Valpar på väg!

Ja! Jag vågar bekräfta att det finns valpar i Dakotas mage! yuppie!

Hon har nu en stor mage och tuttarna börjar bli stora.

Den här gången kommer jag att njuta för fullt av valparna. Jag börjar längta till den dagen de små kommer ut och samtidigt fruktar jag det. Det blir ingen sömn och mycket jobb men samtidigt känns det underbar att se små individer växa och blir små valpar.

Den 21/10 parades för första gången Igor och Dakota, sedan några gånger till under helgen. Så valparna kommer att föddas ungefär som förra årets valpar. De är planerade till ca 28 december.

img_6466Första parningen, 21/10

img_2056Andra parningen, 23/10

img_2064Andra parningen, 23/10

 

Nästan 5 veckor efter har Dakotas mage blivit så här stor:

img_22753e november

img_25925 veckors dräktighet, 24 november.

Dakota äter mer och mer nu. Hon får mycket kött hon älskar äta samt speciell foder hon tycker mindre om men som hon äter ändå om hon är fortfarande hungrig.

Dakota som älskar blir klappad är nu ännu mer beroende av klappar, hon ligger bredvid en och kräver bli klappad. Vi klappar gärna henne men bilan händer det att vi inte märker henne. Framför allt när hon inser att vi bara bryr oss om de färg växlande tavlan, då kommer Dakota på ett sätt vi inte kan missa henne. Genom att ställa sig framför oss och den färgväxlande tavlan. Smart! tycker hon eftersom det fungerar alltid. Då märker alla mig så jag blir klappad. Jag blir också hänvisad att ligga bredvid, tänker Dakota fundersamt och undrar varför måste hon alltid flyttar sig till sidan… men hon är nöjd ändå eftersom hon får sin stund med oss.

Solig och härlig dag

Jag kunde inte låta bli att gå ut med hundarna till hagen. Hela veckan har jag pluggat, pluggat och pluggat, fick godkänd på veckans tenta och idag blev det solig… hur kunde jag låta bli att belöna mig? Nej, det gick inte. Så jag gjorde en paus och gick ut med hundarna i hagen. Det var kallt, brr, men soligt. Så det blev skönt.

img_2560Igor springer glad…

img_2561Igor tar fart och svänger…

img_2563Lite hårdhänt lek…

img_2567Bellma och Igor bakom, springer fram till mig.

img_2575

Dakota spårar…

img_2582Igor och Bellma på stenen. Dakota är också där, på andra sidan Bellma. Men hon syns inte.

img_2603Tre glada hundar som äter fryst häst bajs..

img_2609Bellma i full galop mot mig.
img_2619Igor tittar på mig. Han undrar om jag håller på med kameran fortfarande eller om jag följer efter honom.

img_2621Gulligplutt Bellma.

Det blev mycket spring, mycket kamplek samt lite bråk. Som alltid måste Dakota sätta lilla Bellma på plats. Bellma är en härlig stor valp men sedan Dakota insåg att Bellma inte längre är en valp utom en unghund så har hon velat uppfostra henne, tala om för henne vad innebär respekt och att lyda. Två saker Bellma har aldrig förstod sig på.

Bellma, den envisa och oförskämda valpen. Dakota har haft det svårt. I början, när Dakota försökte tala om för Bellma att hon skulle respektera henne, så förstod Bellma ”nada”. Dakota fick kämpa och kämpa, jag trodde att Bellma skulle ta över istället, hon är nu större än Dakota. Men Dakota lyckades vinna hennes respekt, även om det är i stunder. Bellma försöker alltid göra som hon vill, tills att Dakota får nog.

Idag vet jag inte exakt vad var det som Bellma gjorde för fel men Dakota talade om för henne att hon skulle lyda. Tyvärr så kom på Dakota att göra det precis där det fanns lera. Aj, nej! Bellma blev smutsig. Men vad ska man inte tåla för uppfostrans skull?

Jag ska erkänna att efter att Dakota har börjat lära Bellma respekt så är det lättare att lära henne att inte dra i koppel, stanna mm.

img_2640När Bellma är helt lugn, får hon resa sig.

img_2645Här vill Bellma ta Igor

img_2647Alla mot Igor…

img_2648Igor försvarar sig – lek

img_2655

Dakota rullar sig på marken…img_2657

… och visar sin stora mage.

img_2661

Lilla Bellma har gjort någonting oförskämt igen…

img_2665

… så hon får tar konsekvenserna…img_2666… tills att hon är lugn…img_2667… och Dakota låter henne gå.
img_2676 Sedan är alla vänner igen.
img_2677Fina vovvar vi har…

img_2678Två jämgamla och en valptik.

Fantastiskt igen – utforskning på väg

Den här helgen har varit produktivt och underbar igen.

Produktivt för att vi har jobbat hemma. Dragit bort gammal tappet, slipat, lagt på renoveringstappet samt målat om. Allting under lördag och söndag. Yea! Vad vi kan när vi vill!

I söndags hann jag mycket med hundarna med, samt Lea med Chance. På morgonen tog jag båda Bellma och Igor till söndagspromenad, en härlig stund med massor av trevliga hundar och människor!

Eftersom hundarna blev lite leriga, fast inte als lika mycket som kursernas övriga hundar så bestämde jag mig för att det spelade ingen roll om Igor blev ännu mer nerlerad. Vi tog cykeln och så cyklade vi iväg!

img_6745

Igor hade energi och entusiasm så vi cyklade fort, fort, fort. Så fort att jag anade att cykelturen skulle ta snart slut. Mmm dags för att utforska sa vi med våra tankar. Det var länge sedan vi inte gav av på nya äventyr. Igor som är lika nyfiken som jag hänger alltid med.

 

På vägen svängde vi mot en grus väg / skogs väg jag har alltid undrar vart det leder till. Det finns en grön- samt en brun soptunna vid den så något hus måste det finnas… men vi ville veta mer… så dit svängde vi! Vägen kändes inte så använd och in i skogen trängdes vi in. Fler rådjur stod och bete, de sprang iväg och o-boy om Igor inte hade velat springa efter… men så sa jag nej till det så han nöjde sig och fortsatt framåt på vägen. Till slut hamnade vi framför ett gult gammalt hus. Man såg ingenting genom de stora fönster (inte för att jag gick nära huset men det såg man från avstånd). Huset såg tom ut.

Jag vände mig om och såg en inhängnad, hög staket med skyltar om el-varningar och eltrådar längst upp. Vad kan detta vara? var har de i inhägnaden? viltsvin? nej, då skulle staket inte vara så hög… mm, hjort? kanske… men det är avlång men small.. hjort behöver lite mer plats att beta mm tycker jag… OK, Igor och jag tyckte att det var lite otäckt eller det var jag som tyckte det, Igor visste säkert det som fanns i inhängnad, med sin fins luktsinne. Vi vände och skulle börja cykla tillbaka när en bil var på väg mot oss. Aj, aj… jag ville smälta och försvinna därifrån men det fanns ingen annan utväg… ops, ops… jag cyklade förblir bara tänkte på mig själv, som om ursäkten i mitt huvud skulle kunna föras vidare i luften till bilens förare. En kvinna.

Bilen körde förbi oss, på bilens baksida läste jag: Dogo Argentino. Från bilens bagageutrymme hördes morrande och skall av ilska från arga hundar.

Allt föll på plats… inhägnaden var till hundarna! Vad!? jag hade hört talas om dessa hundar… här alla pratar om allt, alla känner till allt. Jag hade hört talas om livs farliga Dogor argentino hundar vars ägare släpper hundarna lösa i skogen. Hundar som är aggressiva mot människor och framför allt andra hundar. Jag hade varit i den skogen med mina hundar och plockat bär, men det var innan jag fick veta att folk släppte lös dessa farliga hundar.

Jag är i alla falla glad att vi kom fram till det huset innan ägaren, att vi inte dök upp just när ägarinna var på väg att ta ut sina starka hundar ur bilen för att släppa de i inhägnaden eller i skogen. Jag oroade inte för mig, stackars den hunden som vågar… men jag blev livrädd för Igors skulle. De skulle med säkerhet hoppa på honom om de fick chansen. Han skulle förstås försvara sig men han har ingen chans mot dessa special avlade och tränade hundar för attack. Jag skulle inte ha kunnat lämna honom där och låtit honom bli attackerad. Så jag skulle förmodligen hoppat in mellan hundarna, med tur hade jag gjort rätt men med otur så hade jag också blivit biten.

Jag har tidigare stoppat hundbråk mellan en american bulldog och en stackars jakthund, i Spanien. Ingen av hundarna var mina men jag kände mig skyldig att försvara den stackars jakthunden mot den stora och livsfarliga bulldog:en. Men då var det Bamse, den amerikanska bulldog, min vän – grannens hund. Han kände mig och ville inte bita mig. Så det gick bra, inte för att jag orkade mer en hunden men jag använde andra taktiken, nämligen strippa bulldogen med kopplet tillräckligt längre för att han skulle släppa jakthunden (omöjligt att öppna hans käke annars), direkt efter släppte jag trycket på kopplet så att han fick luft igen. Det gick bara några sekunder så det var ofarlig för hunden. Sedan kämpade jag för att dra honom till en inhängnad och låsa in honom där. Det tog kanske 20 minuter att dra den där hunden 10 m, han hade en så enorm och besatt vilja mot den stackarens jakthunden, han ville så gärna döda den… När jag lyckades med allt detta, så ringde jag min granne och berättade vad sin hund hade gjort, samt jakthungerns ägaren, så att han kunde hämta sin blodiga och sönderbiten men levande hund.

Om jag har räddat en okänd hundliv skulle jag definitivt försöka rädda Igors. Men Bamse var snäll mot mig, han försökte inte ens vända sig för att bita mig så att han kunde bli fri. Nej, det gjorde han inte, fast han var besatt i jakthunden. Men de där dogo argentino hundar, de skulle inte tveka att bita mig med. Rykten i byn är att de hundar är livsfarliga för människor med.

Så tacksam är jag för att veta nu vart dessa hundar höll hus, samt för att allting hände i rätt tidpunkt.

Efter att ha cyklat iväg från det gula huset fortsatt vi vår runda. När vi kom fram till den asfalterade delen av rundan kände vi att.. oh nej, det kommer snart att ta slut! Så vi bestämde oss för att utforska en annan grusväg, mitt emot den vi var. Det fanns hus hit och dit, det var fint att se eftersom det var första gången för oss. Jag njöt så mycket av utsikten, tittade vänster, höger, upp… tills att jag cyklade genom en grop och fick ett litet smäll i styret. Då tog det slut med mina grubblerier och fokuserade igen på att cykla.

Till slut kom vi fram till sista huset. Först trodde jag att vägen tog slut där eftersom vägen försvann i en gräsmatta. Men när vi närmade oss såg vi en stig, välklippt och välskött. Juppi! Vi fortsatt på den! Stigen rundade en åker… och mot en skog. Där trodde jag att min glädje skulle ta slut men nej, stigen blev igen en grusväg genom skogen! Det vara så underbar!

img_6750

Jag älskar att kunna cykla runt, jag avskyr behöva vända. Nu fick jag en helt runda! Så glad jag var och så tacksam för den människa som tog hand om stigen, samt bonden som godkände ha en stig som rundade sin åker.

När vi kom fram till den asfalterade delen igen, bestämde vi oss för att cykla hem, vi hade cyklat i ca 20 km, Igor hade sprungit för det mesta och jag tramppar hård för att hålla tempot. Så vi var lite trötta, men nöjda och lyckliga!

Vad jag älskar Igor! Min nyfiken och trogen äventyrs vän!

Slädhund, Igor, är fantastisk

Dagens äventyr är oförglömlig! Jag skrattade och nöjt som ett barn, det var länge sedan jag upplevde någonting nytt.

På vägen att hämta Astrid på busshållplatsen… fick jag en monolog med mina tankar…
”mmh jag tar Igor och så tar jag… sparken? mmh nej, det går inte, det finns ingen is än… mmh jag tar pulkan som finns nära huset. Och så måste jag dra nu… tiden är knapp och jag får inte vara sent.
Igor har selen på sig så han drar lite… jag vill inte tappa pulkan.. så…. ja! Jag binder fast pulkan till kopplet så håller jag i båda samtidigt!”

Jag tittar på klockan… ”mmh, det är tajt med tiden och det är halt, jag kan inte springa utan att halka…”

”Jag vet! jag sitter på pulka så får Igor dra mig!”

… och så blev det! Jag satt på Astrids pulka och kommenderade Igor framåt, han tittade lite fundersamt men snabbt började han dra och så sprang han och jag glide fram efter honom. Det gick fort fort fort och jag undrade om jag skulle välta eller inte. Pulkan kändes ostabil och terrängen ojämn. I några ögonblickar, mest vid kurvor, var jag på väg att kommendera Igor stanna eller sakta ner. Som alltid, det som man inte har provat tidigare, skrämmer en lite. Men det gjorde inte jag till slut och jag gled km efter km tills att vi närmare oss till korsningen mot stora vägen. Då kommenderade jag Igor stanna och det gjorde han men gissa vem inte lydde? ja, pulkan, förstås. Jag hade inga bromsar als så jag gled framåt ändå men lyckades stanna pulka i god tid.

img_2466

Jag måste säga att jag skrattade och njöt som ett lyckligt barn! Jag har åkt spark med hundarna men aldrig pulka! Så roligt det är så lite läskig eftersom jag har ingen redskåp för att bromsa, knapp svänga eller annat. Men tur att Igor är lydig och lyssnar på mig.

När vi kom fram till busshållplatsen fick vi vänta en stund förstås, vi åkte så fort att vi hade tid över.

Sedan kom Astrid ner, bussföraren kommenterade till henne att hennes hund var fin och att han drog i en pulka. Astrid undrade lite varför… hon har inte tidigare åkt pulka med Igor. Spark har hon prövat men inte pulka, som mig.

Hon blev glad överraskad när hon insåg att hon inte behövde gå hela vägen hem. Så fort vi korsade stora vägen satt hon på pulkan och Igor drog iväg på kommando. Han ville förstås gå nära mig men jag kommenderade honom att dra framåt. Astrid skrattade och skrattade, hon försökte styra pulkan och uppmuntrade Igor. När de var för lång bort från mig ropade jag stanna till Igor som tålmodig väntade på mig. Sedan fick de fortsätta framåt.

Jag försökte springa ikapp de då och då för att fota de framifrån…

img_2452Nu åker vi hem, Igor…
img_2453– Hej då mamma, vi ses hemma.
– Vad? Nej, vänta på mig!

img_2459Vi kommer…

img_2493Heja heja, kom igen Igor
img_2494

Fortare, fortare säger Astrid!

img_2496En lycklig tjej

img_2501Igor fokuserar på sin uppgift.

img_2521Astrid och Igor hemma, Igor njuter av Astrids sällskap och svalkar sig i snön.

 

En bil körde förbi mot oss, jag var en bit ifrån dem så här gällde att kommendera igen och hoppas på att Igor lydde eller att Astrid skulle hoppar ur pulkan i tid. Men det gick galant. Igor stannade som jag bad honom om och flyttade sig till höger, precis som han är van att göra. Astrid, som hade stannat, flyttade också sig ur vägen och bilisten som körde sakta hälsade när han körde förbi oss.

Efter det svängde vi hemåt och ”här gäller att svänga! sa jag till Astrid, annars hamnar man ur vägen. Astrid tyckte om utmaningen och glad uppmuntrade Igor som villig drog henne framåt.

img_2494-version-2

Vilken rolig äventyr idag! en perfekt dag för att åka pulka med en glad Astrid och, igen, en underbar hund, min älskade Igor som gång på gång visar mig sin lojalitet och sin engagemang.

Det jag inte är van vid att höra…

Igår hämtade hundarna och jag barnen. De kom med buss från skolan och vi tog en trevlig promenad hem.

Vid brevlådorna möte vi postbilen. Postbäraren kände igen oss och frågade om vi kom från sista huset. Ja – svarade jag. Kan du skriva under så levererar jag hundfodret hem till dig? svarade postbäraren.

Jag kommenderade hundarna att stanna kvar där de var för att sedan kunna jag ta några steg fram och signerade lappen. I det ögonblicken sa postbäraren ”jag är inte hundrädd om de inte är aggressiva”. Nej, nej, sa jag. De är jätte snälla. Det är bara att jag inte vill att de hoppar på bilen, därför får de vänta bakom mig.

Ah! Svarade hon. Det gör ingenting… det finns så många bucklor på bilen…

Två saker jag inte har hört på länge! Först ifrågasatt hon om varför jag inte lät hundarna närma sig – hon är ju inte rädd för hundar. Sedan tyckte hon att hundarna fick hoppa på bilen, det gick ju bra, bilen var ändå bucklig. Så underbar! 

Det gjorde mig lite förvirrad måste jag säga. Jag är inte als van vid att höra sådana kommentarer, bara i Spanien skulle det kunna hända, in här. Men det var helt enkelt… underbar! Jag älskar min by och dess invånare!

Och om ni undrar… så är svaret nej förstås. Hur skulle jag kunna låta hundarna hoppa på bilen. Även om hon tyckte att det var OK så var det inte OK för mig, och minst om de sedan hoppar på mina bilar. Hur kan jag lära hundar att hoppa enbart på gula bilar och inget annat… nä… för svårt utmaning.

… så det blev ingen hälsning ändå. Även om hon inte var hundrädd…

 

Upphittade hundar – känner ni igen dem?

Marcus fick ett foto inskickat till sin mobil. Känner du igen dessa hundar? – undrar grannen. Båda Marcus och jag tittar på fotot men man knapp se hundarna, de rör sig. Kan man inte titta i halsbandet om det står något nummer på frågar jag. De är skygga svarade Marcus. Efter ett tag fick vi ett nytt foto med båda hundar, lugna och infångade i en garage. Känner ni igen dem? frågades en gång till. Vi tittade på de men tyvärr nej. Vi kände inte igen dessa två hundar. Jag vet att till slut kommer man att hitta ägarna, här känner nästan alla varandra. Till slut någon kommer att känna ingen hundarna och dess ägare.

Denna händelse fick mig att tänka på hur vänliga våra hundar är. Det kom upp några gamla bilder av en mycket ugn Igor och Dakota som en gång för länge sedan Marcus tappade bort. Eller bättre sagt… Marcus inte ens visste att hundarna saknades. Medan han jobbade i garaget fick han plötsligt besök av två unga män i en vit bil. De sa till honom att de hade våra hundar. Vad!? undrade Marcus, och när han tittade in i bilen såg han två hundar som satt på baksäten som två delinkventer i en polisbil. Männen förklarade att de såg hundarna gå längs vägen. De blev oroliga på att hundarna skulle bli påkörda så de öppnade passagerardörren och då sprang Igor och Dakota snabbt in. Glada över att få åka bil – super svårfångade kan man tycka.

Männen ringde runt och frågade om någon kände igen hundarna. Till slut hamnade samtalet hos grannen och han kände definitivt igen en vit schäfer med en vanlig schäfer. Så hem till oss åkte männen med bästa leverans någonsin. Enligt Marcus så ville hundarna åka ett sväng till men till slut gick de ut bilen och hem till oss.

En annan dag var det min tur att tappa bort hundarna. Jag var in i den mörkaste delen av skogen och letade efter svamp, lingon och blåbär. Hundarna hade en gulväst på sig med sitt namn och mitt mobilnummer på. Jag fokuserade på att plocka lingon och tydligen fokuserade hundarna på något annat… för att efter ett tag så blev jag ensam i skogen, oh nej, nej, nej tänkte då jag. Mitt i den djupaste skogen och mitt i jaktsäsongen så tappar jag bort hundarna! Jag borde aldrig ha släppt dem så där utan att vara riktigt med dem. Jag tog bilen och åkte runt, ropade på dem men ingenting hörde jag. Då fick jag ett samtal, en man påstod att han hade en Igor och en Dakota med sig. Hundarna kom till honom när han var på åkrarna med sin traktor. Nämligen så var hundarna på vägen hem, enligt beskrivningen på var manen hittade Igor och Dakota. Oooh mina duktiga hundar, tänkte jag. Vi har cyklat så mycket omkring att de kan orienterar sig bra och hittar hem ändå. Manen tog hundarna hem till sig och där hämtade jag dem. Jag tackade för att ha tagit hand om dem och åkte hem med mina fyrbenta vänner där plockade jag bort hundratals fästingar ur Igor och tiotals ur Dakota. Uff, aldrig mer släpper jag dem tillsammans, och om någon gång gör jag det så definitivt med västen och mobilnumret på.

Jag har förstås släppt ut hundarna flera gånger men alltid varit aktivt med dem. Som till exempel när vi cyklar eller går till sjön. Jag har inte alltid haft västen på men nu efter att mitt minne har fräschat upp sig, så västarna kommer att vara en skall-tillbehör när vi går ut.

Hundkalas mitt på vägen

Idag fick vi en fin och solig förmiddag så ute på promenad gick vi. Marcus varnade på att grannarna höll på att jaga i skogen runt om oss så jag bestämde mig för att hålla mig på allmänna vägar.

När vi kom fram till den stora vägen intill oss kom en jakt hund att hälsa på. En trevlig hund som ville hänga med på promenad. Så jag antar att vi förstörde jakten eftersom hunden var med oss istället för in i skogen med sin jägare.

img_6568

Bellma är en trevlig tjej och hängde med hunden, Dakota och Igor ville också hälsa så de drog då och då. Trött på att hålla emot släppte jag Dakota, hon fick hälsa på honom precis som Bellma. Igor däremot fick vara kopplat. Han kände igen hunden och var lite taskig mot honom, som för att visa att han bestämmer och att tikarna han höll på att hälsa var hans flock. Tur att jakthunden var en super duper snäll och trevlig hund, cool nog att stå still och ignorera den tuffa Igor. Jag förstås så ifrån, Igor ska inte hålla på dumma sig med andra hundar, han ska fortsätta vara snäll. Och till slut blev det fred mellan hanarna. Roligt det blev när båda hanar skulle markera på samma buske. Igor kissade, den andra kissa, Igor kissade igen, den andra likanda… de snurrade runt hela tiden.. så fånigt tyckte jag. Men så är hanar antar jag 😉

img_6561 img_6560

img_6557

Det kändes roligt att promenera med fyra hundar, framför allt för att en var lånat. Vi var kvar på vägen en stund tills att Dakota trött på den extra hunden började skälla på honom för att få bort honom. Han hängde förstås med ändå, det var trevlig med sällskap tyckte han. Snart kom ägaren som tyckte att han hörde fel sorts skall och kände på sig att någonting stämde inte.

Då kopplade jag Dakota och jägaren sin hund. Jag bestämde mig för att gå hem och sluta förstöra för jägarna. Jägaren gick tillbaka in i skogen, han skulle försöka igen… släpa sin hund längre in i skogen.

En trevlig och annorlunda promenad blev idag… och framför allt en kort promenad…