Arbete med bin

Äntligen kommer här en bild där ni kan se vårt arbete med bina från den långa och mycket att göra lördagen. Härliga stunder med dessa riktigt små varelser. Vi har fortfarande de två bikupor/samhälle kvar att gå genom och lägga på fler våningar med tomma ramar men det får blir på torsdag när vi är lediga och kan ta hand om dem mitt på dagen när de flesta bin inte är hemma.

Abelles
Bin från samhälle 1 och 2

Sista steget

Idag blev den sista vändningen av äggen innan de nya kycklingar kläcks. Maskinen har fyllts med vatten och nu gäller det bara att vänta. På fredag borde de börja komma ut och denna gång har jag tänkt på allt. Jag har vänd dem som det skulle och antecknat och kontrollerat med kalendern att dagarna stämmer. En luftfuktare finns i samma rum som äggkläckningsmaskingen för att undvika att luften bli torr och att kycklingar inte orkar komma ut. Jag tror att denna gång är allt under kontroll förutom en sak som kvarstår. Äggen blev för varma nu när solen är så stark och kommer igenom fönstren så för att undvika att äggen kokades ihjäl (om det är så att jag lyckades rädda dem efter den varma dagen) blev jag tvungen att lägga maskingen i pumprummet där det är svalare. Problemet är att vår pump ibland låter mycket när den pumpar ut vatten och jag är rädd att några kycklingar kläcks döva på grund av det. Men om övriga kycklingar klarade sig hoppas att dessa nya kan också det även om nu fick de vara lite närmare till den bullriga pumpen.

Så med spänning väntar jag att den förbestämda dagen äntligen kommer för att se hur många små kycklingar kläcks och hur dessa små och nya varelser kommer att se ut.

Vi hann inte riktigt med allt

Barnen var ivriga på att få se grannens tjurar/stutar i vår hage så hjälpsamma blev dem på en gång!

Astrid och Marcus började på en sida och Lea och jag på den andra. Vi gick genom hela hage och rättade till stolpar och ersätt vi de trasiga för de fräscha, slog vi ner dessa som var lösa, spände vi trådar och drog dem ifrån gräset. Många var nästan nergrävda. Det tog sin långa tiden men till slut kände vi oss nöjda. Så till slut blev det dags att prova elen. Mmm spännande det blev och fram och tillbaka med sexhjulingen åkte vi för att mäta elspänningen och rätta till de trådar som hade dålig kontakt. Barnen och jag själv tyckte att det var ren nöje åka genom hela hage med sexhjulingen. Så stort, så enormt grönt och så härligt.

Till slut blev det sent för att föra över djuren hem till oss. Men nu är det inte så mycket kvar. Allt är förbered och om några dagar kommer dessa härliga muuuu-djur vara hemma hos oss!

Hoppas att Igor inte blir för ivrig och vill leka med dem. Han har redan fått sin årliga dos av smärta idag. Ja, han råkade bita på eltråden när den var på och starkaste. Så kan det hända när man inte lyssnar på vad matte och husse säger. För tur det är gick det över ganska fort även om hans skrik kunde man säkert höra fram till byn.

Många aktiviteter på en enda dag

Den här lördagen har varit full med händelser och aktiviteter. Många att göra saker. Men samtidigt härliga och nödvändiga saker.

Tidigt på morgonen upp på sexhjulingen och till sjön med alla nödvändiga redskap. Bryggan skulle läggas på plats och gräset röjas. Vuxna och trevliga barn fanns där och våra flickor blev glada att lära känna nya kompisar.

Lea och jag åkte iväg till en valpkurs vi anmälde oss. Igor skulle lära sig att vara social med andra hundar, vi skulle träna på att ha en bättre kontakt med varandra och vara passiva. Allt detta känns bekant eftersom under tolv år har vi haft vår älskade Bamba, en underbar Rhodesian Ridgeback vi har tärnan och tävlat med, men det var också så länge sedan att vi inte har haft valp att en valpkurs för att fräscha upp minnet och lära oss nya saker tyckte vi att det behövdes. Riktigt varm det var och mycket vatten fick vi använda för att blötta ner hundarna så ingen värmechock skulle de få. Igor var den minsta av alla valpar, tre månader är han bara så ingen stor krav hade vi på honom. Lite övning och mycket vila.

Efter valpkursen åkte vi igen till bryggan. Gräset var röjt men  bryggan var fortfarande på land. Mycket hade karlarna jobbat men vinden blev för stark att det kändes för riskabel att lägga bryggan  och alla betong block i sjön. Barnen hade haft det jätte roligt och alla glada människor åkte hem på sina fyrhjulingar.

Hemma väntade Marcus mamma och Peter.  De skulle hjälpa oss med bina. Vi har haft bin tidigare och Marcus är mer insatt i det än jag är. Det har kanske gått 9 år sedan vi hade bin och jag har hunnit glömma nästan allt. Tur att Peter är en expert och vår mentor när det gäller bin och  han vägleder oss så allt blir rätt.

På med bidräkt fick jag lov att göra, Marcus vill att jag hjälper till. Det är för mycket jobb och han vill inte behöva vara själv. Så en omskolning i bihållning bad jag till Peter. Och med tålamod han förklarade medan vi höll på. Jag tror inte att jag hann få den här underbara känslan när vi hade bi för 9 år sedan. Att se dessa små bi hemma hos sig med det karakteristiska ljudet kändes båda avslappnade och helt fantastiskt. Så lugn man känner sig. Våra bi verkar otroligt lugna och de bryr sig inte om oss. Helt lugna och avslappnade dem är. Vi fick jobba mycket för att en tom låda hade lämnats kvar och vi förstår inte varför. Bina byggde vild där och mycket honung fick vi ta bort för att rensa och lägga ramar istället för den vilda bebyggelse. Två bikupor hann vi med och två till är kvar. Dessa tar vi på söndag.

Medan jag skriver sitter jag på stolen med datorn på trädgårdsbordet. Allt intill trappan till huset och Igor ligger undertrappan. Han sover men samtidigt bryr sig han inte om det som händer. Äppel och Apple kommer nära och tittar på oss, orädda och nyfikna. De är nästan på trappan och ovanför Igor. Nu går dessa stora kycklingar till Marcus, bredvid hans stol. Den stora tuppen, vår Gustavo (jag den dubblett kammade tuppen har fått detta namn), blir svartsjuk för att dessa kycklingar är nära oss och undrar om dem får någonting gott. Så han kommer nära oss också och tittar. Så trevligt det är. Nu medan jag skriver fåglarna sjunger, Igor sover, kycklingar sprättar omkring nära oss och solen skickar sina varmaste hälsningar till oss och det känns så underbar även om  Marcus vill så gärna pratar med mig samtidigt som jag skriver blir allt detta underbar ändå. Känsla av att vara mitt i en lugn men full av liv ställe gör att jag kan njuta i varje sekund av det jag skriver, tänker, funderar och drömmer om.

Tuppen Gustavo är nu precis framför Igor, under trappan. Han sprättar och letar efter maskar. Igor öppnar ögonen och tittar på honom. Mm där är tuppen tänker Igor och stänger ögonen och fortsätter sova. Det tycker jag att det är underbar. Igor kan slappna av och låta dessa höns vara i fred. Visst tycker han om att springa efter dem ibland men det gör han för att leka. En sak vi skall öva på att han slutar med men nu är det härligt att se att han kan låta dessa djur vara ifred.

Precis nu kom grannen och undrade om vi var klara med att gå igenom stängsel. Ja, vi ska få grannens stutar beta i vår hage. Vi stänger hälften av den och går genom hagen så att djuren kan beta. Andra häften kontrollerar vi senare. Så nu ska vi jobba  och se till att grannens djurs få beta hos oss idag. Så trevlig det blir att se dessa 18 stycken stutar beta i vår hage och hälsa på oss varje morgon!

En skrämmande överraskning

En fin promenad runt hela hage tog vi. Hela familjen ville ut och promenera. Vi, barnen och min mamma som är här hos oss på besök. Samt lilla Igor. Myssan stannade kvar som alltid vid gränsen av gårdsplan.

När vi kom fram till nere sida av hagen började vi se mycket päls på marken. Mmm kan det vara älg? tyckte Marcus, nej nej sa jag, det är vildsvin! Mmm nej, jag tror inte det, det ser ut som älgpäls… fortsatt Marcus och så här höll vi på några sekunder tills att vi hittade kvarlevor av ett råddjur. Och hur visste vi att det var ett råddjur? ja, vi hittade ryggraden med revben samt två lösa råddjursben. Inget annat.

Kvarlevor av ett råddjur
Kvarlevor av ett råddjur

Den trygga känslan om att man är hemma plötsligt försvinner och den otäcka känsla om att något hemskt har hänt börja ta plats inom en. Fort det går. Man börjar titta sig omkring och undrar i vilken vild del av landet bor vi. Hur kan detta hända, mitt i vårt hem? Vänta nu! tänker vi, det är inte als vårt hem, det är vilddjurens hem! Vi har bara flyttat in men inte fått deras tillåtelse så här får vi lära oss att kompromissa med dem.

Andra steget blev att tänkta på vilket djur har gjort det här. Kan djuret finnas här i närheten och iakttar oss? Det kan inte bara ett enda djur utom fler. Aj, vilken konstigt känsla. Vi var mitt i en underbar grön hage. Runt om oss hörde vi bara fåglarna sjunga och solen lysa. När kan den här hemska händelsen har inträffat? Här mitt i vår hage och vi märkte ingenting, vi kunde inte ens hjälpa det stackars råddjuret av sitt hemska öde.

Barnen undrade var huvudet hade tagit vägen och då blev det som en skattjakt efter det saknade råddjurs huvud. Det hade varit trevligt att hitta det och återförena alla delar av det stackars djuret men efter allt letande runtomkring gav vi upp. Inget huvud hittade vi och ingen större lust att gå längre in i skogen fanns så där stannade vi och utforskade det som fanns kvar av det stackars djuret.

Märkligt det var. Fåglar måste ha ätit upp skinnet för att det enda som fanns kvar var pälsen. Revben och ryggraden var renskrapade. Ingen köttbit kvar. Däremot var benen hela, med päls på längds ner. Enligt benen kändes alltihop mycket nyligen men enligt revbenen kändes som att det hade hänt för länge sedan. Det måste har hänt fort, många djur har säkert passat på att äta sig mät strax efter råddjuret blev dödat.

Den som trivdes mest med fyndet var lilla Igår som hamnade i ett gulgruva. Han satt där och tuggade på sitt råddjursben. Glad och stolt över det han hittade. En lång stund var han där och vi trodde först att han skulle stannar kvar där, att han inte ville följa oss hem. Men till slut kom han galopperande till oss, glad för den stund han fick njuta av sitt ben. Han tyckte att det var tungt att ta benet hem och ville mest vara med oss än där nere själv.

Igor tuggar på sitt första råddjursben
Igor tuggar på sitt första råddjursben

Marcus kom på en bra historia som gjorde att vi kände oss mycket bättre, tur att jag trodde på honom för att det kändes lättare då att lämna det stackars djuret kvar. Hans historia gick på att råddjuret blev påkörd vid vägen och att djuren tog varsin del till olika platser. Då hamnade ryggraden med revben samt två lösa ben hemma hos oss. Lite långt att släpa och dra en så stor del av ett djur men Marcus lovade att det inte var omöjligt. Så hemma gick vi med mysteriet löst. Det som jag inte visste då att nu grannen har sagt att det måste ha varit ett loddjur som bor hemma hos oss. Ett loddjur vi misstänker att det rör sig nära gården. Tidigare har loddjuret dödat redan ett får.

Hoppas bara att han inte skadar lilla Myssan eller skrämmer barnen. Hönsens får han inte heller röra. Och lilla Igor är fortfarande för lite, så han får vi passa. För övrigt känns det lite häftigt att ha ett sådan stort och vild djur nära oss.

Grattis till våra stora kycklingar

En bild av Äppel och Apple har jag velat visa och  nu kommer en alldeles nytagen bild på dessa två små men stora kycklingar. Våra först kläckta kycklingar som är tama och nyfikna på allt.

Äppel, vår lilla tupp
Äppel, vår lilla tupp

 

Apple, våra lilla höna
Apple, våra lilla höna

När vi går genom bilderna från de första inlägg om dessa två små varelser tänker vi om det är möjligt att dessa två gula små kycklingar kan ha blivit så stora på bara två månader! Ja, Äppel och Apple firar idag sina två månader med oss. En del av våra liv har dessa två fåglar blivit och mycket glädje och kärlek tillägger dem i vår vardag. För att varje liten eller stor utveckling dessa små djur gör känns mycket spännande att se och studera och flera minuter kan vi ägna i att titta på dem. Och de ägnar också en del av sin tid att vara med oss. Nyfikna på allt vi har, allt vi gör.

Jag kan inte tänka mig en dag utan att hälsa på mina älskade stora kycklingar och se hur de har haft det under dagen.

Vår vän fasan

När det händer någonting oväntat men det upprepas dag efter dag blir det en del av ens vardag, en del av ens liv. Men det blir en saknad, en tomhet känns också när det försvinner. Och ibland försvinner det lika fort som det har uppstått.

Ja, en fasan lärde vi känna. Han blev en del av vara liv. Varje morgon på väg till skola eller på väg från skola till jobbet samt från jobbet hem väntade fasanen på oss. Mitt i korsningen in till våra väg bestämde han sig för att vakta. Oroligt blev han när bilarna körde för nära hans revy.  Och ett par gånger fick jag bromsa för att inte köra på honom och på med blinkers för att förvarna övriga bilister så vår lilla vän fasan inte skulle råka illa ut på grund av dessa hänsynslösa bilar som körde genom hans revy.

Han var en riktigt fin fasan, modig eller kanske för dum för att ha valt en så farlig plats att vara. Men det glädjade oss att se honom varje morgon och kväll även om strax innan korsningen oroligheten och hemska tankar om att se honom påkörd kom fram varje gång. Sedan den glädjande känsla igen, han är kvar.

Men så försvann han en dag och aldrig mer har vi sett honom. Inget spår om att han har blivit påkört eller uppätit finns. Så vi får hoppas och drömma om att han hittade till slut sin älskarinna och till en säkrare plats båda två flyttade.

Gårdsdjurens utveckling

Tiden går så fort att jag har tappat räkningar och vet inte längre hur gammal lilla Igor är. Men han har växt otrolig mycket och nu står hans stora små öron rak upp även om ibland hänger en då och då. Igor springer nu med isär bakben, han springer inte längre som en liten kanin med båda bakben samtidigt. Myssan har börjat lära Igor att hon skall respekteras och nu tycker Igor att hon är ett häftigt litet djur som han inte kan skrämma eller jaga bort. Nej, Myssan springer inte längre ifrån Igor, hon stannar och väntar på att han kommer, så fort är Igor framme till henne så stannar han och luktar mycket försiktigt, närmare henne vill han men vet inte riktigt om lilla Myssan kommer att tillåta det eller om han kommer att få en till läxa. Så avvaktar han nyfiken och tålmodig att Myssan går sin väg.

De stora kycklingar växte också jätte mycket under natten. Vi blev överraskade att se dem så stora idag! Stor näve, stora fötter, långa vingar och kam. Äppel som är ganska vit i fjädrar börjar få en fin rödaktig färg i sina fjädrar på halsen och lilla Apple blir brunare och brunare men båda två har samma ögonfärg: mycket fina honungsfärgade ögon som tittar på allt och undersöker noggrann alla mina kläder, eller så putsar de mig så att jag ska vara fin. För att nu har dessa stora kycklingar kraft i deras näve och kan om de vill nypas även om de är mycket snälla och gör inte det allt för ofta.

Våra fyra små kycklingar är nu två veckor gamla… eller vänta nu. De måste vara tre veckor gamla… mmhh jag måste kolla det i almanackan… De är i alla fall mycket större och börjar bli kaxiga. Ut bland de stora höns vill dem då och då och in till de små kycklingar vill våra två stora kycklingar också då och då. De känner kanske igen det där rummet som en gång i tiden var deras hem och trygghet men som nu vill dem bara besöka och inte als stannar kvar i.

Jag misstänker att tre av de fyra små kycklingar är tuppar och den fjarde är tveksam. Aj, vad skall vi göra med så många tuppar… oh oh. Jag hoppas på att jag har fel men jag är ganska säkert på att de är tuppar eftersom pappan är en tupp med dubbelkam och två av dessa små kycklingar har en riktigt bred förbered utrymme för en dubbelkam, den tredje har en enkel kam men den är mycket stor och han verkar tuppa sig. Så nu har vi bara en chans att vi får en till höna eller så blir han också en tupp… ach, de får blir det som de blir vi kommer att tycka om dessa små kycklingar ändå.

 

 

 

Igors lilla syster

I helgen hälsade vi på Igors nya lilla syster. En liten schäfervalp med mörka färger. Hon blir schäfertecknad tror vi.  Det är svårt att se när valparna är så små men efter Nationaldagen kommer vi att hämta henne och hoppas att hon blir lika snäll men mindre vild än lilla Igor.

 

Körglädje på våra landsvägar

Vilken körglädje det blir med vårens ljusa dagar och trevliga landsvägar. Inte alltid skall vi åka motorvägen, ibland unnar vi oss en trevligare resa på landsvägar där vi njuter av landskap och dessa underbara kurvor. Bilen får också sin glädje. Inte alltid skall man köra på eco-läget, ibland förtjänar bilen en sport-läge körning. Och vilken njutning det blir! Bilen kör iväg som en glad häst som får lossa tyglar och allt frihet att galoppera. Kurvorna tas bekväma och flera önskas. Samtidigt ser man skogen och åkrar på båda sidor av vägen. Och många fina gårdar och hus som med tålamod vaktar över alla som åker förbi och med tystnad tackar dessa resenärer för att göra vägarna så levande.

Men plötsligt är man redan hemma och då önskar man att vägen hade varit lite längre…

Åka genom Route 66 har jag alltid velat göra men nu när jag har upptäkt Sveriges landsvägar behöver jag inte längta längre till ett så avlägsen plats. Vi har våra underbara landsvägar där varje liten del av vägen är unik och landskapet fantastiskt!