Dakota hemma och kycklingar flyttar till hönshuset

Äntligen är lilla Dakota hos oss. I söndags kom hon hem och mycket nytt fick hon se. Hon verkar lugn och kunna slappna av. Mycket lugnare och tryggare än Igor var i hennes ålder.

En och en halv månad finns mellan dessa två valpar men Igor ser enorm ut bredvid lilla Dakota. En kaxig liten valp som låter inte sig skrämmas för den stora Igor. Tur att Igor är snäll och till och med ignorerar han ibland henne. Ett bra täcken tycker vi, det blir lättare att kunna ha dem tillsammans.

Dakota är van med katter och bryr sig inte om Myssan, hon tittar och luktar försiktigt. Däremot är hon vass mot höns och kycklingar. Tur var att vi la staket runt hönshuset och nät ovanpå för att undvika fler oväntade och tragiska höns/tuppar försvinnande. Så nu kan Dakota titta på hönsens men inte springa efter dem. Och hon är väldigt intresserad av dem… jag tror att hon ser mat.

Igor är snäll och skulle inte bita dem men Dakota har andra instinkter och ser dessa små djur som en delikatess.

De tre kycklingar som vi hade hemma har idag flyttat till hönshuset. Mycket oväsen blev och dessa kycklingar ville inte sluta låta med sin pi pi pi pi, var är vi? Äpple och Apple tittade på dem som ett par som är på bio och tittar intresserade på det de ser. Mycket nyfikna var dessa två stora kycklingar. Och våra fyra mellan kycklingar lever nu sitt liv tillsammans med övriga. Äntligen är dessa kycklingar accepterade för de stora.

Vi hade tänkt ha våra tre sista kycklingar kvar i huset några dagar till men nu började dem flyga ut från lådan och Marcus och Astrid fick stoppa Dakota ett par gånger och en av de gångerna fick dem tar nästan ut en kyckling ur munnen från lilla valpen. Lilla Dakota reagerar snabbt när hon vill. Så för allas bästa flyttade vi dessa äventyrliga kycklingar till det stora hönshuset även om just är dem i sitt lagom stort rum i hönshuset. Så om ca 4 veckor till kommer vi att kunna släppa ut dem med övriga höns.

Och snart kommer en bild på lilla Dakota… det lovar jag.

En modig liten tupp

En dag har gått sedan vår fina tupp, Gustavo, blev uppäten. Apple känner att han nu är den äldsta tuppen. Han är knapp 3 månader och inte als redo att ta över Gustavos roll. Men han har lärt sig av honom. Apple har alltid beundrat den stora och snälla tuppen. Han har alltid velat vara som honom och i avstånd har han iakttagit honom, lärt sig av honom.

Nu är Gustavo inte längre med oss men Apple vet att han gol båda på morgonen och senare på kvällen. Nu börjar det blir kväll och ingen tupp har börjat gala men Apple tar sitt ansvar. Han hoppar på pinnen och börjar gala sitt kuckeliku. Det låter inte als harmoniskt och inte heller lovande. Apple är för ungt och sin kam för liten men han försöker. Han har redan börjat bli mer vuxen och känner sig större. En vacker dag blir han stor och tillräckligt stark som tuppen Gustavo.

Ännu i dag är jag förvånad att det starka bandet mellan honom och Äpple är så stark att jag undrar om han någon gång kommer att bry sig om någon annan höna som inte är sin älskade Äpple. Tuppen Apple ställer sig vid dörrsockel och lägger han sig ner. Med vingarna på snett. Bara för att ligga där i den trygga ingången av hönshuset och samtidigt njuta av den varma solen. Äpple kommer fram till honom och väljer ena sida, hon ställer sig nästa på Apple och lägger sig vid sidan, ovanpå en av hans vinge. Hon pickar försiktigt på Apples hals och han njuter nu av båda, solen och sällskapet av sin kära Äpple. Han stänger ögonen och låter Äpple göra precis som hon vill. Bandet mellan dessa två varelser är så stor att jag inte ens vill tänka hur sorligt det skulle vara om någonting hemsk skulle hända en av dem. Nej, det får inte hända och jag vill skaka bort dessa hemska tankar ur mitt huvud. Det får inte hända, aldrig. Apple och Äpple kläcktes tillsammans och bandet mellan dem är så stort att livet inte får låta någonting hemsk hända dem.

Livet är oförutsägbart

När allt känns skönt och trevligt får man inte underskatta livet. Någonting väntar på sin chans att lyckas med ett byte.

På fredag fick vi tre nya små kycklingar. En kläcktes ut själv och de andra två var nästan på väg att bli kläckta själva men Marcus hjälpte dem litegrann. Två kycklingar dog i kläckningsförsöket och efteråt ångrade jag mig att inte ha hjälpt till. En avfuktare ställde jag bredvid kläckningsmaskingen för att försäkra mig att det fanns tillräckligt fuktighet i luften men tidligen räckte det inte till och två små kycklingar orkade inte komma ut. Nu tackar jag Marcus för att ha gått fram till maskingen och hjälpt dessa andra två små kycklingar att komma ut. Annars hade vi haft en enda och ensam liten kyckling att växa upp. Av de tre sista äggen ingenting blev även om vi avvaktade ett par dagar till för att se om några kycklingar ville komma ut. Så till slut av 9 ägg blev det 5 kycklingar och 2 av dem dog in i äggen så till slut fick vi bara tre stycken. Dessa är nu pigga och glada små kycklingar som springer och pickar omkring i sin låda, precis som våra andra små kycklingar har också gjort en gång i tiden.

På eftermiddag, samma dag, jobbade vi i källaren. Hönsens och tuppen hade varit ute hela dagen men nu trodde jag att dessa glada djur var redan instängda. Eftermiddagens kokta ägg hade min mamma redan gett till kycklingarna och luckan till hönshuset var redan stängt. Det som jag inte visste är att luckan stängdes av vinden och att tuppen och två höns var fortfarande ute. Så avslappnade jobbade vi i barnens rum, i källaren. Sedan gick Marcus upp och ut och började ropa på oss. Det är fullt med fjädrar här! Precis utanför huset, framför trappan var det fullt av tuppens långa och fina sjätte fjädrar. Långa och svarta som kålen. Oroliga tittade vi omkring och in i hönshuset såg vi att tuppen och två höns saknades! Igor var i altanen och han måste ha sett någonting. Tuppen blev attackerad precis framför honom. Men han är fortfarande valp och mycket säkert att ingenting kunde han ha gjort för att försvara tuppen. Oroliga trodde vi att alla tre hade blivit uppätna. Inga gömda höns eller tupp hittade vi någonstans. Men det var någonting som inte stämde. Det fanns bara tuppens fjädrar och inte hönsens. Astrid ville gå hem till granne och kolla om hönsens var där. Så det gjorde vi men inte för att vi trodde att det kunde vara sant utom för att Astrid insisterade så mycket. Och där på vägen såg vi två höns som gick mitt på grusvägen. En lång stund fick vi kämpa för att få dessa höns hem igen men när de var redan instängda och trygga fortsatt vi att leta efter tuppen. Jag gick hem, mycket annat skulle fixas och det var redan sent. Vi sörjde den olyckliga händelsen, att vår snygga och snälla tupp fick ett sådant slut.

Marcus kom hem och meddelade att han hittade spår av tuppen in i skogen. Han kanske lever tänkte vi! Och som en sista försökt, en handling full av hopp men också för att rena vårt samvete, gick vi in i skogen och letade och letade. Vi hittade ännu mer fjädrar och denna gång var de små inre fjädrar av honom. Det var inget bra tecken men ingen blod eller annat spår än fjädrar hittade vi så med hopp i hjärtan fortsatt vi att leta. Han kanske hann gömma sig…

Efter två timmars letande in i skogen gav vi upp. Spåren var tydliga. Från huset där tuppen blev attackerad och raka vägen in i skogen och där in i buskarna några spår hit och dit om att odjuret jobbade för att få bort tuppens fjädrar. Sedan förvinner all spår. Vi försökte kolla om det var något djur som bodde i närheten men ingeting hittade vi. Vi gick lång in i skogen men ingenting heller. Till slut kom vi fram att det måste ha varit en kärrhök igen. Han flög tuppen från huset in i skogen och från skogen hem till sig. Därför hittade vi inga spår mellan platserna.

Så sorligt, så tragiskt. Vår fina tupp som kände sig trygg hemma. Han sprang inte in i buskarna för att gömma sig. Nej, tyvärr sprang han till oss för att söka skydd men vi var inte där. Vi fanns inte där när han behövde oss mest. Och hans liv blev förlorat.

Det känns tufft men det är så livet är. Några kläcks och får ett liv medan andra förvinner ur livet. Sorligt men verkligt. Så tragiskt att vi missförstådd varandra. Att vi inte stängde in hönsens och tuppen när det skulle. Så sorligt och så onödigt.

 

Trevliga granndjur

Kvällspromenader är fantastiska. Om det regnar eller blåser. Om det är molnigt eller dimmigt. Det spelar ingen roll för att på kvällen blir det fint ändå. Regn, vind, moln och dimma drar sig tillbaka och låter den varma sommar solen komma fram. Det blir alltid sköna och trevliga kvällspromenader hemma hos oss. Och med Igor tar vi en runda. Ut genom stigen till den stora vägen eller ut genom grusvägen, förbi grannens hus och ut på den stora vägen. Gräset i hagen har blivit för långt och det känns inte så trevligt att promenera genom det. Så nu promenerar vi genom andra stigar och vägar och hoppas att grannens stutar kommer snart och beter av det långa gräset.

Grannens stutar är så nyfikna. Så trevliga. De närmar sig till oss. De kommer till en så fort man stannar och titta på dem. Först kommer en och sedan de övriga 13 efteråt. De ställer sig på rad, alltid på rad. Och den som kommer först är den som vågar närma sig mest. Astrid stiger in armen genom eltråden och visar handflatan mot stuten. Han drar ut halsen och möter hennes hand med sin blötta och fuktiga nos. De känner varandra några sekunder men det räcker för att båda Astrid och den trevliga stuten får den kontakten dem längtade efter.

Vi pratar med stutarna medan Igor ligger, tittar på dessa enorma djur och tar det lugn. Vi talar om för stutarna att dem är snälla, fina och trevliga. Fina djur. En i taget får sitt beröm, sin lilla kvalitetstid med ett par okända människor som pratar snäll med dem.

När vi börjar gå hem följer dessa stora djur efter oss. Precis på andra sidan staketet följer stutarna oss. Vägen är lång och ett dike måste dem korsa, några stora stenar skall segras och en äng skall springas genom. På några ställen blir de så glada att dessa stora djur börjar rusa ut, galoppera, små hoppa och halv bråka med varandra. Då undrar jag om grannen kommer att uppskatta vårt besök till sina fina djur.