar sitta om jag ber honom. Men idag träffade vi utestående. En kvinna med en pojke och tre stora hundar. Vår instruktör frågade om hundarna var snälla och så svarade kvinnan nåt positivt tro jag. Då gick vi vidare och passerade henne (hundmöte träning med okända hundar). Jag och Igor var sist. Vi gick genom utan mer med det, avslappnade och med tankarna framåt, ignorerande dessa hundar. Då hoppade den största hunden fram (en pitbull eller bandad av det eftersom han kändes för stor för en renrasig pitbull), han gjorde anfall på Igor och jag hann att se hundens mun mot Igors nacke. Så instinktivt drog jag Igor mot mig samtidigt som kvinnan (ägaren till den aggressiva hunden) drog hunden mot sig. Igor såg också hunden och undvek honom men så svarade han med skarpa skall. Varningsskall för att inte komma närmare. Pitbull:en fortsatt skälla på ett aggressivt sätt medan Igor skällde mot honom för att tala om att han försvarade mig.   Detta hände under några få sekunden och vi (Igor och jag) gick vidare utan att tänka mer på det. Min hundinstruktör tyckte att Igor reagerade mycket bra, ”han försvarade bara”, sa hon. Den andra var den som hade ett aggressivt beteende.

Efter det var Igor lugn igen och vi fortsatt med vår promenad.

Jag är glad över att detta inträffade nu och inte när han var en valp eller unghund. Däremot tror jag att detta hände just idag med honom för att han är en vuxen hund. Annars tror jag att pitbullen skulle ha ignorerat honom.

Jag är stolt över att Igor är så självsäker, stabil och orädd. Ingen ska inskränka honom samtidigt som han är snäll, social och trevlig med alla hundar. Jag är glad över att han är tillräckligt mogen och stabilt som för att ha kunnat hantera en sådan situation på detta sätt. Jag är också glad över att han ställde sig kvar mellan mig och den otrevliga hunden, med försvars skall men lugn och stabil mot situationen för att tala om för den dumma hunden att här tas det lugn, att ingen kommer nära min matte (även om jag är övertygad att hunden hade nöjt sig enbart med att bita Igor om det är så att det var en sådan hund, många gör utfall men sedan är dem snälla). Och framför allt är jag stolt över att Igor släppte händelsen nästan lika fort som det uppkom för att gå vidare med det vi höll på innan störning.

Jag är också stolt över mig själv förstås. Eftersom jag såg bara på ögonvrån när hunden hoppade fram till Igor, sedan såg jag inte den där hunden mer. Allt min fokus var på Igor och gå vidare. Ingenting annat existerade för mig (inte kvinnan, pojken och de andra två skällande hundar heller). Jag gav Igor en tydlig bild med mina tankar över det som var viktigt: han med mig och gå vidare på promenaden. Den dumma hunden sågs ingenstans i mina tankar: inga represalier, ingen rädsla mot honom, ingen känsla eller bryr mig als på honom. Jag är övertygad att detta spelade en viktigt roll i händelsen. Om jag hade stannar och klagat på hunden eller sagt nåt fult till den, hade jag fått honom i mina tankar och ilskan i Igors tankar hade växt till nåt hotfullare. Men men jag har lärt mig mycket av mina gamla misstag och nu är jag en ny människa som kan fokusera på rätt sak utan att behöva tänka på att göra det. Min hund i fokus är regel nummer 1 för en lyckat vänskap och undvika problem . Att lära mig att skapa en bubbla på automatik där det existerar enbart jag, mina hundar och samtidigt skapa fokus på det vi ska göra (inte det som vi inte ska göra) gör det av oss ett team. Det känns verkligen som om vi kommunicerar på riktigt eftersom det fungerar alltid, som om de kunde läsa mina tankar.

Idag blev en dröm, jag inte visste att jag hade, uppfylld. Jag hade inte heller några förhoppningar om det eftersom jag är som jag är och andra människor är som dem är. Man kan inte tvinga någon att njuta av någonting som inte uppskattas av den person, bara för att en själv tycker att det är så spännande!

Men idag fick jag en överraskning. Lea och jag cyklade, en med var sin hund. Nu gäller det sa vi. Det är en vecka kvar till tävlingen! Vi cyklade iväg i fullt fart, jag förväntade mig att Lea skulle börja bromsa Dakota men det jag hörde var annorlunda. Lea började istället uppmuntra henne att springa fortare! – Vad!? tänkte jag.

Då uppmuntrade jag Igor göra samma sak och vi cyklade, Lea och jag i fullt fart parallellt, var och en med sin hund framför sig, också parallellt. Vart tog det vägen det med att Lea och Dakota cyklade bakom mig och Igor? men… det nya sättet att cykla med hundar älskade jag! Vad jag njöt av stunden och vilken synd att jag inte tänkte på att ta med mig kameran! Det var underbar att se Dakota sträcka sig framåt lång och vacker i fullt galopp och Lea som uppmuntrade henne mer och mer. Igor var inte lika duktigt, han är van att vara först och förstod inte riktigt att Dakota skulle vilja springa ifrån honom. Han stannade för att kissa några ”för många” gånger enligt mig och Dakota och Lea cyklade förbi oss. Då fick han bråttom och jag med! Det var verkligen så så sååååååå roligt! Cykla på grusvägar, i långa sträckor men också när vi svängde kurvor, Lea och jag bredvid varandra och med race-inställning.

Denna gång blev jag som sa att det räckte med att uppmuntra hundarna, de hade sprungit i tillräckligt många Km. Sedan tog vi det lugnare, i hundarnas takt men Dakota hon hade turbo:n på idag . Vad hon kämpade sig fram.

Jag är så glad för att ha cyklat som jag älskar cykla och med sällskap, äntligen någon som verkligen älskar cykla på exakt samma sätt som mig! Lea hade cyklat med mig och Dakota tidigare men hon har alltid varit försiktigt. Men inte längre! Självklar är hon försiktigt men det märkts att hon känner att hon har koll och kontroll över cykeln och Dakota. Så hon njuter nu också lika mycket som jag. Så underbar, så fantastisk! Bästa cykeltur någonsin!!!

Idag sprang vi också, yea! Två dagar i rad med seriös träning.

Efter kl 20 är luften svalare och det känns perfekt för en joggings tur.   Jag med Igor och Lea med Dakota. Idag startade vi tillsammans men gick åtskilda vägar sedan. Jag behöver träna uppförsbackar och tog en annans grusväg. Visst stannade vi lite då och då men vi sprang mycket denna gång och sammanlag skulle jag säga att det blev mellan 5 till 6 km. Hurra! Äntligen en längre runda.

Vi börjar blir duktiga på det här… på att springa iväg med våra vovvar,  Lea och jag.

Sedan red Lea Chance, hon hade inte nog med att springa att hon hoppade på honom och red i hagen utan sadel och med bara grimma och ett par grimskaft. Duktigt tjej hon är!

När förutsättningarna är som bäst finns ingen som stoppar oss! Yes, Igor och jag samt Astrid sprang idag (träningsdag), jag skulle ha sprungit länge mer än det jag gjorde och Igor med. Det var så svalt och skönt, allt var perfekt för att kroppen skulle ha båda ork och lust att springa. Plötsligt kändes det skönt att springa, inget jobbigt als.

Lea och Dakota sprang också, men förre oss och innan middag. Båda två kom tillbaka helt slut och utmattade. De sprang när solen fanns kvar och värme gjorde slut på dem. Stackars Dakota som andades hastigt och Lea med röda kinder och utmattat av värmen. Lea sprang hela runda i alla fall, fast det var så jobbigt. Duktigt gjort! Nästa gång får hon vänta tills att solen har gått ner lite till, och det känns sval och skön i luften. Som vi gjorde… de perfekta förutsättningar fanns idag.. jag undrar hur det blir på tävlingen…

Idag hälsade vi på kusinerna. Bellma träffade de för första gången och fick också hälsa på deras hund Bruno. En lugn svensk-dansk gårdshund.

Hos svägerska och svåger fick vi god mat, nämligen hemgjorda och extrem goda hamburgare, en trevlig och mysig stund med familjen.

I fredags blev det ingen träning, inte heller i torsdags. Dålig väder och super trötta hundar hjälpte mig att bestämma mig för att vila i stället.

Hundarna har grävt och grävt under hela dagarna, enligt Marcus. De har hittat sork boar och tror att de är grytt hundar. Synd för dem men lyckligt för sorkarna att det är bara nosen som får plats i sorkarnas ingång till sina hem/tunnlar.

Igår lördag gick vi till sjön. Fyra timmar var vi totalt borta. På vägen hittade vi ett äppleträd och tog vi några frukter. I sjön bestämde Igor sig för att simma ut till fåglarna. Han simmade lugn men sedan vände till oss. Efter tredje försökt såg jag att han verkligen simmade lång bort från oss. Jag hade inte tänkt på att ta med mig simvästar eftersom jag hade tänkt svalka oss i sjön bara, inte simträna. När plötligt ser jag när Igor simmar ut mot alger och vattenplanter, det såg ut som om att han fastnade i dem och försöker få loss sig. Jag får panik, kastar iväg en av skona och snabbt planerar att hoppa in i sjön och samtidigt undrar om jag kommer att hinna i tid eller om han kommer att druckna innan… vilken panik! Samtidigt ropar jag på honom och ber honom att komma till mig. Igor lyckas få sig loss och simmar tillbaka, uff uff, vilken lättnad. Aldrig mer i sjön utan simväst, nu när jag ser att han njuter så mycket av simningen att han gärna simmar ut själv.

Här kan man se honom simma första gången, lugnt och fint. Dakota tittar på, hon vill också ut och simma men bestämmer sig för att vänta in Igor.

Vovvarna springer iväg men kommer tillbaka för att försäkra sig att allt är OK med oss, sedan springer de igen iväg… för att komma tillbaka efter en liten stund… vi går så sakta tycker dem…

Trötta hundar. Dakota och Bellma vill bara sova…

Hemma somna Bellma hur som helst… med nosen in i Dakotas matskål.

Dakota somnar också direkt och Igor är ute och sover på altanen med.

Träningsdag 3 gick lite så där. Hundarna var väldig trötta för någon anledning (för att de lekte ute hela dagen kanske…). Så vi cyklar ändå tyckte jag.

Vi cyklade men det blev ingen fart på dem. Jag uppmuntrade dem att springa fort när vi var på väg hem men det blev bara Dakota som sprang lite, Igor travade för det mesta. Eftersom vi tog en lång runda träffade vi på vår kompis blå-överall. Dakota tittade mystiskt på honom så jag släppte hundarna och vi hälsade på honom. Dakota reagerade mycket bra på honom förstås eftersom det blev fusk med att Igor avslöjade direkt att fågelskrämmaren inte var farligt. Han sprang glad mot sin nya kompis och ställde sig bredvid. Då gick Dakota fram och nosade med.

Några stora tjurar träffade vi också, Igor blev glad och voffade lite på dem, då sprang alla mot oss… lite läskigt det blev med dessa enorm stora och med långa horn tjurar men elstängsel är duktigt och stoppade dem i tid 🙂

Hem igen sov hundarna riktigt djup.

Träningsdag 4, alltså idag… vi har inte gått ut. Det regnade och hundarna var ännu tröttare. Jag tror att jag kommer att få springa på morgonen för att få dem att orka. De njuter så mycket av den nya hagen under hela dagen att de är sedan slut när jag kommer hem.

Ibland önskar mig sig någonting som känns lång ifrån en, ibland ser man hur man njuter av en kopp kaffe medan man sitter på altanen och ser hundarna springa och leka i trädgården, ibland tycker man att det är mycket att göra för att uppnå denna dröm men det är därför man skall sätta igång med arbete för att uppnå det, för att någon gång blir det klart!

I söndags blev det invigning av min dröm! Barnen visste det så de sa ”mamma, nu är din dröm uppfylld” och glada njöt av stunden lika mycket som jag.

När hundarna var valpar njöt vi av dem i trädgården medan vi satt och åt ute, de följde med oss överallt. Sedan blev hundarna stora och jag tränade olika aktiviteter på dem, viltspår, cykling mm, då började blir svårare att släppa dem och slappna av. Vi fick jobba med dem, ta fram deras uppmärksamhet hela tiden om vi ville få hundarna vara kvar hemma. Tyvärr så har vi så mycket vilt omkring oss att hundarna gärna vill springa efter även om de kommer tillbaka fortare än 5 minuter. Men det kan vi inte tillåta, förstås. Framför allt under förbjudet att släppa lös hundarna.

Så, ut med koppel i trädgården även om vi har mycket mark… det blir en rutin och inget jobbigt men man börjar undra hur det skulle kännas att kunna släpa hundarna som förut… jag vet att det går att lära hundarna stanna kvar men det är kanske mycket jobb och jag har aldrig kommit igång med det.

När det blev klart att vi skulle ha en till valp bestämde jag mig för att uppfylla min dröm. När vi flyttade hit ville vi ha det öppen, inget staket. Nu vill jag ha det bekvämt och om det är staket som gäller för att uppfylla det så staket blir det.

Sedan vi flyttade i huset har vi haft en altandörr utan altan. Så dörren har vi inte öppnat als eftersom det är lång till marken. Jag har kollat och planerat flera gånger på Byggmax hur man bygger en altan men jag har inte kommit lång. Jag har inte förstod mig på allt man behövde och så tyckte jag att det blev för dyrt till slut. Men jag bestämde för att bygga en inhägnad på baksidan av huset, sedan skulle vi bestämma om det gick att bygga altan eller bara en trappa från huset. Marcus ville en altan förstås men vi kom aldrig igång med det.

Innan semester hann jag slå gräset och slå ner stolpar. För att spara på stolpar och jobb ville jag utnyttja hästens hage och lägga staket på andra sidan diket.

När vi kom hem efter semester, med Bellma, hade Marcus och sin pappa byggt altanen. Helt otroligt! På ett par dagar fanns redan en altan klart, helt rak och välbyggd hemma hos oss! Min dröm var på väg att uppfyllas!!! Underbara Marcus och Hans!

När vi släppte valpen Bellma samt Igor på baksida insåg jag snabbt att nej, staketet kunde inte vara på andra sida diket om vi inte ville ha leriga och geggiga vita hundar varje dag eftersom potatislandet med sin mörka och mjuka jord var precis innan det.

Ett par veckor till gick innan jag fick tid för att röja allt ogräs. Vi behövde slå ner staketet precis innan potatislandet. Jag röjde mer än det vi behövde men jag ville inte att ogräset skulle förhindra eller påverka vår klocka beslut om vart vi skulle slå ner staketet. Sedan röjde jag runt om övriga nerslagna stolpar eftersom gräset hann och växa igen.

Dag efter slog jag ner stolparna, i en rak linje tack vare en lina som visade mig vart. Jag ska säga att det inte blev så lätt när Bellma hela tiden snubblade på linan och ändrade riktning men stolparna blev till slut i en ganska rak linje.

Veckan efter, alltså igår, blev inhägnaden genomförd!! Jag hade bestämt mig att börja med det även om jag inte sa någonting men det var Marcus som sa ”ska vi sätta nätet idag även om vi inte sätter fast det på stolparna?”, ”jaaa” svarade jag!

Med traktorn tryckte vi ner stolparna bättre. Sedan rullade vi ut fårnätet och satt det på stolparna. Det gick åt en hel rulle på 100 m plus tre kvart rullar vi hade fått över från tidigare. Det som tog mest tid blev att sy ihop näten måste jag säga. Hade vi öppnat en ny rulle från början hade vi sparat tid. Men det glädje mig att ha fått kunnat använda de små bitar vi hade fått över. Jag satt fast nere delen av nätet på stolparna med ett snöre. Provisorisk eftersom vi ska spika fast det senare. Under tiden Marcus byggde en provisorisk grind också… och så blev vi klara på eftermiddag! Iupiiii

Astrid på altanen

Chance hage gränsar med inhängnad

Dakota njuter av att iakttar hur Chance äter

Två trötta vovvar vilar i gräset

Hundarna hälsar på Chance igen

Söndags eftermiddag… inhägnad på väg att blir klar

Trappa ner från altanen

Igor sitter som en herre från bergen och tittar på hur Chance rullar sig i marken 😉

Äntligen fick jag till det! Tre fina vovvar på den nya altanen som tittar in i kameran!

Jag hämtade hundarna och lät de upptäcka sin nya trädgård. De blev så glada att till och med blev dem lite hyper ett tag, ovana att få springa på detta sätt just där. Men sedan lugnade dem ner sig och blev våra underbara hundar igen, fria men samtidigt under kontroll. Chance ville också fira det med oss och hälsade på från sin sida av hagen.

På kvällen ville ingen gå in… Bellma tog vi in förstås. Det var dags att sova för henne och hon var helt slut. Dakota log där på gräset men ett tugg ben hon tuggade på, Igor log på altanen med utsikten mot hagen, som en herre som övervakar sin mark, och Astrid (med jacka och mössa för att det var kalt) satt på trappan, bredvid Igor.

Vi ser i horisonten solnedgången men det är få gånger vi tänker på det. Igår, utanför huset, på altaren njöt vi av denna underbara utsikt. Till och med Astrid la märke till det och fotade det hon tyckte att det var den mest otroliga bilden hon har tagit.

Skönt skönt skönt… och underbar, min dröm är nu uppfylld.

Från tanken till första handling tog det flera månader, från första handling till genomföring gick det två månader. Så någon gång måste man börja annars blir det aldrig klar. Vågar man inte påbörja någonting för att man tror att det kommer att ta för lång tid blir det garanterad aldrig gjort!

Det låter inte lika bra som igår när jag planerade en super träning för mig och hundarna men men man kan inte göra allt i livet.

Jag hade ingen som kunde passa lilla Bellma så vi bestämde oss för att hoppa över träningen och göra en utflykt till sjön istället. Vattnet var iskall igen brrrr så jag badade fram till knäna och Astrid med.

På vägen till sjön. Hundarna vill gärna dit men dem stannar, vänder och kommer till oss, sedan vänder dem igen och fortsätter dem att gå. trevlig med hundar som väntar på sin matte 🙂

Äntligen vatten tyckte de!

Lite bad….

Astrid visar intressanta saker till Igor

Yea! Stigen nästan avklarat, på vägen hem.

Fina hundar! De kan gå ut på sidan av grinden men tålmodiga väntar dem på oss så att jag han öppna grinden åt dem!

Springer fria på den stora gräset…

Idag när vi cyklade såg vi en fågelskrämma mitt i en åker. Han hade en blå och stor överall, en hatt på och vit rund ansikte. Jag såg att Igor reagerade lite, han såg någonting ovanligt och skrämmande. Igor var mest lite vaksam men fortsatt framåt på vägen.

Jag kom ihåg metal-testet vi gjorde med vår tidigare hund Bamba. Hur allt gick till och förklaring av varje moment. En sådan stor blå överall mitt i ingenstans är det mest skrämmande för en hund som man kan ha. Istället för att fortsätta framåt bestämde jag mig för stanna cykeln, lossna Igor och hälsa på vår främmande.

Jag vet att man inte ska spänna hundens koppel, och jag visste att Igor inte skulle springa iväg. Han är över två år och tillräckligt modigt för att klara detta, tänkte jag. Så vi gick tillsammans med utan ha honom kopplat. Jag gick rak fram den främmande fågelskrämman och stannade en bit ifrån. Igor skällde med korta och grova buffar men han fortsatt närma sig i stora cirklar. När han ställde sig mellan mig och fågelskrämman gick jag närmare statyn. Då kom Igor ännu närmare och vaksam luktade på föremålet.

Jag är så glad att han ställde sig mellan mig och den skrämmande överallen… han skulle ha försvarat mig om den hade fått i sig liv.

Så synd att inte ha haft kamera med mig och filmat honom. Han reaktion var underbar och unik. Igors första möte med en otäckt individ.