Nu när officiellt har jag inbyggt den nödvändiga träningen inför tävligen berättar jag hur den första dagen gick.

Igor och jag cyklade iväg, först lugn för att värma upp oss sedan fortare. Jag uppmuntrade honom att springa fort, ännu fortare och växlade till max hastighet/högsta växel som är 21. Men så hjälpte det inte insåg jag. Det kändes mjuk när jag trampade och fick mig att tänka att jag behöver fler växlar! Så fort sprang Igor att jag inte kunde trampa ikapp honom… då insåg jag att vi sprang lite väl fort och farligt… men så tröttnade han snabbt och fortsatt vi i en lugnare tempo. Jag uppmuntrade honom inte mer, det räckte för idag.

Denna gång träffade vi flera personer och hundar och jag välkomnade dem. En annan dag skulle jag ha undvik hundarna och tagit en annan väg men nu måste vi träna på hundmöte även när vi cyklar.

Första kvinna med hund vi träffade försökte undvika oss men eftersom Igor sprang och jag cyklade hann vi ikapp henne. Hennes lilla hund små morrade och nästan skällde på sig själv. Jag kommenderade Igor att fortsätta framåt samt bromsade för att rikta in honom framåt. Han glad lyssnade till mig och njöt av mina belönande ord när glad sa jag till honom att han hade varit så duktigt. Yes! Vi klarade det – tänkte jag.

Sedan kom ut en man från ingenstans, Igor tittade på men ignorerade honom snabbt. Bra! På stora vägen där bilar kör minst i 70 km/h såg vi två hundar som satt fast utanför deras hus. De skällde och skällde och jag sa till Igor att gå framåt, han ignorerade dem arga hundar och fortsatt framåt, längds kanten på vägen. När bilarna passerade i hög hastighet kommenderade jag honom till höger och då flyttade han sig på automatik så att bilarna som redan hade tänkt att lämna stora mellanrum mot oss, hamnade ännu längre ifrån oss. Och så fortsatt vi vår långa runda mot en till skogsväg där vi såg en fågelskrämma som fick mig att tänka på andra tider… det berättar jag sen, sedan hemåt. Vi såg en råbock som hoppade mot skogen men Igor låtsades att inte se honom, han ville förmodligen inte dra mig mot skogen eftersom han vet att jag tillåter honom inte göra det.

En gång hemma drack han vatten och vi villade, efter några minuter fick han lite strechning, sedan gick vi in i huset där Dakota väntade med entusiasm.

Med Dakota satt jag på mig Canicross-bälte så att hon satt fast med linan och jag hade fria händer. Vi sprang genom vår stig och ut på vägen, sedan runt mot grannen. Dakota drog inte als så mycket, hon sprang mest bredvid mig… ejem… tänkte jag. Först för att hon drog för mycket och nu vill hon inte dra!

En fyrhjuling åkte förbi med en hund i en bur, då fick Dakota lite mer fart och jag passade på att låta benen springa fort, att känna hur det kommer att blir att springa fort och få hjälp med drag. Medan jag sprang försökte jag tänkta på att inte låta mina ben snubbla.. det gick så fort… sedan på vägen mot hem drog också Dakota, nu hade hon bråttom hem och jag lät henne dra och försökte hänga med i hennes tempo utan att hitta på ursäkter för att kunna stanna förstås. Hjärnan vill så gärna lura en med ursäkter…

Vi närmar oss den förväntansfulla samt fruktade dagen… när tävligen ska egna rum.

Så träningen kommer att pågå i full fart. Idag cyklade jag med Igor för att sedan hemma, gå ut och springa med Dakota. I morgon blir det cykel med Dakota och ut och springa med Igor osv. Det finns ingen tid att förlora och vi måste träna på riktigt nu. Sedan blir det simträning också på riktigt, inte in i sjön ett par minuter för att sedan gå ut.

Vi cyklar minst 10 km och springer en runda… inte så lång eftersom här är det jag själv som måste vänja mig…

Hemma är vi nu efter en trevlig dag på Solvalla. Alla är trötta, Igor extrem trött efter att ha träffat så många hundar och människor på en gång.

Det var Lea, Astrid och jag med Igor som åkte dit. Jag hade tänkt ta med mig Bellma eller också Dakota men blev osäker på hur det såg ut, om det skulle finnas mer människor och hundar än plats att gå mm så till slut tog vi bara Igor med oss.

Vi lärde oss mycket och Igor fick prova på det mesta! Mycket komplimang fick vi för en sådan fin hund.

fortsätter skriver imrogon….

Bellma är den mest envisa valpen jag har haft. När hon har bestämt sig för någonting kan man inte stoppa henne. Hon väntar bara tålmodig på hennes möjlighet att genomföra det. Ibland behöver hon vänta några timmar, ibland dagar men hon kommer precis ihåg det hon har tänkt göra!

Så istället för att vakta och oroa mig för hur det kommer att gå till… bestämde jag för att låta henne hälsa på Chance. Fast hon hade redan hälsat på honom i smyg… men nu blev det officiellt.

Den modiga Bellma och den snällaste Chance. Båda nosade på varandra, Bellma försökte få honom leka men det gick inte. Hon små hoppade och drog honom i svansen men nej nej… hon små skällde också men återigen nej… Chance ville inte leka men han ville gärna nosa på henne medan han fortsatt äta gräs.

Vilken snäll häst har vi och vilken modig valp, tänkte jag.

Det råder hundsläpp förbud i Sverige fram till 20e augusti och efter det blir det jakt säsong. Så jag tror inte att jag släpper mina vovvar när vi promenerar utanför vår tomtgräns. Därför har jag skaffat en vän. En CaniCross-bälte!

Bästa köp hittills måste jag säga. Bekvämt som… i början kändes det läskigt att inte hålla i något koppel men nu vill jag inte promenera med någonting annat!

Nu testar vi det… med tre hundar samtidigt… och som alltid med någonting nytt ska vovvarna dumma sig lite i början… men sedan går det fint!

Underbar promenad och väder fick vi i lördags!

Nu väntar vi på Lea som hämtade sin spark i sista minuten.

Let’s go!

Vi är trötta…

Promenerar hem efter en härlig utflikt.

Canicrosskitet köpte vi inför triathlon-tävling i september men nu använder vi det vardagligen. Ibland jag med alla tre hundar. Ibland Lea med Dakota och jag med Igor när vi joggar (tränar inför tävlingen). När hundarna är kopplade från halsbandet får dem inte dra, när dem är kopplade från selen, då gäller fritt val!

Jo, det blev dags tyckte jag… i Spanien vågade jag inte eftersom vi bodde i stan i en lägenhet men hemma… självklart skulle Bellma få smaka på goda saker, precis som Igor och Dakota. Så i lördags blev det dags att ge henne ett bit av ben med kött.

Först drog Bellma lös köttet och åt den, njöt av den…

När köttet var slut började hon skrapa benet med sina mjölktänder. Hon fick ta på sidan eftersom fram saknar hon tänder 🙂

Idag blev det riddags för Lea. Hela dagen red hon hos vänner under regn och med mycket skoj. Hemma red Lea Chance barbacka. Han har blivit lugnare och mycket mer avslappnad, en trevlig kille.