En jätterolig traktorracing har vi idag sett hos grannarna! Det är fest i vår by nu och en sådan tävling arrangeras varje år.

Vi åkte dit allihopa med sexhjulingen. Marcus körde, barnen, jag och valparna på flaket.

Där såg vi en spännande tävling där förarna skulle köra traktor med balvagn. Banan skulle utföras genom att köra zig-zag framåt och undvika de tunnar som hade ställs på vägen och därefter samma bana men baklänges. Och var duktiga var alla förare, hur kan man backa men en traktor och balvagn och köra i zig-zapg i hög hastighet? Uau, tänkte jag när jag tittade på dem.

Och hundarna… vilken bra socialträning. Så mycket ljud, så många människor… några blev förälskade i Dakota, andra i Igor. Men valparna låg bredvid oss och tog det lugn, i stunder till och med sov dem. Så skönt det känns när våra hundar kan slappna av bland folk och andra hundar. Och en del är tack vare Igor som är som sin pappa och förmedla samma känsla till Dakota som slappna av lika mycket som han gör. Så stolt kände jag mig bland folk och mina två valpar som trivdes så bra i traktorracing.

Ingen bild tog vi för att ingen kamera eller mobil följde med oss. Vi njöt av tävlingen, människorna som kom fram till oss för att prata om hundarna eller någonting annat, min favorit musik Country, vädret som plötsligt blev det varmt och skönt och framför allt njöt vi av att känna oss hemma, vara hela familjen tillsammans och vara en del av det som arrangeras i vår by.

Ja, den här var en väldig händelserik fin helg!

I lördags gick vi till Igors sista valpkurs innan sommar och direkt efter till en liten gård där det hade arrangerats en hönsbytardag med mera. Därför dit skulle vi! Hundarna fick stanna i bilen, Igor var så trött att han ville bara sova.

Det var en trevlig liten marknad och vi fick träffa många snälla och trevliga människor och djur. Ja! Djur också! Och hem med några av dem åkte vi.

Två kaniner köpte vi av rasen New Zeland. De är födda i mars och om några veckor kan vi börja para dem. Kanin hane hämtar vi om några dagar. De är verkligen fina, snälla, stora kanelbruna kaniner. De är matkaniner och självklar att dessa vi köpte kommer vi inte att äta upp men deras avkommor, ja. Barnen har redan döpt dem till Kanel och Socker. Och in i en häst box fick dem vara för tillfällig. Kaninerna tycker att det är för stor, de var vana att leva i en bur. Men nu la vi en låda där så att dessa smådjur kan krypa in och känna sig trygga. Marcus ska bygga en kaninbur som kan flyttas runt då kommer kaninerna att kunna äta färskt mat under somnar och vara i hästboxen under vintern. Men en ute gård till dem från och till hästboxen har vi också tänkt att bygga.

Sedan blev det tre stycken ankor! Och fråga inte mig hur det gick till för att det undrar jag fortfarande med. Men tre gulliga ankor följde till slut hem. Det är två blandraser och en renrasig gul anka. Hanen har en tofs på huvud. De är mycket roliga att titta på och första gång de upptäckte en skål med vatten… vad de njöt och lekte med vattnet! Tills att det inte tog slut slutade dem inte leka, plaska och göra bubblor i vattnet. Till dessa tre små och gulliga varelser med  platta anknäve ska vi bygga en liten damm och egen liten gård.

Till slut köpte vi kalkoner. Ja! Kalkoner följde också med hem! De blev en beställning av Marcus som ville ha alla kalkoner som fanns! 12 stycken men pengarna räckte inte till och vi fick köpa bara 5 stycken. Lite besviken blev Marcus på att vi hade gjort av med pengarna med ankor och kaniner och det fanns bara kvar till fem små kalkoner. Man jag tycker att det räcker för nu. De är en månad gamla och just nu finns dessa små djur in i gästrummet, in i den lådan vi brukade använda för våra nykläckta kycklingar och med värmelampan på, de vill verkligen ha mycket värme.

Om någon hade tittat in i bilen… vi var två vuxna, två barn, två hundar, två kaniner, tre ankor och 5 kalkoner in i samma bil! Aldrig tidigare har vi haft så många djur in i bilen.

Ja, en trevlig skylt såg jag i korsningen nära oss: ”Sommar Café, i gårdskyrka onsdagar 17-21, musik kl 19”

Dit ska vi! Sa jag glad och under hela veckan efter denna dag har jag längtat! Så idag åkte Marcus och jag dit.

Det var inte riktigt som jag förväntade mig, jag trodde att det var en ute servering med live musik. Och… live musik fanns ja men inne i kyrkan! Men det var så trevligt ändå!

Som alltid kom vi fram när musiken hade börjat. Vi gick in och vågade knapp röra oss, inklistrade i kyrkans dörr var vi. Trevliga människor erbjöd sig sin plats men vi tackade nej. Vi som kom sist skulle inte få ta andras plats tänkte vi. Och så trevliga alla var och med snälla och artiga gester lyckades de att vi skulle lyda och äntligen går ifrån entré dörren. Så nya platser fick vi i korridoren med ett par ihopbar stolar. Jag satt mig på andra platsen och Marcus fick äran att sitta framför mig. Oh! Vad stor han är tänkte jag! Även om han försökte göra sig liten gick det inte! Hans axlar, hans ben, allt stack ut. Och så fick han vara på första plats! Stackars han.

Men vad jag njöt av musiken! Av den underbara svenska folkmusiken! Mer och mer ville jag lyssna. Trevliga spelemän med fina instrumentet! Det fanns en nickelharpa, två dragspel, och tre gitarrer samt en munspel! Underbar kombination. De spelade många fina låtar, några med text andra med instrument bara. Fantastisk det kändes!

Under några stunder försvann jag i mina ungdomstider och minde mina sommarlov med morfar och mormor i byns sommarkvällar med folkmusik orkester att lyssna eller dansa nära havet… en otrolig glädje kände jag inom mig och så plötsligt kommer jag tillbaka till verkligheten, tittar jag omkring mig och alla har ett leende i ansiktet, jag med och spelmännen med! Alla lever in i musiken värd och känner in i kroppen varannan rytm! Det kittlades inom mig!

Oh store Gud!, som sjöngs en del på svenska och en del på engelska, precis som Elvis sjöng en gång i tiden!

Irländsk folkmusik Mountain Dew… en underbar sång och första gång jag hör den!

En 70-tals låt från Lena Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” och jag blev så rörd av denna sång! En gång i tiden bodde jag i staden och så längtade jag också bort från betong! Nu får jag höra den här sången och det får göra mig att tänka hur lycklig jag är! Äntligen grönska och naturen och in i en underbar musikstund med underbara trevliga personer!

En till underbar låt som tyvärr minns jag inte men som blev min favorit. Jag hoppades så mycket på att Marcus skulle komma ihåg den men hittade inget sätt att meddela honom ”kom ihåg denna sång” så tyvärr tänkte han inte på det och så minns vi inte den. Men den var underbar Country-artig, en riktigt fin svenska folksång!

Och när jag var där inne och lyssnade på dessa trevliga spelmän som njöt av att spela och sjunga för oss tänkte jag på i vilken underbar by har vi hamnat! Här vill jag stanna för evig och aldrig mer flytta. Och så äntligen kände jag mig hemma.

Ja! en björn finns i närheten och det känns båda så häftigt och så skrämmande.

Vi har inte sett eller träffat björnen men det har hänt konstiga saker runt om kring.

Stutarna och kalvarna har varit bråkiga sedan midsommar. Vi trodde först att de var lekfulla och lyckliga i hagen. Därför bråkade de med varandra, sprang och busade. Men den riktiga sanningen var att dessa djur kände doften av björnen och vi hade ingen aning om det. I natt vaknade Marcus och såg att en kalv var på fel sida av stängsel. Mmm tänkte han, det stämmer inte. Ut gick han och såg att elstängsel var av. Det kändes som att någon hade klippt bandet men det som Marcus tänkte på bara var att stutarna busade med varandra och i farten och omedvetna slog isär stängsel. Det var konstigt ändå eftersom dessa djur har stor respekt för elstängslen men ingen annan förklaring hade vi.

Så mitt på natten medan jag sov jagade Marcus stutarna och kalvarna in i hagen igen. Reparerade stängslen och kom tillbaka till sängen.

Precis i natt också ville Igor inte sova ute, vi tyckte inte att det var konstigt eftersom det kändes kallt ute och ganska svalt inne i huset men nu när vi funderar på det så tänker vi på att han kände också björnen. Igor sover aldrig inne i huset, det är för varm för honom och under kallade nätter har han sovit på altanen utan att reagera på kylan.

Den som klargjorde hela bilden var grannen som berättade att när han cyklade hem efter att ha varit hos kompisar och ganska sent på kvällen träffade han björnen som precis hade kommit ur skogen och hamnat på vägen. Grannen började låta, skrika och skämma iväg björnen för att få bort den från vägen. Och det lyckades han.

Nu hoppas vi på att björnen är lång härifrån och inte kommer tillbaka. Jag vill inte se en av våra älskade vänner stutar skadade. Men för tur är dessa flockdjur och skyddar varandra.

Efter att ha hört detta satt min fantasi igång. Jag föreställde mig mitt i vägen med min cykel och björnen mitt framför mig. Vad hade jag gjort då? Nu kan jag grannens berättelse och skulle försöka göra samma sak men innan detta kunskap vad hade jag gjort? Sprungit? Skrämma björnen? Mmm nej, erfarenhet från tidigare och liknade upplevelse säger att jag skulle ha varit helt stilla, inte rört mig als och väntat på att björnen hade försvunnit. Hade detta fungerat? Det hade kanske blivit för sent att försöka skrämma björnen om den var för nära mig och såg hur liten jag var. Grannen är stor, är en erfaren jägare och har vuxit upp mitt i den vilda naturen.

Andra tankar för in mig om vad händer om jag träffar björnen men hundarna? De är valpar och springer säkert till mig. Om jag står stilla men om hundarna blir rädda och springer iväg och så startar björnen sitt jagande på oss. Springa i från en björn är knappast ett allternativ. Marcus säger att jag ska inte ens försöka klättra upp i ett träd. Att björnen klättrar ikapp mig och till och förbi mig. Göra sig liten är inte bra heller. Stå still och absolut inte backa kan fungera men att skrämma björnen i rätt ögonblick verkar vara det bästa alternativet.

Just denna björn som var hos oss var en tonårsbjörn och grannen hade tur att han inte hamnade mellan en björn unge och sin mamma men häftigt det är att berätta den här historien. Visst bor vi nästan i vildmarken men det är inte så att folk träffar björnar varannan dag. Så spännande det blev att man säger att nyheten hamnat i lokal tidningen. Skall försöka hitta ett exemplar och läsa noggrann det som står.

Tills dess eller tills att jag glömmer björnhändelsen undrar jag om jag kommer att vågar cykla själv någon mer… Men häftigt det om björnen tycker jag att det är!! Och kanske framför allt för att ingen har blivit skadat och björn är häftiga och respektfulla djur.

Vi fick lära oss att man kan använda våra vänner stutar och kalvar som väderprognos. Och det stämmer!!!

När det börjar regna kan man veta om regnet blir långvarig, om det kommer att regna hela dagen eller kortvarig, om det kommer att regna en stund bara. Och detta bara genom att titta på djuren. Om stutarna går under ett träd betyder att regnet blir kortvarig, de försöker inte bli blötta eftersom regnet kommer att avsluta om en stund och sedan kan dem fortsätta beta. Men om strutarna struntar i regnet och fortsätter beta betyder att det kommer att fortsätta regna under hela dagen. För att de kan inte strunta i att beta under en hel dag. Därför fortsätter de att beta även om dem blir blötta

Och det stämmer! Var roligt det blev att se dessa stora djur gå under ett träd, alla försökte få plats även om det inte gick så bra för alla. Efter en stund slutade regna och sedan blev det fin under resten av dagen! Mycket smarta är dessa djur som finns nära oss och mycket skall vi försöka lära oss av dem.

Denna sista långa och efterlängtade Midsommar helg är på väg att ta slut. Snart blir det måndag och en lång helg som den här kommer inte att finnas tills december men snart kommer semestern… och det känns bra ändå. Midsommarhelgen har varit regnig och kallt. Brrr inte als lik andra Midsommar dagar hittills.

Men det gör ingenting, vi hann gå genom alla bisamhälle förra helgen. Just i tid innan regnen och kalla vindar kom. Så nöjda är vi nu eftersom detta var en måste ”to-do”. För tur blev en lätt match med de två bikupor vi hade kvar att gå genom. Bina hann inte hämta hem så mycket polen och inte heller skapa för mycket honung och vildbygget plockades ut smärtfritt och lätt som en plätt. Sedan blev det lite jobb med att leta efter drottningarna som vi inte hittade i alla fall. En del av bisamhälle från en av kuporna hade flugit iväg och Marcus  lyckades fånga dem i en ny bikupa. Då trodde vi att vi skulle få ett nytt bisamhälle men nix. När vi gick genom bisamhället som hade förlorat en del av bi insåg vi att inget ägg fanns där, och detta betyder att ingen drottning har dem. Så vi hämtade den delen av bisamhället som var på flykt och samlade ihop dem. Nu hoppas vi att drottningen skall stannar kvar där.

Så till slut fick vi två bisamhälle med lite honung som fick tre bikupor var. Samt två bisamhälle med mycket honung som fick 4 bikupor var. Och nu efter Midsommar och så fort som värmen kommer tillbaka ska vi gå genom bin igen för att plocka alla honungsramar som är klara.

Vi håller på att fundera och vilken etikett skall vi ha på våra fina honungsburkarna och det är inte als lätt. Barnen hjälper oss rita några förslag och snart skall vi bestämma hur dessa skall se ur för att vår fina honung skall ha en fin etikett där folk kan se var kommer honungen ifrån.

Potatislandet har nu rensats för andra gång. Första gången blev en blandning av ”vad fint det kommer att blir” och ”oh nej det tar aldrig slut”. Tur att den dagen fick jag en otroligt bra lust att rensa dessa små plantor och med glädje började jag mitt arbete. Ogräset var lika stor som potatisplantorna, så mycket hade det växt! Så mycket jobb om  att försöka dra ut ogräs och inte röra potatisplantorna blev. Lill tjejen kom för att hjälpa till och en tävling om vem som drar mest ogräs med rötter och allt blev! Astrid blev en riktig ogräs rensare.

Andra rensning blev mycket lättare, potatisplantorna hann blir stora och ogräs liten så lätt som en plätt blev den här gången. Även om det kändes också oändligt, men vad fint det blir när allt är rensat och det är bara potatisplantorna som sticker ut. Marcus hjälpte till med att lägga jord och kupa dem men eftersom vi har bara en spade så avlutades hela jobbet över mig. Men med glädje gjorde jag det! Alla plantor fick jord på och sedan kupade jag dem. Och hoppas på att jag kupade dem rätt men så fel kan det inte gå. De verkar ha överlevt händelsen i alla fall.

Och så när alla var fina upptäckte vi, tack vare traktorn, den fina jorden vi har och jag kunde inte stå emot att inte lägga på den mörka och rika jorden på våra potatisplantorna så en omgång av jord och att kupa dem igen blev!

Nu ser dessa plantor jätte finna ut! Som Marcus säger ”det ser i alla fall bra ut” men vi vet inte än om några potatisar kommer vi att få. Plantorna är fina och små blommor börjar dem att få men även om vi har lagt fin jord på ovansida är jorden under plantorna, där rötterna finns och potatisarna skall växa mycket hårt. Erfarenhet säger att potatisarna kommer inte att kunna växa men hoppet säger att det blir bra och att många potatisar kommer vi att få.

Om en månad eller kanske veckor bara kommer vi att se om det har kommit några potatisar eller inte, under tiden njuter jag av att se dessa fina växter och av att se ett väl rensade potatisland.

Purjolökarna verkar också trivas i sin låda, dem har i alla fall inte dött och nu med vår fina jord hoppas jag att dem breder ut sig. Samma sak med majsen, jag hoppas att det blir större.

När det gäller tomat-, paprikaplantorna och gurkorna så blev en misslyckande i år. Efter tredje försök att få fram fina och kraftiga växter lyckades jag och när plantorna blev lagom stora la jag ut dem i växthuset. En fin och stor växthus jag fick på mitt födelsedag men tyvärr förankrade jag den inte tillräckligt bra och växthuset med mina tomat-, paprika- och gurkplantor flög iväg och välte. Några få tomat och paprika plantor överlevt katastroffen men vad ledsen och misslyckad jag kände mig. Mina fina plantor som trivdes så bra i växthuset varför varför frågade jag inte Marcus om hjälp för att förankra växthuset ordentligt. Trodde jag att vinden skulle vara snäll mot den, att den skulle skaka växthuset lika försiktigt som jag gjorde det när jag testade min förankring? Jo, det trodde jag, men så hade jag fel!

I år har jag beslutat på att satsa på växter vi han plantera direkt på land och som vi kan lagra en bit in på vintern. Tyvärr får vi i år avvakta med övriga växter och så känns det bra ändå för att allt kan vi inte göra på en gång! Så så fort som traktorn är igång och vi har fyllt vår ny odlingsland med jord kommer jag att känna mig helt nöjd efter att ha planterat de frö jag har i tankarna.

Och… som utlovat kommer här en bild på Igor och Dakota.

Igor är fortfarande valp även om han ser så stor ut nu jämfört med lilla Dakota som kan vara så fokuserad att det var lätt som en plätt att ta en bild på båda två!

Mycket har Marcus letat efter en lagom stor och kraftfull traktor till oss. Och nu har vi hittat den och kört den hem. I flera timmar fick Marcus köra för att komma hem. En ”äntligen är jag hemma” majl skickade han glad till mig när han äntligen var framme hemma.

Det blir en Deutz grön och gullig traktor vi har hemma! Och nu känns det som att vi verkligen bor på en bondgård!

Och så blev med traktorkörning resten av dagen. Barnen ville inte gå ut från traktorn och Marcus ville inte heller sluta testa alla funktioner, läge och öva med att göra i ordning vägen.

Bakom stallet hittade vi svart guld! Oh! Vad lyckliga vi blev! Riktigt mörk och rik jord fanns under gammal halm och ny växt ogräs. Vi som hade köpt planteringsjord hittills, vilken slöseri med pengar kände vi nu!

Taktorn användes i fredags och i lördags. Vi tänkte på att jorden vi har där vi har potatisarna är ganska hårt och vi funderar på om dessa små och mjuka potatisar kommer att kunna växa där. Så en briljant idé fick vi nu när vi har en traktor och så mycket underbar fin och mjuk jord. Vi gräver ett håll i marken, tar bort den hårda leran och fyller hållet med den ny hittade underbara och rika jorden. Jag började drömma om en ny potatisland full med stora potatisar, morötter, rädisor och mycket annat gott. Gröna och fulla med liv växter som trivs med vår nya jord.

Hållet blev uppgrävt på några minuter, så snabbt det går med en stark traktor. Sedan åkte Marcus iväg för att hämta jord och när han var tillbaka till framtidens odlingsställe stannade vår efterlängtad traktor! Vad!? Vad har hänt, nu? Jo, då sa Marcus, gaspedalen har löstand! Och så blev det med traktorns uppdrag!

Ja, denna var andra gången gaspedalen lossnade, den första fick Marcus fixa på vägen hem. En Mc Gyver-lösning fick det vara, precis som den som fanns innan vi köpte traktorn. Nu, hemma och efter andra gången att pedalen lossnade fick Marcus lust för att reparera den som det skall!

Ja, ja, traktorerna är tåliga men de går också genom mycket stryk. Vår lilla gulliga traktorn är från 96 men har bara gått ca 5000 timmar, ingenting för en traktor jämfört med andra vi har sett.

Jag tycker att nu har vi traktorn hemma, och det blir säkert så, många saker kommer att lossna och mycket kommer vi behöva byta ut. Men viktigt är att motorn och hydrauliken fungerar, små grejorna kan vi fixa. Marcus är lite missnöjd och tycker att traktorn borde ha bättre kvalité på dessa delar. Egentligen har han rätt, om traktorn pajar redan första dag vi har den, precis efter att vi hämtande den från värkstaden… vad kan det hände med den efter några månader?

Så livet tillsammans med vår nya traktorn är just nu osäker, vi får ser om vi behåller den eller lämnas traktorn tillbaka.

Trött och öm i kroppen känner jag mig. Men äntligen är jag nyduschad och känner mig avslappnad och otrolig nöjd. Solen hälsar in i vardagsrummet, som alltid får vi en fin kvällshälsning från vår vän sol. Dakota vilar på mina fötter, barnen och Igor leker ute och Marcus förbereder det sista innan dagen är slut. Mycket har vi hunnit göra och mycket finns att berätta. En vanlig tvådagars helg men full av händelser och avklarade punkter. Sakta men framåt kommer jag att börja skriva om allt, alla små och stora upplevelse min hjärna har fångat med hoppet av att kunna få släppa ut dem, berätta det för alla.