Dakota, en snäll ledare

Idag såg jag någonting jag har inte sett tidigare. Inte heller i Spanien när jag hade som mest hundar men det kan vara för att jag hade bara hanar.

Dakota har försökt ”uppfostra” eller bättre sagt lära Bellma att uppföra sig på ett korrekt sätt, sedan hon löpte. Det har varit en tuff resa då har Bellma varit för naiv att förstå eller för envis för att ge sig. Dakota måste fortfarande påminna henne om hur hon ska uppföra sig, varje gång vi gå ut. Men nu räcker det med en-två påminnelser så lyder Bellma.

Det stämmer att man inte kan bara kräva, man måste också ge. Det är det en bra ledare gör och idag gjorde Dakota det.

Dakota får extra köttbitar eftersom hon diar 10 små valpar. Hon får köttet i sovrummet där hon väljer när hon vill äta upp det. Jag satt på sängen och såg hur Dakota tog en kött bit och gick ut rummet, lämnade köttbiten strax utanför dörren, nära Bellma. Sedan gick hon in till sina små valpar. ”Vad?”- tänkte jag. ”Vet du Dakota att Bellma kommer att ta köttet nu? vill du inte äta upp det?” – sa jag. Sedan la jag till till Bellma att hon skulle bli utskälld om hon tog Dakotas köttbit. Men Bellma avvaktade några sekunder, såg att allt var lugn och tog köttbiten och gick till hallen. Där la hon ner sig och tuggade in sig den smaskiga gåvan. Det var då när jag insåg det och sa det till Marcus: ”Marcus Dakota gav en köttbit till Bellma”

Kunde det stämma eller var det en sammanträff?

Några minuter efter som om inte var det tillräckligt med mat för Bellma, gick Dakota ut sovrummet. Hon såg att Bellma hade tagit köttbiten då gick Dakota in i rummet igen, hämtade en till köttbit och gick ut till hallen, hela vägen fram till Bellma denna gång. Dakota släppte köttbiten bredvid Bellma. Hon morrade någonting glad och gick därifrån, in i rummet igen. Bellma väntade ett par sekunder för att sedan smaska in sig den goda gåvan.

Nu var det bekräftat, ja! Dakota gav sin mat till Bellma. Marcus undrade om inte Dakota förbereder Bellma för at hon ska senare, när valparna blir större, använda henne som barnvakt eller bättre sagt, valpvakt.

Jag tycker att Dakota agerade som en rättvis ledare. Hon är krävande och tillåter inga dumheter men samtidigt är hon snäll och delar med mig maten. En bra och rättvis ledare är en sådan ledare man vill följa och lyda. Egentligen det är så vi lär oss att uppfostra våra hundar, träna och belöna. Lyder valpen får han eller hon godis.

Nu fick jag se det i verkligheten, från hundens perspektiv och jag tycker att det var fantastisk! Det bekräftar det som redan var bekräftat och inlärt i mig genom alla hundkurser jag har gått men att se hur det verkligen stämmer, hur hundarna gör det på sitt sätt, är verkligen fantastiskt!

Och så… Igor fick ingenting. Men han är hanne och räknas på något sätt inte. Tikarna brukar ignorera honom ganska mycket, han räknas med när det är dags att leka.

Jul dagen – ridläge

Juldagen kändes perfekt för att rida lite. Först och främst skulle jag rida Shayna bara. Men eftersåg stod Chance så nära…. oss… så lätt att bara ta honom närmare och sadla honom att jag kunde inte motstå det. Så jag red Chance med!

Med Shayna ville jag skritta, trava och galoppera yeaaa! Var det jag hade tänkt. Men så blev det inte… ejem… det fanns lite is kvar på några ställe och båda Shayna och jag blev försiktiga. Men roligt att skritta på henne blev det!

img_3136

Shayna

img_3144

Chance ville istället börja galoppera på direktan! Men jag ville inte, han är oförsiktigt och med is hit och dit var det inte läge att rida i full galopp. Samtidigt så ska han lära sig att lyda mig och inte att jag ska lyda honom (även om jag längtar efter galopp). Det tog tid men till slut blev Chance lugn och släppte iväg sin revelläge.

img_3158

Chance

img_3163

Vi fick valpar igen

En fin överraskning innan jul! Vi trodde att valparna skulle komma efter jul men samtidigt kändes Dakotas mage mycket stor och stora kullar bruka komma tidigare… så på något sätt i min omedventande visste jag att valparna skulle komma snart.

Hela dagen kände jag på Dakota att valparna var på väg, temperaturen vissate också det. Så, så fort barnen kom hem gick jag ut för att fixa allt som behövdes fixas innan kväll, barnen fick turas om att göra Dakota sällskap. Hon var känslig och inte ens en minut skulle vi lämna henne ensam.

Dakota låg på våran säng när jag var klar med allt. Hmmm, tänkte jag… ska hon valpa på våran säng? Hon tycker att ”ja” tror jag, skönt och bekvämt i mattes och husses säng.

Jag visade henne hennes valplåda, nybäddad och klar. Dakota tyckte att det var också trevligt så hon flyttade dit istället och då började värkarna. Så klockan 18 kom första valpen för att sedan komma strax innan 5 på morgonen sista valpen. Vilken lång natt!

Under dagen som om det borde en signal, hittade jag bland böckerna min ”diet soppa” recept, Dakota fick förra året medan hon valpade. Så jag lagade två portioner soppa Dakota tog tacksamt emot under valpningen. Det gav henne krafter och energi att fortsätta.

Denna gång kändes allting lättare. Dakota visste vad skulle det hända, jag visste hur allting gick till. Så valp efter valp kom ut i värden. Så små och så perfekta valpar.

Medan jag hjälpte Dakota att nå fram en ny förlöst valp, såg Astrid till att ingen nyfödd valp blev klämt under Dakota. Vi var ett bra team!

img_3037

Så till slut kom 10 små valpar som vägde ungefär mellan 500-400 gr och som är helt underbara. Det blev den mest jämna kullen hittills. 5 valptikar och 5 valphanar. 5 vita valpar och 5 mörka valpar.

Dagen efter är vi alla utmattade men för tur så sover och äter valparna mycket bra så just nu känns det lugn men vi vet att snart stormen kommer och nu kommer inte stormen med 6 valpan utan med 10 stycken! Det känns spännande, hur kommer det att kännas att ha 10 små varelser som springer och sover omkring mig? Helt underbar så klart 😉

img_3057Moster Bellma är sååå nyfiken… hon undrar varför får hon inte gå närmare dessa små varelser.

img_3061Pappa Igor vet det som gäller just nu. Står på avstånd om man inte vill bli utskälld av mamma Dakota.

 

img_3040Tre småtingar som sover som änglar vid mammas tassar.

img_3055Medan vi byter lakan i valplåda får Dakota och valparna stå i en madrass utanför.

img_3066 Man sover bra med kudde och mät i magen.

img_3074Tio små valpar som sover gott i sin rena valplåda. Mamma Dakota har gått ut för att strecka på benen, äta, dricka och gå ut.

Premiär för sparkåkning

Ja, i helgen blev det premiär för sparken. Marcus kom på det faktiskt. Perfekt vägunderlag för sparken sa han. Och han hade alldeles rätt!

Marcus ville att jag skulle öva fram och tillbaka först men mitt svar var ”det behövs inte, jag åkte spark med Igor i vintras, han vet hur man gör”

Så vi åkte iväg.

img_2971 img_2976

Det jag inte tänkte på att visst visste Igor hur man dra spark, det är på samma sätt man drar en cykel men visste jag hur man hanterar en spark. Nej! Förstås! Jag hade hunnit glömma det.

Igår drog iväg och jag efter, upp för en liten backe och ner från den backen. Sparken gled som bäst så vi åkte otroligt och oroande för snabbt!!! Jag fick panik! Mina händer höll hård i styret och jag bara åkte efter Igor utan att kunna bromsa. Sparken vinglade eftersom jag blev rädd då tänkte jag snabbt på att det var livsfarlig att rambal i hög fart. Det hjälpte att få ännu mer panik och så slutade jag med båda fötter på marken och händerna på styret. Igor och sparken åkte fortare än mina fötter så jag slutade på marken och sparken med. Då stannade Igor, som en trogen häst, bredvid sin matte som har precis ramlat av.

Tur att med alla vinter kläder kändes smällen inte als.

Sedan fortsatt vi men jag bad och bad och bad Igor att sakta ner hela tiden. Med hjärtan närmare halsen och beredd att bromsa. Den här gången kom jag på hur man bromsar med spark. Men att broms hjälpte inte till. Isen var för len och det kändes knapp att jag bromsade medan Igor drog fram.

Efter halva runda, alltså efter ca 4 km av spänning och försiktighet lyckades vi hitta en harmonisk rymt, där Igor travade lätt och jag glad åkte efter honom. Det var trevlig och fantastisk. Plötsligt kunde jag slappna av och njuta av åkturen. Så de av de övriga sista 4 km har jag en fantastisk minne!

Men kommer jag åka spark igen…. nej om det inte finns snö ovanpå isen som hjälper till att bromsa. Att åka spark på ren mattis är optimal för hög hastighet men utan riktiga bromsar är det livsfarlig när en hund dra i den.

Jag lyckades med det igen!

Ja, en gång till lyckades jag nästan förstora inläggen på bloggen. Tur att jag inte lyckades helt 😉

Ett mejl om att nästan uppnät kapacitet fick jag, Två alternativt fick jag med: radera bilder eller öka lagringsutrymme hos leverantören. Mmm… min alldeles första tanke blev att öka lagringsutrymme, förstås!

Sedan fick jag den dumma idé att ta bort biler… jag testade det med en bild. Sedan gick jag tillbaka till inlägget och lommade. Bilden var kvar! Yea! Den enda skillnaden var att när man dubbelklickade på bilden får att göra den stor hittades bilden inte. Men vad spelar det för roll tänkte jag… Så jag fick in och raderade nästan alla bilder och silt kände jag mig!

Sedan gick jag tillbaka in och så att bilderna hade försvunnit, en frågetecken fanns i stället! Jag ville nästan smälta bort och fick panik… hur kunde jag ha varit så dumt? Sedan googlade jag ”hur återställer man radera bilder” och fick svaret om att det inte går! Manga hade gjort samma misstag som jag, varför googlade jag inte innan? aj aj.

För tur så har jag sparade alla bilder, mer eller mindre även om det är på olika ställe, så under en hel dag letade jag bilder och återställde inläggen. Jag har några kvar att återställa om ni undrar. För tur så bildnummer sparades kvar så jag kunde enkel hämta exakt samma bild som sedan länkades automatisk… uff! Men vad onödigt allihopa. Om jag inte hade  raderat bilderna… så mycket tid hade jag sparat…

Lurvig besök

Jag är hemma, en solig och lugn fredag. Hundarna är ute och sover på altanen.

Plötsligt börjar Igor och Dakota skälla. Jag tittar ut och tänker… vad skäller de på? På osynliga eller kamouflerade vilda djur i skogen? Om jag kunde se dessa djur precis som dem…

Så blev min önskan uppfylld! Då såg jag vad hundarna skällde på! På två islandshästar som kom skrittande med sina ryttare. Det var roligt att se att några hittar vår hemliga stig. Från bilvägen går en stig genom skogen som breder ut sig till en gräsig men irreguljär stig. Stigen kommer fram nästan till hundhagen intill huset och sedan kan man bara fortsätta ut genom vår grusväg. Nämligen så hade tidigare gården ingen bilväg intill gården. Man var tvungen att lämna bilen på vägen och komma fram genom stigen. Men det var för länge sedan, för tur.

Chance och Shayna blev också glada av besöket och Chance blev ivrig, som han brukar alltid bli när han ser andra hästar… så här anade jag en katastrof. Elen till häst staket är avstängt på grund att batteriet är urladdat… oh nej… jag misstänker att Chance vet om det, om han drar sönder elbanden så blir han fri. Så jag var ganska bered på att rusa iväg efter honom, om han skulle bestämma sig för att galoppera efter hästarna. Tur att Shayna stod lugn bredvid honom och brydde inte sig så mycket om hästarna.

När de två lurviga islandshästar försvann, studsade och gnäggade Chance med en stor längtan efter sina vänner. Aj, aj… hur kommer det sluta nu, tänkte jag.

Men så gick det bra och så travade hästarna iväg mot stallet istället. De kanske trodde att besökarna skulle finnas där istället.

Jag tror att islandshästarna kommer att hälsa på oftare, de bor nu i en liten hage vid vägen, en hage som tillhör vår granne. Jag tycker också att det är nyttig för Chance att se ”rörelser”, hästar som kommer och går så att han vänjer sig som Shayna och inte blir så överdriven glad. Som en häst som ser en annan häst för första gången i livet…

Vi njuter av solen

Hur många dagar blir så här härliga i början av december? Det vet man inte… så vi njöt av dagens härliga vädret.

Vi lekte ute, hälsade på Chance och Shayna som kom närmare för att få en morot samt jag plockade lite skräp från trädgården. Det var en härliga dag! Så jag bestämde mig för att ta några bilder och få denna fantastiska stund fast för evig.

Lösningen blev, ett stativ plus min kamera med självutlösar-funktion. Först försökte jag med ett foto i taget men med 10 sekunders marginal hann vi inte springa på plats, så jag fick lösa ut 10 bilder i rad efter 10 sekunder, på det sättet även om det blev ganska svårt ändå fick vi någon bra bild 🙂

img_2702

Första försök med en gruppbild

img_2703

Vi hinner inte titta in i kameran…

img_2704

Utan mig fungerar det bättre 😉

img_2710

Igor och Dakota, en stund för sig själva, utan lilla Bellma…img_2744

Dakota iakttar Chance…img_2750

Bellma och Igor på bergen
img_2754

Igor

img_2756

Den busiga Bellma med en träbit, Igor tittarimg_2757

Igor tittar.  Längre ner… ett par kaninöron… eller är det Bellma?

img_2758

Dakota väntar på nästa gruppbild.

img_2764

Igor har redan flyttat på sig till berget, Dakota väntar på nästa bildförsök.

img_2768

Bellma och Igor tittar mot hästarna.

img_2785

Här försöker vi igen… lätt att få hundarna titta på mig men svårt att be de att titta på kameran när jag inte står bakom kameran.

img_2786

Tittar in i kameran och pekar jag… till slut gör Bellma och Dakota det, yea! Synd att Igor inte gjorde det också…

img_2787

Jag insisterade så mycket att till slut fokuserade Bellma 100 % på kameran och till slut sprang hon fram till den…

img_2806

Shana och Chance…

img_2812

En till misslyckat försök att få oss snygga på bild.

img_2820

Två hästar… eller bättre sagt, en häst och en ponny

img_2826

Den fina Igor

img_2831

Alla tre, Dakota med en redan för stor mage.

img_2834

Vi tar det lugn…

img_2835

Fina vovvar…

img_2836

Igor med Chance

img_2837

Eftersom Chance älskar morötter så tycker Igor  nu att de är intressanta…

img_2838

Igor låtsas tycka om moroten bara för att Chance inte ska få den…

img_2840

Vi är glada och springer för full…

img_2841

Den nya maten har förändrat Igor, han är snabbare än snabbast nu!

img_2853

Iuhuuu, Bellma flygger.. hon försöker hänga med.

img_2855

Chancy… och Shayna längre bort.

img_2861

Dakota med sin stora mage.

img_2864

En snygg Chance

img_2866

På berget ser vi allt.

img_2869

Chance

img_2874

Shayna och chance

img_2876

Två fina hästar.

img_2879

Chance… han är snygg! Synd att han är så envis. I söndags red jag honom, skritt, trav och galopp, yepii sa vi båda två. Igår gjorde Lea det… vi ska få ordning på dig, lilla Chancy.

img_2880

En gossig Chance.

img_2886

Dakota fascinaras av hästarna…

img_2887

… hon undrar hur kan de äta så mycket gräs…

img_2889

… hon vet inte riktigt hur hon ska fråga honom.