Äntligen har vi redat ut mysteriet om kaninungar!

För allas glädje så har vi positiva nyheter! Först av allt så är Socker,  kanin hona äldre än det vi trodde (mindes)… så knäpp det blir när man köper ett djur och man inte får allt information detaljerad utan att allt blir ungefär. Därför skall man kanske köpa djur med intyg… ejem… man lär sig…

Nu kan vi i alla fall meddela att vi har fått tre vita och två svarta kaniner! De är så gulliga… som små nyfödda kattungar men med otroliga små långa öron! Så pappan är vår kanin hane. Och så kollade jag upp det med dräktighet och så går en hona dräktig i ca  28-38 dagar… men jag får inte riktigt ihop det med dagarna så det är mycket möjligt att våran lilla vän har rymd till hanen några fler gånger än det vi trodde.

Otroligt nog så har var lilla Socker valt att födda sina ungar mellan vägen och kanin pappas koja. Vi är ändå lite oroliga om hanen lyckas få ta i dessa ungar. Man vet aldrig eller bättre sagt vi vet inte hur kaniner reagerar. Så nu för att ha koll på det hela har vi äntligen byggt klar hanens kaninbur. Stor den är för att vi vill att vår lilla kanin skall ha plats att springa och hoppa i. I morgon om allt går bra skall få han flytta in dit.

Idag blev det dags att dra upp höstpotatisarna. Nu när regnet tillåter det så skall man passa på. Och så blev en fin skörd av enorma potatisar. Samtidigt passade jag på skörda salladslök, en purjolök för att se om dem är klara, några mogna tomater och de få rädisor som överlevde insekts angrep.

Så nöjd gick jag in i huset och visade mina finna grönsaker! Alla smakade på dem. Visst smakar rädisor stark när de är ny skörda men  barnen vet att de innehåller vitaminer så in med dem på en gång och för att milda smaken… då tar man några av de fina tomater vi har också plockat…

Vi får se när vi kommer att kunna skörda majs, morötter, paprikor och övriga tomater samt några kålfrukter jag inte minns eller vet vilken sort dem är.

I närheten finns det en gård där man kan själv plocka solrosor.  Vi plantera några också, även om ganska sent och snart kommer blomman att öppnas men jag undrar om de kommer att kunna ge någon frukt eller det är för sent för dem… vi får se.

Idag ringde Marcus och sa… du har fått kaninungar idag! Vad? Vad? Vad? uauuu, hur kan det vara?

Det kändes otrolig spännande att vi äntligen hade fått egna kaninungar men… vänta nu, för andra gången får jag en känsla om att någonting inte stämmer! Mmm, precis när våra första kycklingar kläcktes och dagarna inte stämde als. Har jag räknat fel igen? Mmm, egentligen dessa kanin honor är för små för att få ungar eller så fick vi fel födelsedatum? Mmm visst hade jag under några dagar honorna och hanen tillsammans men jag skillde dem när jag insåg att det var fel, att dessa små kaniner behövde bli lite äldre innan de kunde paras.

Idag har en av dem fått ungar och om man räknar 12 veckor tillbaka så hamnar vi i maj. Mmm igen… vi köpte kaninerna i mitten av juni… hanen hämtades i slutet av juni och de fick vara tillsammans ett par dagar i juli så detta betyder bara en sak: att kanin honorna var redan dräktiga när vi köpte dem! Ja, båda två tror vi eftersom den andra kanin hona ser stor ut i magen så vi misstänker att hon ska födda snart också.

Nu blir jag orolig! Blev dessa honor dräktiga när de var för unga? Eller stämde inte födelsedatumet vi fick? Vem kan vara pappan till dessa ungar? En bror till honorna? Aj aj! Inavel av kaniner är hemskt! Nu får vi kaninungar men kommer inte att kunna avla på dem.. utan att veta vem är deras pappa…

Men jag känner att vi har fortfarande en chans att få en lyckad resultat av det hela. Om kaninungarna blir svart färgade då betyder att pappan måste vara en vit kanin, då finns det en stor chans att han och mamman inte är släkt med varandra. Men men, om kaninungarna blir samma röd färg som sin mamma då är det kört… i stort sannolikhet blir min teori sant: pappan är en bror till mamman som uppfödaren missade att identifiera tills att det  blev för sent… oh oh…

Hoppas att min teori inte stämmer och att ungarna blir svarta och gulliga små kaniner…

Spännande och trevlig blir det ändå att kunna följa upp utvecklingen av dessa små djur.

Ja! Äntligen har vi rättat till två funktioner som inte fungerade bra!

Follow-knapp fungerar nu! Så om ni vill gäller det bara att klicka på ”follow” och fylla i mejl adressen!

Sedan… så hade vi lagt fel mejladress till oss, ejem… admin@… fungerar inte att mejla till. Så istället har vi en adress för ”info” och en till för ”honung”. Då kan man mejla för information eller för beställningar av honung. Här kommer dessa:

info@utopisktbonde.se

honung@utopisktbonde.se

Ha det gott!

Nu har våra vänner stutar flyttat hem till sig. Det känns tom och det känns sorligt men det var det vi visste att någon gång skulle hända och beslutet att flytta dem var vårt, inte grannes. Marcus tyckte att det blev för lite och för torrt att äta nu så det bästa för dessa djur blev att flytta de till grannens hage där gräset hade hunnit bli fint och färskt. Bättre och godare bete för våra vänner.

Under tiden hos oss har dessa 14 stycken stutar levt ett trevligt liv. Först fick de beta av en hage på ca 3 hk och under tiden fixade Marcus och den andra hagen på också 3 hk. Det blev lite mycket jobb eftersom stängslens höjd var anpassat till får. Så min arbetsuppgift bestod av att höja stängslens tre strängar en nivå uppåt. Ett jobb som tog mig två av mina semesterdagar men nöjd till slut blev jag! Marcus fick jobba fler dagar än mig med att bytta odugliga stolpar mot nya, slå ner stolpar där det behövdes och dra genom nya linor. Däremot blev det en stor skillnad på vårt sätt att jobba. Jag jobbade ekonomisk och ekologisk. Alltså tog min cykel med cykelkärra med alla verkligt och vatten och jobbade hårt under sommarvärmen. Det blev lite tung och jobbig att cykla genom hagen och det höga gräset men det fixade jag. Marcus jobbade först med traktorn sedan med sexhjulingen. Han jobbade hårt men åkte bekväm.

När hagen var redo fick stutarna flytta dit. De väntade på den dagen med stor nyfikenhet. Vi såg dessa glada djur galoppera och små hoppa in till den nya hagen. De var super glada!

Sedan kom besvikelsen. Stutarna insåg att vi hade stängt ingången till den gamla hagen, till deras favorit ställe: den lilla kullen med stenar och träd som finns intill huset. Där de brukar klia sig och mysa samt njuta av varandras sällskap. Vi njuter av att se dem medan vi sitter ute vid trädgårdsbordet och de njuter av att se oss. Stutarna protesterade och till slut öppnade Marcus hagen igen. Så dessa glada stutar fick komma in till oss och glada sprang dem till andra sidan hagen! Så en 6 hk stor hage fick dessa djur vara i. Ren och färsk vatten varje dag samt mysig sällskap. Jag tror att vi blev deras underhållning, som en tv. De hade kolla på allt vi gjorde utomhus!

I fredags blev det dags att öppna vår hage mot granens hage. Men innan dess äter jag frukost. Det är tidigt på morgonen och snart skall jag åka till jobbet. Marcus och jag ser ett huvud på andra sida stängslen. Oh nej! Det är hon igen säger Marcus! Den bussiga och nyfiken kalven som alltid rymmer! Ja, sedan stutarna fick en stor hage det är en av dem, som för tur det är bara en, som har hittat sitt perfekta ställe för att rymma. Då går hon ut på andra sidan stängsel och börja äta gräs där. Det är säkert godare på andra sidan därför rymmer hon, tänker vi. Övriga stutar har tidigare väntat på henne. De skvallrar med sina mua:ar och berättar att det är en som har rymt. Idag väntar de inte på henne. De är trötta på att hon rymmer och går de sin väg. Marcus går in i hagen, jag tittar på. Båda två känner varandra och Marcus säger till henne ”lilla kossan nu vet du det som gäller, kom igen”. Han plockar ut stängslen och flyttar sig på sidan. Den lilla kossan muar och muar, lugn och avslappnad. Hon tar några försiktiga men bestämda steg framåt och kommer in. Vänder sig mot sina kokompisar och muar högre. Hon vill meddela dem att hon är inne nu men övriga kossor bryr sig inte om henne längre. Hon små hoppas och springer glad till sina kokompisar igen. Plötsligt tänker jag på hennes öde och om det skulle finnas en möjlighet att få henne och andra stanna kvar hos oss…

När jag kom hem efter jobbet var våra vänner redan hos grannen. Jag hälsade dem när jag körde förbi och tyckte att de var glada. Färskare gräs men inte lika färskt vatten som hos oss fick dem nu.

I lördags kom grannen hem till oss och frågade Marcus ”vad har du gjort med kossorna?” ”de står vid tomtgränsen och muar”, ”vägrar flyttar på dig och vill in till er”. Oh! Våra fina vänner saknar oss lika mycket som vi saknar dem. Det känns sorligt att de har fått känslor för oss, att de har känt sig som en del av familjen, en del av gårdens liv. Nu hamnar de utanför oss men för deras bästa har vi gjort så och snart glömmer dem oss.

De som blir glada för att få springa in till hagen och bussa är Igor och Dakota. Dessa två valpar har längtat längre till det men rädda för elstängslen och de enorma djuren har dem varit.

Idag blev det dags för Igor och mig att träffa våra träningskamrater efter det långa sommaruppehållet.

Vi har mycket att jobba på men Igor visade i alla fall sina färdigheter om att sitta och stå kvar, att komma till rop och mycket annat.

Det var kul att träffa alla igen och alla tyckte att Igor hade blivit så stor… han var en riktig liten valp när han började. Den minsta av alla hundar men nu kunde man inte se någon skillnad mellan honom och andra hundar som är ett par månaders äldre eller mer.

Beröm från instruktören om att jag jobbar mycket bra med honom fick jag under träningen och när passet var slut och alla samlades fick Igor och jag höra några fina ord om att vi hade blivit imponerande duktiga och hade gjort överraskande framsteg.

Jag kände mig så stolt… även om jag vet att jag har haft tur. Jag har börjat med kursen i den rätta ögonblicken, när Igor var lite och kunde formas samt att Igor är en riktigt lätt att lära hund som inte kräver så mycket tid eller försöker för att han skall förstår det som skall göras.

Så nöjda och glada åkte vi hem och nu blir sista träffen nästa vecka. Efter det det som gäller är fortsättningskurs för Igor och nybörjarkurs för Dakota!

Ja! Äntligen blev det premiär för vår honung!

Det arrangeras fler loppmarknader i byn och barnen jobbade hårt i fler veckor för att samla leksaker, böcker och mycket annat de ville sälja. Små cyklar tvättades och gjordes iordning för försäljning också.

Till slut igår blev det dags för det. Klockan 9 var vi på plats och tills klockan 13 åkte vi inte hem. En fin skylt med en stor rubrik om ”Honung från egen bigård” satt vi på bilen och bordet. Och var fina honung visades på en sida av bordet.

Barnen sålde sina leksaker och böcker och under dagen lyckades vi sälja fyra stora burkar och en liten burk av den fina honungen!!

Jag ser det som en lyckad premiär försäljning med tanke på att det var mer än 25 grader varm och att folk ville ha annat än honung just då.

Det fanns en annan försäljare som sålde bara honung. Inte lika fin som våran… tycker jag… men jag tycker att betala för att kunna sälja på loppmarknaden för att sälja bara honung är det inte värd als. Med kombination av loppmarknad och sälja honung. Då fungerar det. Annars får man mest förlust än vinst.

Men det var en rolig start för vår fina honung. Och jag är stolt att vår honung finns nu i fem olika hem.

Vill ni köpa vår fina och goda honung, gå under rubriken TILL SALU, till höger av bloggen.

http://utopisktbonde.se/?page_id=312

Min kära Marcus har gjort iordning min fina cykel. Punkteringen är reparerad så nu gäller det att cykla på! Lea vill hänga med i sin nya cykel.

Vi åker till byn men inte på asfalterade vägar utan grusvägar vi utforskar. Det tar längre tid men de känns roligare.

En lång stund cyklar vi runt i byn för att lära oss alla små vägar och gator. Vi fikar och lekar i parken. Det kommer små regndroppar då och då men detta förhindrar inte var cyckel-dag.

På vägen hem vill Lea hitta på en ny grusväg hem. Jag vet att det är sent och att vi skall hem, jag vet att det känns regn i luften och att det säkraste skulle vara ta den välkända vägen hem. Men jag kan inte motstår hennes förslag. Jag säger ja, och vi svänger på den nya grusvägen. Det är full av gropar på vägen. Det är traktorer som har gjort det och vi kan knapp prata. Vi försöker undvika dessa gropar, svänger längst till höger sedan längst till vänster, nu i mitten. Det är svårt att cykla fort.

Det börjar regna och vi cyklar på. Några bilar kör förbi. En skåpbil med. Han kunde ha stannat och frågat om vi behövde hjälp så jag till Lea. Vi fortsatt cykla och nu är regnet tungt. Vi är genomblöta och kalla men det gör inget. Vi ska snart hitta vägen hem. Vi kommer fram till en liten by, Lea vill stanna men jag vill fortsätta hem. Plötsligt får vi en blixt mitt framför oss. Lea blir riktigt rädd och jag inser att det är allvarligt nu. Vi går mot ett hus, det känns jobbigt att behöva gå in till någons hem utan förvarning men jag gör det för Lea. En man vinkar till oss, han öppnar dörren till sin stora lada. Vi springer dit. Nu har vi tak över oss. Lea och jag fryser. Vi är genomblöta och ladan känns kallt. Vi kramar varandra och försöker värma oss. Lea vill blir hämtat, hon vill inte längre vara där. Och jag inte heller. Jag kunde ha fortsatt cykla hem själv men inte lilla Lea. Hon har fått nog. Jag ringer Marcus. Han håller på laga mat men han kommer så fort han kan. Det tar tid att koppla släpet och hitta oss. Övädret ställde till och hans mobil fick ingen täckning. Mannen från ladan och hans kollega går ut ur ladan. De fortsätter jobba nu. Det blixtar inte längre och regnet har minskat. Vi fortsätter att frysa. Jag tittar omkring mig. Nej, inte ens en gammal filt finns.

Till slut när regnet är redan över kommer Marcus. Vi lastar på cyklarna, tackar mannen från ladan och åker hem. Då ser Lea skåpbilen parkerad. Mannen i gården var föraren av den skåpbilen som körde om oss. Vilken sammanträff.

Med bilen märker vi att vi inte var så långt ifrån hemma. Kanske efter 5 km hade vi varit mellan trygga vägar. Men det kändes skönt att bli hämtat, att kunna värma oss i bilen och att åka hem snabbt för att bytta om.

Våran räddare, min älskling igen, fick många kramar från oss.