Ja, en trevlig skylt såg jag i korsningen nära oss: ”Sommar Café, i gårdskyrka onsdagar 17-21, musik kl 19”

Dit ska vi! Sa jag glad och under hela veckan efter denna dag har jag längtat! Så idag åkte Marcus och jag dit.

Det var inte riktigt som jag förväntade mig, jag trodde att det var en ute servering med live musik. Och… live musik fanns ja men inne i kyrkan! Men det var så trevligt ändå!

Som alltid kom vi fram när musiken hade börjat. Vi gick in och vågade knapp röra oss, inklistrade i kyrkans dörr var vi. Trevliga människor erbjöd sig sin plats men vi tackade nej. Vi som kom sist skulle inte få ta andras plats tänkte vi. Och så trevliga alla var och med snälla och artiga gester lyckades de att vi skulle lyda och äntligen går ifrån entré dörren. Så nya platser fick vi i korridoren med ett par ihopbar stolar. Jag satt mig på andra platsen och Marcus fick äran att sitta framför mig. Oh! Vad stor han är tänkte jag! Även om han försökte göra sig liten gick det inte! Hans axlar, hans ben, allt stack ut. Och så fick han vara på första plats! Stackars han.

Men vad jag njöt av musiken! Av den underbara svenska folkmusiken! Mer och mer ville jag lyssna. Trevliga spelemän med fina instrumentet! Det fanns en nickelharpa, två dragspel, och tre gitarrer samt en munspel! Underbar kombination. De spelade många fina låtar, några med text andra med instrument bara. Fantastisk det kändes!

Under några stunder försvann jag i mina ungdomstider och minde mina sommarlov med morfar och mormor i byns sommarkvällar med folkmusik orkester att lyssna eller dansa nära havet… en otrolig glädje kände jag inom mig och så plötsligt kommer jag tillbaka till verkligheten, tittar jag omkring mig och alla har ett leende i ansiktet, jag med och spelmännen med! Alla lever in i musiken värd och känner in i kroppen varannan rytm! Det kittlades inom mig!

Oh store Gud!, som sjöngs en del på svenska och en del på engelska, precis som Elvis sjöng en gång i tiden!

Irländsk folkmusik Mountain Dew… en underbar sång och första gång jag hör den!

En 70-tals låt från Lena Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” och jag blev så rörd av denna sång! En gång i tiden bodde jag i staden och så längtade jag också bort från betong! Nu får jag höra den här sången och det får göra mig att tänka hur lycklig jag är! Äntligen grönska och naturen och in i en underbar musikstund med underbara trevliga personer!

En till underbar låt som tyvärr minns jag inte men som blev min favorit. Jag hoppades så mycket på att Marcus skulle komma ihåg den men hittade inget sätt att meddela honom ”kom ihåg denna sång” så tyvärr tänkte han inte på det och så minns vi inte den. Men den var underbar Country-artig, en riktigt fin svenska folksång!

Och när jag var där inne och lyssnade på dessa trevliga spelmän som njöt av att spela och sjunga för oss tänkte jag på i vilken underbar by har vi hamnat! Här vill jag stanna för evig och aldrig mer flytta. Och så äntligen kände jag mig hemma.