Kompanjon

Kommer han att överge mig eller blir han kvar vid min sida? Med andra ord, är jag Igors kompanjon eller bara ett sätt att få komma ut och springa? Denna fråga ställde jag mig upp idag, när vi cyklade tillsammans, när jag kände att vi var ett team. Igor, cykeln och jag, alla tre ihop formade en racerteam.

När vi var lång bort från samhället släppte jag Igor lös, jag ville testa, jag ville veta. Är Igor och jag en flock? Kommer han att springa iväg efter vilt? eller blir han kvar vid min sida, som min trogen äventyrare?

Jag släppte honom också för att jag ville prova, försöka och testa om det gick, om det var möjligt att vinna över honom… Jag vill inte tvinga Igor att springa fort, att ta i, när han är fast i cykeln. Jag vill att han ska kunna välja, känna sina begränsningar och stanna om han behöver det.

Vi sprang sida vid sida, parallellt. Jag pressade cykeln och framför allt pressade jag mig själv. Jag tog i så mycket det gick, som mycket mina ben orkade trampa. Ljudet av däcket mot gruset var stark, det var underbart. Vinden var kall och obehagligt men hastigheten var allt, fantastisk och oförglömligt. Även om jag cyklade så snabbt jag kunde lyckades jag inte cykla om Igor. Det var det jag ville testa, jag ville veta om jag någonsin skulle kunna vara snabbare än honom men nej, Igor lät mig inte cykla ikapp honom. Hans huvud stack alltid framför cykelns framdäck. Jag försökte, Igor ville nosa på vägkanten eller dricka i diket men så fort han var på väg att överge springandet för detta  vände han först sig mot mig och ångrade sig, då sprang han ännu fortare för att jag inte skulle cykla ikapp honom. Så frustrerande! Tills slut orkade jag inte cykla så fort längre och när krafterna övergav mig tog vi det lugn. Vi stannade, Igor drack iskallt vatten från diket. Jag beundrade landskapet och njöt av naturen.

Mer än en gång undrade jag om Igor njöt av min sällskap lika mycket som jag njöt av hans. Han tittade in i skogen, han sökte spår av vilt och var vaksam men han hade koll på mig ändå. Ja, vi var ett team, en flock som sprang tillsammans, som race:ade tillsammans. Det som Igor älskar mest.

På vägen hem kopplade jag Igor till cykeln igen, nu var det skönt att få draghjälp eftersom så många krafter hade jag inte kvar och en lång resa hem hade vi kvar.

En bil körde om oss. föraren körde varsam men tillräckligt snabbt för att lämna oss bakom. Igor började springa efter, hans race-instinkt vaknade till och plötsligt var vi på väg hem i full fart!

Vi stannade på en vägkant nära skogen. Igor nosade på buskarna och jag satt på cykeln. Allt var tyst och det kändes skönt. Men… 1, 2, 3 och två rådjur sprang ifrån oss mot skogen. De var precis bakom träden framför oss! Jag såg rådjuren 1 sekund före Igor och det var tur för att jag är minst 1 sekund långsammare att reagera än Igor. Igor tog språng efter rådjuren, jag pressade bromsarna för full. Ingenting hände, bara ett ryckt i linan och Igor vände sig mot mig. Usch, får jag inte springa efter dem? – tyckte jag att han sa med sin blick. I det ögonblick tänkte jag på hur jag älskar min kära cykeln, hur tryggt känner jag mig när jag sitter på den, och framförallt hur mycket jag älskar mina bromsar.

Efter det cyklade vi hem, som två kompanjoner som återvänder hem efter ett trevligt äventyr.