Sammanfattning av vår trevliga besök

Det blev bara några dagar men det kanske räcker. Vi hade glömt hur det är att ha valp även om Everest är snart 6 månader, en lätt valp att ha eftersom han kan redan det mesta. Tidiga dagar att gå ut och många utevistelser men det gör man för Everest skull. Första dag gick vi upp för att kissa kl. 4, sedan i sängen igen för att gå ut igen
kl 6. Efter det frukost, klä på oss och gå på en lite längre promenad. Jag har lärt mig att jag måsta ta alla hundar med mig, framför allt Dakota. Vem har sagt att hundar inte kan vara svartsjuka? Dakota är hur snäll som helst om hon få vara med som alla andra, om hon blir orättvis behandlat då har vi en lite sur Dakota.

Men Dakota har bevisat att hon är en utmärkt mamma, hon uppfostrar Everest när hon tycker att han inte uppför sig men hon har värdens tålamod när han snäll busar och små biter på Dakota. Det verkar som att det är någonting varje mor måste stå ut med för sina valpars utvecklingsskull.

Här är starten på en valig promenad:

 

Här är slutet på den vanliga promenaden:

Vovvarna hemma:

Nu är Everest hemma till sin familj igen. De har längtar så mycket efter honom och det förstår vi. Han är en underbar liten valp. Trevlig, gossig och snäll. Jag måste erkänna att Datoka har varit extra känslig, har velat ha mer kärlek än vanlig och Igor verkade också ledsen. Så ja, våra stora hundar saknar sin lilla valp. Men Everest har en underbar familj och han blir mycket älskad, det som en valp behöver.

Everest på besök 5 månader gammal

Vi har fått chansen att få se Everest igen. Han är en underbar valp, lugn och stabil. Jag undrade hur det skulle gå med återföreningen eftersom det har gått 3 månader sedan Everest var med sina föräldrar. Dakota tog fram sina modersinstinkter och Everest fick full respekt för henne men nu är dessa två lugna och avslappnade. Alla har förstått vilken är sin plats i flocken. Jag undrade hur det skulle gå för Igor och Everest, jag tvekade och tänkte att det kanske inte var värd att presentera Everest för Igor, han hade redan fått för många nya upplevelse för för bara några dagar han ska vara hos oss blir det kanske för mycket nytt för honom. Men till slut testade jag gå ut med de två. Igor fick gå lös för att undvika koppel krångel och vad dessa två kom överens från första ögonblock! Ingen tvekan om att båda två kände igen varandra.

Nu promenerade jag med alla tre samtidigt och konstigt nog gick det super bra. Ingen drog hård i koppel och vi gick fram och tillbaka i en trevligt takt. Innan det hade vi kissat och bajsat på åkrarna så promenader handlade mest att promenera, titta och lukta på olika dofter.

Här är en film där vi promenerar i det fina vädret:

 

Här är hundarna i hundgården:

 

 

Bilder från igår. Kvälls promenad med Igor och Everest:

IMG_0006 IMG_0010 IMG_9955 IMG_9957 IMG_9967

 

Bilder hemma, Dakota bjuder Everest att leka dragkamp, precis som hon hade gjort med honom när han var 1-2 månader gammal. Så trevligt att se.

IMG_0019 IMG_0020 IMG_9927 IMG_9933 IMG_9934

Efter leken finns tennisbollen inte kvar, Dakota gjorde slut på den…

Här ser man hundarna i hundgården. Everest se hästen och skäller, Igor och Dakota undrar det som händer, inget konstigt ser dem, bara den vanliga hästen. Snart inser Everest att ingen annan hänger med och också börja skälla så tystar han till slut.

IMG_0040 IMG_0043 IMG_0046 IMG_0047

Vi har simmat!

Idag efter en vanlig arbetsdags samt skoldag för Astrid. Efter att Astrid och Lea sprang på lilla Läderloppet med skolkompisar (1  respektive 2 km) åkte Astrid och jag till sjön. Vi tog med oss hundarna och deras nya flyttvästar jag beställde och som levereras i veckan. Det var så spännande.. jag undrade hur hundarna skulle reagera och för mig är det viktigt att det blir positivt eftersom vi ska tävla med dem och simma-delen finns med i tävligen.

Här kan nu se hur det gick till:

Igor simmar lugn men han gå bara in i vattnet (frivillig) om jag har koppel på honom, annars stannar han gärna på stranden. När han är inne i vattnet då simmar han lugn och trygg.

Dakota däremot gå in och ut så många gånger hon vill, framför allt om Igor är i vattnet men hon simmar lite desperat aktig, hoppas att hon hittar rätt teknik och lär sig simma lugn innan tävlingen…

Inte som jag hade tänk – på ett fantastiskt sätt

Efter igårs jobbiga dag med min kära ögonsten Igor hade jag inte så mycket lust eller bättre sagt krafter att ha någon annan hund med oss idag på Astrids sommarfest.

Men Marcus och jag hade kommit överens att igår skulle vi ta Igor med oss och idag Dakota. Jag orkade inte med det, verkligen, jag föreställde mig en lika eller ännu mer jobbigare Dakota än Igor. Om min trogen vän Igor var jobbigt hur kunde jag förvänta mig något bättre? Men jag hade mycket fel!

img_5138

Innan vi åkte iväg med picknicken frågade jag Marcus, ”är du säkert att vi ska ta Dakota med oss? Vad det inte jobbigt igår med Igor?” Marcus svarade ”ja, vi tar med oss Dakota det sa vi och nej jag tyckte att det gick bra igår” – förstås… för att det var inte han som fick anstränga sig för att få kontakt med vår kära hund.

img_5141

Så vi tog Dakota med oss och det ångrar jag inte als! Hon var så duktigt, så underbar! Precis som hon brukar vara hemma. Trevlig och snäll mot alla. Hon satt eller låg tålmodigt och hälsade snäll på alla som ville hälsa. Det var så lätt att ha henne med oss. Så lätt, så fantastisk och så underbar! Alla hundägare skulle behöva uppleva en sådan hund och en sådan situation, full med vuxna, barn och då och då andra hundar samt med en underbar egen hund som står snäll bredvid än och tittar på allt och alla lugn och stabil.

img_5144

Dakota, du är en underbar schäfer, så snäll att de flesta blir förvånade att se en sådan trevlig, undergiven, snäll och gosig liten tik.

img_5147

Inte som jag hade tänk – på ett jobbigt sätt

Vi bestämde oss för att Igor skulle följa med oss på Leas skolklass sommarfest som ägde rum igår, 1a juni. En picknic stund skulle vi ha, med aktiviteter och mycket skratt. Vi ville fortsätta träna Igor med att vara bland folk precis som när han var valp. Jag förväntade mig en glad och lyhörd Igor som skulle charma de flesta men det vi fick var en okontaktbar hanhund som struntade i allt om oss. Korvbitarna jag hade med struntade han i, han föredrog att jag slängde dem på marken än ens slicka på dem.

Igor drog och jag fick noll kontakt, jag drog honom i pälsen och försökte fånga hans uppmärksamhet, men jag fick ingenting tillbaka från honom.

img_5134

Hur har vi lyckats med? Hur har vi lyckats förstora den finna kontakten vi hade med honom? Igor och jag lika med ett team, vart hade det tagit vägen? Jag blev ledsen och besviken i början, det sista jag ville var att visa till alla föräldrar och barnen den dåliga kontakten jag hade med min hund. Men så svalde jag min stolthet och började jobba utifrån det jag hade, en okontaktbar hund, envis fortsatt jag med mina försök att få kontakt med honom. När vi satt på picknic filten stod Igor bredvid oss, lugn med utan att fokusera på oss als, med stark och andfått andning. Var är det med dig? Frågade jag honom flera gånger, du är inte lik dig själv.

Igor slickade ivrig på någonting i gräset och då förstod jag. Det fanns någon tik som löpte i område. Igor tycker att när Dakota löper handlar det som vardag, han har upplevt det sedan han var valp. Men en okänd tik, det är någonting nytt för honom…

Jag gick runt med honom och jobbade emot hans drag försökt, struntade i hur patetiskt det såg ut hos andra människor, det viktiga för mig var att få honom fokuserat på mig igen. Till slut, som om någon hade tryckt på en knapp var Igor sig själv igen! Han tog emot korvbitar och lyssnade på mina kommando sitt, ligg mm Igor slutade dra i koppel och visade mig att nu stod jag i hans fokus. Uff, tänkte jag, han är tillbaka, min underbara Igor igen!

En gång hemma var han lekfull och uppmärksam på alla mina rörelse, så skönt blev känslan att han blev sig själv igen medan vi var kvar på picknicen så att vi avlutade evenemangen på ett positivt sätt.

img_5136

Det kändes riktigt jobbigt att inte få kontakt med honom men nu har jag lärt att frustation inte hjälper als, det gör att värre istället. I en annan tid hade jag förmodligen känt mig frustrerad, stoppat honom i bilburen och glömt bort att han fanns. Nu har jag vuxit i min människoroll och vet att det är ingen idé att straffa en hund på det sättet, man tjänar ingenting på. Jag jobbade på istället och till slut fick jag min belöning, Igors sinneställning kom tillbaka med fokus på mig igen!

Hoppas att nästa gång en tik löper blir allt lättare och om inte, nu vet jag att det som gäller är att jobba på, han vaknar ur sina tik drömmar och hormon påverkan tidigare eller senare.