Chance bryr sig om mig

Idag släppte jag ut Chance ur en hagen till en annan. Han gick fram till en tredje hage och visade mig att han ville in dit. Han drog i nederste band av grinden för att visa att han ville in, men då fick han kvar sitt liftande ben i luften och bandet runt om. Jag visste att översta band led el så försiktigt släppte jag lös nedersta band, tog bandet runt ur Chance ben och då skulle jag sätta igen det på plats (stängde grinden). Då fick jag ett elstöt från översta band, jag drog mig bakom och fick i samma ögonblick stöt på rumpan samt ryggen. Jag skrek och sprang därifrån som en skadat djur. Elchoken kändes i hjärtan men starkaste kändes i rumpan och ryggen.

Chance tittade på allt, lung och trygg. Sedan kom han fram till mig för att försäkra sig att jag var OK. Så omtänksam, han var orolig för min skull. Efter det gick han inte fram till grinden. Han förstod att det fanns el där. Tur att jag visade han det. Det hade varit tråkigt att när han satt fast i bandet skulle han samtidigt känna elströmmen, men… nej, jag tror att han är smart och visste precis att bandet ledde el, den ända dumma som inte förstod det var jag. Men en bra läxa har jag lärt mig nu.

Och från andra sidan hage… nära huset stod Marcus och grillade korv som hörde elsmällen och skrattade hög av min reaktion!

Agility träning hemma med hundarna

Efter en lång vinter och oändlig kallt vår tog vi fram agility banan. Vi fick påminna hundarna hur man gör på varje moment men de kom ihåg det ganska fort.

Jag brukar säga att träna agility är min terapi mot allt. Det är så roligt och det ger en så stor glädje att det inte går att glömma. Hundarna tycker också at det är extrem roligt och barnen med. Där det finns barn och hundar som springer finns det garanterad skratt. Och våra barn har blivit super duktiga på att träna med hundarna!

Här kommer en liten film fylld av skratt och strålande glädje från oss alla under årets första agility träning: