Idag när vi cyklade såg vi en fågelskrämma mitt i en åker. Han hade en blå och stor överall, en hatt på och vit rund ansikte. Jag såg att Igor reagerade lite, han såg någonting ovanligt och skrämmande. Igor var mest lite vaksam men fortsatt framåt på vägen.

Jag kom ihåg metal-testet vi gjorde med vår tidigare hund Bamba. Hur allt gick till och förklaring av varje moment. En sådan stor blå överall mitt i ingenstans är det mest skrämmande för en hund som man kan ha. Istället för att fortsätta framåt bestämde jag mig för stanna cykeln, lossna Igor och hälsa på vår främmande.

Jag vet att man inte ska spänna hundens koppel, och jag visste att Igor inte skulle springa iväg. Han är över två år och tillräckligt modigt för att klara detta, tänkte jag. Så vi gick tillsammans med utan ha honom kopplat. Jag gick rak fram den främmande fågelskrämman och stannade en bit ifrån. Igor skällde med korta och grova buffar men han fortsatt närma sig i stora cirklar. När han ställde sig mellan mig och fågelskrämman gick jag närmare statyn. Då kom Igor ännu närmare och vaksam luktade på föremålet.

Jag är så glad att han ställde sig mellan mig och den skrämmande överallen… han skulle ha försvarat mig om den hade fått i sig liv.

Så synd att inte ha haft kamera med mig och filmat honom. Han reaktion var underbar och unik. Igors första möte med en otäckt individ.

Nu när officiellt har jag inbyggt den nödvändiga träningen inför tävligen berättar jag hur den första dagen gick.

Igor och jag cyklade iväg, först lugn för att värma upp oss sedan fortare. Jag uppmuntrade honom att springa fort, ännu fortare och växlade till max hastighet/högsta växel som är 21. Men så hjälpte det inte insåg jag. Det kändes mjuk när jag trampade och fick mig att tänka att jag behöver fler växlar! Så fort sprang Igor att jag inte kunde trampa ikapp honom… då insåg jag att vi sprang lite väl fort och farligt… men så tröttnade han snabbt och fortsatt vi i en lugnare tempo. Jag uppmuntrade honom inte mer, det räckte för idag.

Denna gång träffade vi flera personer och hundar och jag välkomnade dem. En annan dag skulle jag ha undvik hundarna och tagit en annan väg men nu måste vi träna på hundmöte även när vi cyklar.

Första kvinna med hund vi träffade försökte undvika oss men eftersom Igor sprang och jag cyklade hann vi ikapp henne. Hennes lilla hund små morrade och nästan skällde på sig själv. Jag kommenderade Igor att fortsätta framåt samt bromsade för att rikta in honom framåt. Han glad lyssnade till mig och njöt av mina belönande ord när glad sa jag till honom att han hade varit så duktigt. Yes! Vi klarade det – tänkte jag.

Sedan kom ut en man från ingenstans, Igor tittade på men ignorerade honom snabbt. Bra! På stora vägen där bilar kör minst i 70 km/h såg vi två hundar som satt fast utanför deras hus. De skällde och skällde och jag sa till Igor att gå framåt, han ignorerade dem arga hundar och fortsatt framåt, längds kanten på vägen. När bilarna passerade i hög hastighet kommenderade jag honom till höger och då flyttade han sig på automatik så att bilarna som redan hade tänkt att lämna stora mellanrum mot oss, hamnade ännu längre ifrån oss. Och så fortsatt vi vår långa runda mot en till skogsväg där vi såg en fågelskrämma som fick mig att tänka på andra tider… det berättar jag sen, sedan hemåt. Vi såg en råbock som hoppade mot skogen men Igor låtsades att inte se honom, han ville förmodligen inte dra mig mot skogen eftersom han vet att jag tillåter honom inte göra det.

En gång hemma drack han vatten och vi villade, efter några minuter fick han lite strechning, sedan gick vi in i huset där Dakota väntade med entusiasm.

Med Dakota satt jag på mig Canicross-bälte så att hon satt fast med linan och jag hade fria händer. Vi sprang genom vår stig och ut på vägen, sedan runt mot grannen. Dakota drog inte als så mycket, hon sprang mest bredvid mig… ejem… tänkte jag. Först för att hon drog för mycket och nu vill hon inte dra!

En fyrhjuling åkte förbi med en hund i en bur, då fick Dakota lite mer fart och jag passade på att låta benen springa fort, att känna hur det kommer att blir att springa fort och få hjälp med drag. Medan jag sprang försökte jag tänkta på att inte låta mina ben snubbla.. det gick så fort… sedan på vägen mot hem drog också Dakota, nu hade hon bråttom hem och jag lät henne dra och försökte hänga med i hennes tempo utan att hitta på ursäkter för att kunna stanna förstås. Hjärnan vill så gärna lura en med ursäkter…

Vi närmar oss den förväntansfulla samt fruktade dagen… när tävligen ska egna rum.

Så träningen kommer att pågå i full fart. Idag cyklade jag med Igor för att sedan hemma, gå ut och springa med Dakota. I morgon blir det cykel med Dakota och ut och springa med Igor osv. Det finns ingen tid att förlora och vi måste träna på riktigt nu. Sedan blir det simträning också på riktigt, inte in i sjön ett par minuter för att sedan gå ut.

Vi cyklar minst 10 km och springer en runda… inte så lång eftersom här är det jag själv som måste vänja mig…