Let’s go!

Nu har jag utökat lagringsutrymmen för bloggen så fler bilder och filmer kommer jag att kunna lägga upp utan att behöva oroa mig för att snart minnet kommer att ta slut! I alla fall under 2-3 års tid, sedan får vi se….

Överraskad med glädje

Sedan igår bestämde jag mig att jag skulle idag gå ut och cykla med hundarna. Dagen började med extrem mycket vind och det kändes oinbjudande att färdas ut i skogsvägar.  Ändå sedan fruksttiden ropade jag hög om någon ville följa med och cykla, men ”nej”, ”inte jag”, ”nepp” var de svar jag hörde…

Senare på eftermiddag kände jag att nu var det dags. Det blåste men inte lika mycket, det kändes inte så skönt men jag tänkte förbereda mig med tjocka vinterridvantar, vindtätmösa och regn byxor samt jacka. Allt för att stoppa vinden. Jag ville hålla ordet jag gav igår till min inre mig samtidigt som jag hade lovat det till Igor och Dakota med mina tankar. Vi skulle ut och cykla oavsett! Så det fanns ingen ursäkt som skulle hålla mig borta från denna äventyr.

När det var dags att börja klä mig och annat, frågade jag en gång till om någon ville följa med. Lea svarade ja! Helt fantastiskt! Hon skulle dock inte ha någon hund fast i sin cyckel då hade hon inte hunnit cykla någong gång i år än. Vi satt selerna på hudnarna och vi började fixa oss med hjälmen och annat. Då ställde Dakota sig bredvid Lea och satt sig ner för att vänta. Lea insåg det och frågade mig varför gjorde Dakota det. Mitt svar var ”hon ställer sig bredvid sin förare”. Dakota har alltid följt med Lea när vi två cyklar samtidigt och även om det hade gått flera månader sedan Dakota och Lea cyklade tillsammans sist så var det en självklarhet för Dakota. Till och med när hon har cyklat bara med mig och Igor de senaste månaderna. Lea blev glad och direkt svarade att då skulle hon cykla med Dakota!

Ute i förrådet insåg vi att Leas cykel inte var redo… men utan att tveka Lea tog min gamla cykel – min gamla trogen vän som aldrig har svek mig – (som tur hade jag bytt bromsarna på båda cyklar för ett par veckor sedan). Vi kopplade linan och spände anttenen. Lea pumpade däcken och hon var redo! Hon brydde sig inte att kolla om sadel eller styret var i rätt position för henne, hon kände att allt var redan OK. Så trygg hon kändes!

 

Och… så cyklade vi! Jag med Igor och Lea med Dakota, som på gamla tider när vi tränade inför Triathlon med hund eller SM! Denna gång Lea självsäkert som förrut, hon berömde Dakota mycket ofta och påminde henne hur duktigt och bra hon var. Lea uppmuntrade Dakota när hon ville springa om Igor. Lea njöt av hastigheten och utmaningen. Det var en helt underbar resa där jag njöt lika mycket eller mer än någon annan!

Att se min dotter på 12 år cykla med mig, som en trygg vuxen som litar på sin hund men som samtidigt är beredd på allt som kan hända, då cyklar vi i snabbt hastighet. Att se henne så trygg när jag cyklar bredvid henne, cykel bredvid cykel och hund bredvid hund, utan att hon tycker att vi är för nära varandra och få panik. Att se henne njuta och säga att skogen luktar gott och frisk. Att se henne le medan vi pratar och färdas på cykel hem. En så underbar känsla som inte går att beskriva!

Hundarna är så rutinerade att det är så lätt att cykla med dem. Vi tog en klassiker, en runda på 10 km där vi cyklar på asfalt så lite som möjligt i ca bara 500 m, en av mina favorit rundor. Vi såg stora förändringar på hus vi passerade och vi pratade om hur det var förrut och hur vi ser det nu. En givande cykeltur vi alla fyra njöt med glädje!

Hemma fick hundar beröm och massage, sedan strechade vi deras ben/leder och lämnade de att vila. Vi fixade hästarna och hönsens, sedan på kvällen fick hundarna mat och ett revben att tugga på. Idag åt Igor och Dakota med apetit och entusiasm!