En cykel tur kände jag för och på min fina cykel var jag redan när jag såg att fram däcken var punkterad. Oh nej! Det hände säkert när jag och barnen cyklade sist för cykel-jippo och jag pumpade däcket till max. Ja, en rolig cykel-jippo var vi med, en km lång tur med frågesport för vuxna och barn. En trevlig runda som visade mig nya vägar att utforska och dit tänker jag cykla…

I väntan på reparation tog jag min andra gamla vän som var redo för en cykel tur. På cykel och ut i vägarna! Så trevligt efter en varm dag, nu är det sent och svalare så det känns skönt att cykla ute i naturen och få den varma men svala vinden mot mig. Snabbt kommer jag till nya outforskade grusvägar och stigar. En fin grusväg till höger, dit ska jag… det känns oemotståndligt och oundvikligt. Det finns någonting i mig som inte låter mig avstår av att utforska och kolla vart vägarna leder till – det är min nyfikenhet!

Grusvägen ser väl använd ut men inte för för många bilar. Här bor säkert endast en familj. Jag fortsätter och njuter av det jag ser. En åker, ett gammalt hus som är övergiven, så tragiskt att se dessa stora och fina hus förfalla… vägen fortsätter in i skogen, det är långt… vem kan vela bo här? mitt i skogen och så långt från samhället? det känns onödigt långt från den stora grusvägen men när jag kommer fram ser jag en fin hästgård, ett idylliskt ställe där hundar går lösa, hästar gnäggar och människor arbetar helt avslappnade. Nu förstår jag varför vill dessa människor bo så här långt in i skogen. Familjen kommer ut, mamma, pappa och tre barn. Pappan har en mycket fin häst som släpps ut i hagen. Hästen är glad, galopperar och små hoppar. Familjen står och tittar på sin fina häst. Jag vänder och cyklar tillbaka, jag vill inte störa deras fina stund.

Ut igen på den stora grusvägen fortsätter jag min cykel tur. Fina hus hit och dit, enorma åkrar några välskötta och andra övergivna med gamla redskap som skrotar. Små och stora gårdar några också välskötta och andra med mycket skrot. Men alla så intressanta att titta på.

Det börjar kännas svalare eller kallare… det börjar bli mörkare också. Nu ser jag en skyld som står ”obehöriga fordom ej tillträde” men grusvägen är samma, hur kan detta vara? Mmm, jag tänker inte vända nu, jag vill se vart denna väg hamnar och min cykel är ingen fordom så skylten gäller inte för mig… nu känns det som om jag cyklar in i en djupare del av skogen, jag har inte sett några byggnader på ett tag… jag tänker inte vända, det har jag aldrig gjort och nu blir det inte första gången. Tänk om det finns björnar! Det börjar blir mörk och luften är kyligare, nattdjuren kan börja komma ut efter den varma dagen. Nej, nej, få bort dessa tankar ur huvudet, det finns ingen chans att jag vänder. Jag tänker fortsätta vara vild. Vill inte bli gammal, för att när man inte vågar längre blir man gammal. Och så blir jag inte als så. Nu medan jag fortsätter och cyckla tänker jag på när jag var ung. När jag tog cykeln efter fruktosten och cyklade iväg på naturreservatens skogsvägar. Vatten hittade jag hit och dit i naturfontäner på vägen om jag hade tur. Jag hade inget konkret mål men så fort jag hittade en ny stig blev det kört. Jag kunde inte stoppa min resa tills att jag inte kom fram till vart stigen ledde. Ibland gick det fort och ibland tog det timmar. En jobbig känsla var när stigen var bara nerförsbacken, jag visste att alla km jag cyklade ner skulle bli uppförsbacken på vägen hem. Men detta förhindrade inte min nyfikenhet. Till slut kom jag hem, mamma var arg och orolig. Alla hade ätit lunch utan mig. Varför blir hon så arg, tänkte alltid jag, jag cyklade bara. Nu förstår jag, varför.

Björn-tankar kommer tillbaka, nu ser jag en mörkare skog, några stubbar som har kapats och väntar på att bli hämtade. Tänk om denna grusväg används bara för att hämta träd… och jag cyklar djupare och djupare in i skogen? Nä, nu vet jag inte längre om man blir gammal eller klokare. Jag vill fortsätta cykla orädd och vild som förut men nu är jag rädd, jag tänker bara på björn och om den kommer ut till mig. Då har jag ingen chans mot den, mitt i hans revi, den djupaste delen av skogen. Samtidigt tänker jag på Marcus och barnen som väntar hemma, jag vill vara med dem. Längtar till dem.

Jag vänder om, jag har kanske blivit gammal eller så vill jag tänka att jag har blivit klokare. Det här känns ett farligt ställe att vara just nu. Jag cyklar tillbaka så fort det går, så fort mina ben orkar. Och tänker på cykeln… jag pratar med den och ber henne att inte svika mig nu, nu när jag är rädd och vill cykla ifrån stället så fort det bara går.

Min kära gamla cykeln sviker inte mig, ingenting går sänder och jag cyklar och cyklar som en galning. Jag är medveten om att om jag svänger fel, kan jag halka och ramla, inte kul. Men risken är värd för att jag vill inte vara mitt i skogen längre. Till slut börjar jag ser åkrarna med skrot, välskötta åkrar och hus och gårdar igen. Jag är räddad och börja cykla mer avslappnad.

På vägen hem 7 stycken katter träffade jag… visst hade jag rätt, nu började nattdjuren komma ut för att jaga.

Igor har blivit en riktigt liten vallhund eller vad säger jag  nu… han är inte längre liten utom en stor unghund som varje morgon överraskar han oss om att ha växt mer och mer.

Vår Igor är en riktigt snäll hund som älskar valla hönsens. Ja, han vallar våra höns och så stolt över det han är! Igor vet hur och vilka höns skall han valla så att övriga följer efter men om övriga höns inte lyder så fixar han det snabbt ändå!

Nu, när jag tänker på hur det var förut… så tappade vi en-två timmar på att försöka få hönsens in i hönshuset. De sprang ifrån oss och ville inte komma in till sitt hus. Nu, det som förut tog timmar, tar det max en minut. Ja, en minut! Igor kan det!

Hönsens och tuppen pickar hit och dit. Igor ligger och villar men då ser han att jag försöker få hönsens ut från buskarna. Igor reser sig och gå in mellan sirenerna, efter några sekunder springer tuppen ut och efter honom Igor. Tuppen tvivlar och inte vill gå in i hönsgården men då tar Igor ett par lugna steg till och tuppen har redan gått in, vår stora Apple är missnöjd men in i hönsgården har han hamnat. Igor titta på mig, han ser så nöjd ut att det är underbar att titta på honom. Jag berömmer honom men samtidigt påpekar att hönsens är fortfarande ute. Nu har våra tre stora höns gått också ut från buskarna och kollar vart tog Apple vägen. Igor förstår direkt det jag menar. Han vänder sig och springer bakom hönsen. En liten hopp till höger för strax efter hoppa till vänster, sedan lägger Igor sig och tittar på resultatet, så himla nöjd är han! De tre hönsens springer in i hönshuset. Igor gör av det hela som en dans, det känns som om han flyger fram när han vallar, mjuk och fin: En, två, klar – låter det. Jag tittar på honom så förvånad för att han fixade det så snabbt att han njöt ännu mer av det hela. Det kändes som att han förstod att jag var riktig imponerad av hans jobb.

Efter den dagen vallar Igor hönsens när det är dags att gå in till hönshuset. Hönsens har också lärt sig det och nu går dem in själva men då och då och mitt på dagen, när Igor känner för, vallar han hönsens in till hönshuset för att sedan låta dem få gå ut. Han är sååå snäll med dessa djur att jag har svårt att förstår att det kan vara sant. Igor nuddar inte djuren, han kommer inte ens i närheten utan stannar eller bromsar mycket innan. Han vill inte skrämma dem för mycket. Men en dag när han hjälpte mig att valla kalkonerna så blev han tvungen att nudda en för att få den på rätt spår och jag såg hur försiktigt med hans nos nådde han kalkonens rygg.

Jag älskar den här underbara hund. En riktig snäll unghund som trivs så bra på sin gård! Nu, äntligen känner jag att vi har en gårdshund som gärna stannar kvar och vaktar sina djur. Vägen dit har inte varit lätt skall jag erkänna. Igor är snäll, riktigt smart och lär sig snabb men som med alla hundar en bra uppfostran behövs för att resultaten skall bli bra och med Igor har vi gått genom en del jobb där alla i familjen och framför allt barnen har hjälpt till samt hjälp från en fantastik hundinstruktör som vi går på kurs.

Har jag sagt att Igor öppnar dörren själv? ja, för ett tag sedan lärde han sig att få ta i handtaget med tassen och öppna ytterdörren. Vi undrade om han skulle klara öppna dörren på utsidan och det klarade han också! Helt otroligt! Han drar ner handlaget med tassen för att sedan ta dörrkanten med tänderna och dra dörren bakom. På detta sätt, precis som vi gör, öppnar Igor dörren. Han lär sig så mycket av oss. Han kollar noggrann hur vi gör och sedan härmas han på sitt hundsätt. Igor och Dakota samarbetar, hon med sin smala nosen hjälper Igor att öppna dörren snabbare, så fort han drar dörren bakom borrar hon in sin nos mellan dörren och dörrkarmen så det öppnas på en gång.

En dag när vi satt och åt middag, Igor var inne med oss och Dakota ute plötsligt hörde vi att Dakota hoppade på dörren för att tala om att hon ville komma in. Då tänkte jag, oh! nu måste jag gå dit och öppna till henne, men i samma ögonblick växlade jag och Igor en snabb ögonkontakt, som om han läste mina tankar. Då reste han sig och gick till dörren för att öppna den åt Dakota och sedan gå tillbaka till sin plats och lägga sig ner med Dakota bredvid. Vi blev helt imponerade av Igor av hans snällhet att hjälpa lilla Dakota.

Det blir spännande att se hur många fler överraskningar kommer Igor att erbjuda oss i framtiden…

Idag blev det en lyckad kväll efter ett hårt arbete på Aspnäs.

På sexhjulingen hamnade vi. Marcus hade redan lastat fordonet med våra två röjmaskiner, handskar, ryggskydd, hörselskydd, bensindunk mm jag och barnen kom med badlakan, badtofflor, picknickkorg och vattenflaskor. Och upp till sexhjulingen! Marcus körde och bakom honom satt Astrid. Lea och jag satt på flaket och hade Igor och Dakota mellan våra ben. Valparna är inte helt nöjda när vi åker sexhjulingen men de börjar vänja sig.

Så med all packning åkte vi till sjöstranden för att röja. Den här är vår vecka att hjälpa till med det.

Marcus och jag röjde gräset och ogräset som har hunnit växa ganska mycket efter de regn dagarna vi har haft. Under tiden gick barnen direkt till sjön för att bada och valparna tuggade på sina köttbitar med ben vi hade tagit till dem. Efter en stund när barnen hade badat klar och valparna ätit sina ben såg jag att de lekte tillsammans. Sedan lekte dem två och två. Alltså Lea och Astrid på sin sida och Igor och Dakota på en annan sida. Barnen åt de smörgåsarna vi hade med och drack nästan allt vatten vi hade tagit med oss (tre vatten flaskor).

Det tog en stund att blir klar, det finns många stenar som gör det hela  lite jobbigare än vanligt. Egentligen var jag inte klar men linan tog slut så jag såg det som ett tecken på avsluta arbetet så att nöjande skulle kunna börja. Medan Marcus fortsatt att röja och hoppade in i sjön! Ja! Det är min femte besök till badplatsen och min tredje gång jag hoppar in  i sjön! Och vad skönt det är!!! Barnen hoppade in igen, det är roligare när mamma är med 😉

Som överraskning hoppade Igor och Dakota in i vattnet med! Båda har varit så försiktiga att Igor har nästan inte ens velat dricka vatten ur sjön men idag blev han så inspirerad av vår glädje att han hoppade in och simmade till oss. Och det gjorde han inte en gång utom många gånger. Han blev som tokig för vattnet. Och Dakota också ville men det blev lite jobbigare för henne. Hon är så liten att hon måste nästan börja simma från första meter ifrån stranden. Så hon orkade några gånger men sedan blev hon för trött för att försöka mera.

Jag som hade gett upp och trodde att vi inte fick några vattenhundar. Men men allt kan ändra sig. Utan att pressa de så vågade Igor och Dakota att hoppa in i sjön och njuta av den sköna sommaren tillsammans med oss.

Medan vi var in i sjön kom två unga karlar som semestrade i Sverige. De var från Norge och passerade förbi. Såg skylten och bestämde för att titta in. Och där såg dessa två förvirrade män en kvinna med två barn i sjön, två blötta hundar som springer in och ut i vattnet, en sexhjuling med verktyg och en man som röjer gräset bredvid. De vågade stanna kvar i alla fall. Tittade på oss en stund och när jag såg att de inte ville ge sig av vinkade jag till Marcus så att han kunde stannar röj-arbete. Sedan sa jag att vi kunde plocka undan för idag och komma tillbaka i morgon. Det hade vi redan pratat innan, jag behövde mer lina och vi ville hämta en kratta för att få bort lös ogräs från strandlinjen.

Då började Marcus prata med dessa killar och så visade det sig att de ville tälta där och sova på den fina badplatsen vi har. Rättade sagt, hela byn har! För att om jag blev stolt över att de trevliga killar ville stanna kvar där, bygga tält, sova och bada i sjön… hela by borde vara det också. Det är en del av byn och det är många av oss som gör det möjligt, som hjälper till att bevara den fin och tillgänglig så många besökare nå dit.

Medan killarna gick till bilen för att hämta sina saker vi packade och körde iväg. De blötta valparna var intryckta till oss för att värma sig och när vi kom fram hemma ingen av dem ville flytta på sig. Dakota satt i Leas famn och Igor i min. Så skönt dessa valpar får åka med oss.

Och nu… en andra överraskning från Igor! Han sover inne med oss! Ja! Så blött och så trött av allt simmande att han inte ville sova ute. Nu är han sval och märker inte att det är varm inne, samtidigt är han så trött att han inte orka vakta under natten och det är bra det för att vi vill gärna att han sover på nätterna och inte att han tror att han skall vakta över oss.

Nu stänger jag datorn… det blir dags att sova för mig. Alla trötta barn och valpar sover redan och det är ju sent… i morgon åker vi igen till sjön. Röjer den lilla som är kvar intill badplatsen och sedan blir det bara att röja stigen från badplatsen till bilparkering och till gården. Barnen tyckte att det var så roligt det vi gjorde idag att de vill gärna åka dit så fort som vi vaknar, äta fruktos där, röja, bada, äta lunch, bada igen mm Hoppas att det blir så roligt som de förväntar sig för att det finns ingenting härligare än glada och nöjda barn!

Äntligen har vi dragit ut de första färsk potatisarna! Jag har väntat och vågat inte riktigt att titta efter potatisar, jag tror att det var för att jag inte ville se ett misslyckat potatisland. Jag trodde att jorden var för hårt och att potatisarna som vi planerade på landet inte skulle blir någonting. Efter allt vårt jobb med jordfräs och mycket mer ville jag bara drömma om att vi hade en fin potatisland. Men till slut bestämde jag mig, jag vill överraska Marcus och bad barnen följa med och titta om vi hade några potatisar eller inte. Och så jaaaaaaa, vi har potatisar!!!!! Från tre potatisplaner fick vi 33 potatisar! Fina och runda, inte als deformerade och små som jag trodde. Vad härligt det kändes och var goda dem var! Våra egna färsk potatisar!!!

Det är så härligt och så roligt för barnen att gå till potatislandet, hämta några potatisar, koka dem och äta dem för lunch. Underbar!!

Äntligen är sommarvärme hos oss och det känns underbar varmt och skönt.

Mina semesterdagar började i lördags och första dagen kändes inte als lovande. Trots värmen var jag instängd inne i huset. En allergi anfall fick jag… jag som hade aldrig fått en sådan allergi anfall i Sverige, bara i hemlandet när vi var på semester… men tydligen är jag inte allergisk till Spanien och den heta och torra sommaren tydligen är jag också känslig här… men efter två hemska dagar började jag se ljuset och med hjälp av allergitabletter känner jag mig nästan helt återställd.

Så, nu varje morgon väcker Dakota mig, hon har fortfarande sin väckarklocka inställd på när jag åkte till jobbet och ibland ännu tidigare än det. Så ibland går jag upp halv fem (då lägger jag mig igen efter några minuter) men vanligtvis blir jag väckt ca klockan sex eller halv sju. Då vill Igor komma in också och båda två väntar för sin portion av majsvälling.  Efter det kockar jag kaffe och äter frukost, ibland själv med Igors och Dakotas sällskap men ibland är Lea också vaken och vi äter frukosts tillsammans. Sedan blir det dags att gå ut och släppa ut hönsens, hämta hinken, handskar och saxen och klippa gräs till kaninerna. Då känner jag mig som en 1800-tals bonde som går ut och hämta mat till sina djur. Varje morgon blir samma härliga rutin och den här värme gör det båda lite besvärligt och underbart.  Lilla Igor, min trogen liten valp följer mig överallt. Dakota följer ibland med men ibland inte. Men Igor… han är torgen till mig, han väntar på mig, följer mig och se till att jag inte är ensam. När kaninerna har fått mat, tittar jag på ankorna och kalkonerna. När alla ser nöjda ut med påfyllning av mat och färsk vatten då går hem igen. Och nu… nu sitter jag på trädgårdsbordet och skriver i min blogg, berättar hur jag lever mina semesterdagar, dricker vatten och kaffe samt njuter av den här underbar värmen med Marcus bredvid mig, och Igor och Dakota under mina fötter, svalt och skönt det är för dem i skuggan. Nu kom barnen ut också… de skall få melon. Ibland hör vi Apple som gal och några missnöjda hönor som låter. Apple sätter de äldre hönorna på plats, han vill vissa dem att nu är han som bestämmer och det är för att var lilla kyckling  Apple är inte längre en kyckling, han är nu en tupp! Ja, en tupp har han blivit och jag förstår inte hur det gick till, han är ju bara 4 månader men stor, könsmogen och helt bestämt har han blivit. En riktigt kaxig ungtupp är han.

Igår gick vi till sjön för att bada med familjen. Kusinerna kom på besök och ville båda. Och vilken tur att de ville så gärna båda för att vi hade inte insett det vi tog miste om. Vattnet i sjön var varm och så trevlig det var att vara där inne! Barnen bådade, jag och svåger med fötterna i men skönt det var ändå och nästa gång förbered med baddräkt skall jag! När jag berättade om var lilla sjö för en arbetskamrat sa hon glad ”ah! Vad skön ni har en varm sjö!”, har vi? frågad jag. Ja, sa hon, långrunda sjöar blir varma på sommar. Efter det tänkte jag inte mer på det men igår insåg jag att hon hade alldeles rätt och tur att kusinerna tog oss till den sköna sjön! För att nu vet vi vart vi ska bada om inte varje, nästan varje dag!