Trött och öm i kroppen känner jag mig. Men äntligen är jag nyduschad och känner mig avslappnad och otrolig nöjd. Solen hälsar in i vardagsrummet, som alltid får vi en fin kvällshälsning från vår vän sol. Dakota vilar på mina fötter, barnen och Igor leker ute och Marcus förbereder det sista innan dagen är slut. Mycket har vi hunnit göra och mycket finns att berätta. En vanlig tvådagars helg men full av händelser och avklarade punkter. Sakta men framåt kommer jag att börja skriva om allt, alla små och stora upplevelse min hjärna har fångat med hoppet av att kunna få släppa ut dem, berätta det för alla.

Äntligen är lilla Dakota hos oss. I söndags kom hon hem och mycket nytt fick hon se. Hon verkar lugn och kunna slappna av. Mycket lugnare och tryggare än Igor var i hennes ålder.

En och en halv månad finns mellan dessa två valpar men Igor ser enorm ut bredvid lilla Dakota. En kaxig liten valp som låter inte sig skrämmas för den stora Igor. Tur att Igor är snäll och till och med ignorerar han ibland henne. Ett bra täcken tycker vi, det blir lättare att kunna ha dem tillsammans.

Dakota är van med katter och bryr sig inte om Myssan, hon tittar och luktar försiktigt. Däremot är hon vass mot höns och kycklingar. Tur var att vi la staket runt hönshuset och nät ovanpå för att undvika fler oväntade och tragiska höns/tuppar försvinnande. Så nu kan Dakota titta på hönsens men inte springa efter dem. Och hon är väldigt intresserad av dem… jag tror att hon ser mat.

Igor är snäll och skulle inte bita dem men Dakota har andra instinkter och ser dessa små djur som en delikatess.

De tre kycklingar som vi hade hemma har idag flyttat till hönshuset. Mycket oväsen blev och dessa kycklingar ville inte sluta låta med sin pi pi pi pi, var är vi? Äpple och Apple tittade på dem som ett par som är på bio och tittar intresserade på det de ser. Mycket nyfikna var dessa två stora kycklingar. Och våra fyra mellan kycklingar lever nu sitt liv tillsammans med övriga. Äntligen är dessa kycklingar accepterade för de stora.

Vi hade tänkt ha våra tre sista kycklingar kvar i huset några dagar till men nu började dem flyga ut från lådan och Marcus och Astrid fick stoppa Dakota ett par gånger och en av de gångerna fick dem tar nästan ut en kyckling ur munnen från lilla valpen. Lilla Dakota reagerar snabbt när hon vill. Så för allas bästa flyttade vi dessa äventyrliga kycklingar till det stora hönshuset även om just är dem i sitt lagom stort rum i hönshuset. Så om ca 4 veckor till kommer vi att kunna släppa ut dem med övriga höns.

Och snart kommer en bild på lilla Dakota… det lovar jag.

En dag har gått sedan vår fina tupp, Gustavo, blev uppäten. Apple känner att han nu är den äldsta tuppen. Han är knapp 3 månader och inte als redo att ta över Gustavos roll. Men han har lärt sig av honom. Apple har alltid beundrat den stora och snälla tuppen. Han har alltid velat vara som honom och i avstånd har han iakttagit honom, lärt sig av honom.

Nu är Gustavo inte längre med oss men Apple vet att han gol båda på morgonen och senare på kvällen. Nu börjar det blir kväll och ingen tupp har börjat gala men Apple tar sitt ansvar. Han hoppar på pinnen och börjar gala sitt kuckeliku. Det låter inte als harmoniskt och inte heller lovande. Apple är för ungt och sin kam för liten men han försöker. Han har redan börjat bli mer vuxen och känner sig större. En vacker dag blir han stor och tillräckligt stark som tuppen Gustavo.

Ännu i dag är jag förvånad att det starka bandet mellan honom och Äpple är så stark att jag undrar om han någon gång kommer att bry sig om någon annan höna som inte är sin älskade Äpple. Tuppen Apple ställer sig vid dörrsockel och lägger han sig ner. Med vingarna på snett. Bara för att ligga där i den trygga ingången av hönshuset och samtidigt njuta av den varma solen. Äpple kommer fram till honom och väljer ena sida, hon ställer sig nästa på Apple och lägger sig vid sidan, ovanpå en av hans vinge. Hon pickar försiktigt på Apples hals och han njuter nu av båda, solen och sällskapet av sin kära Äpple. Han stänger ögonen och låter Äpple göra precis som hon vill. Bandet mellan dessa två varelser är så stor att jag inte ens vill tänka hur sorligt det skulle vara om någonting hemsk skulle hända en av dem. Nej, det får inte hända och jag vill skaka bort dessa hemska tankar ur mitt huvud. Det får inte hända, aldrig. Apple och Äpple kläcktes tillsammans och bandet mellan dem är så stort att livet inte får låta någonting hemsk hända dem.

När allt känns skönt och trevligt får man inte underskatta livet. Någonting väntar på sin chans att lyckas med ett byte.

På fredag fick vi tre nya små kycklingar. En kläcktes ut själv och de andra två var nästan på väg att bli kläckta själva men Marcus hjälpte dem litegrann. Två kycklingar dog i kläckningsförsöket och efteråt ångrade jag mig att inte ha hjälpt till. En avfuktare ställde jag bredvid kläckningsmaskingen för att försäkra mig att det fanns tillräckligt fuktighet i luften men tidligen räckte det inte till och två små kycklingar orkade inte komma ut. Nu tackar jag Marcus för att ha gått fram till maskingen och hjälpt dessa andra två små kycklingar att komma ut. Annars hade vi haft en enda och ensam liten kyckling att växa upp. Av de tre sista äggen ingenting blev även om vi avvaktade ett par dagar till för att se om några kycklingar ville komma ut. Så till slut av 9 ägg blev det 5 kycklingar och 2 av dem dog in i äggen så till slut fick vi bara tre stycken. Dessa är nu pigga och glada små kycklingar som springer och pickar omkring i sin låda, precis som våra andra små kycklingar har också gjort en gång i tiden.

På eftermiddag, samma dag, jobbade vi i källaren. Hönsens och tuppen hade varit ute hela dagen men nu trodde jag att dessa glada djur var redan instängda. Eftermiddagens kokta ägg hade min mamma redan gett till kycklingarna och luckan till hönshuset var redan stängt. Det som jag inte visste är att luckan stängdes av vinden och att tuppen och två höns var fortfarande ute. Så avslappnade jobbade vi i barnens rum, i källaren. Sedan gick Marcus upp och ut och började ropa på oss. Det är fullt med fjädrar här! Precis utanför huset, framför trappan var det fullt av tuppens långa och fina sjätte fjädrar. Långa och svarta som kålen. Oroliga tittade vi omkring och in i hönshuset såg vi att tuppen och två höns saknades! Igor var i altanen och han måste ha sett någonting. Tuppen blev attackerad precis framför honom. Men han är fortfarande valp och mycket säkert att ingenting kunde han ha gjort för att försvara tuppen. Oroliga trodde vi att alla tre hade blivit uppätna. Inga gömda höns eller tupp hittade vi någonstans. Men det var någonting som inte stämde. Det fanns bara tuppens fjädrar och inte hönsens. Astrid ville gå hem till granne och kolla om hönsens var där. Så det gjorde vi men inte för att vi trodde att det kunde vara sant utom för att Astrid insisterade så mycket. Och där på vägen såg vi två höns som gick mitt på grusvägen. En lång stund fick vi kämpa för att få dessa höns hem igen men när de var redan instängda och trygga fortsatt vi att leta efter tuppen. Jag gick hem, mycket annat skulle fixas och det var redan sent. Vi sörjde den olyckliga händelsen, att vår snygga och snälla tupp fick ett sådant slut.

Marcus kom hem och meddelade att han hittade spår av tuppen in i skogen. Han kanske lever tänkte vi! Och som en sista försökt, en handling full av hopp men också för att rena vårt samvete, gick vi in i skogen och letade och letade. Vi hittade ännu mer fjädrar och denna gång var de små inre fjädrar av honom. Det var inget bra tecken men ingen blod eller annat spår än fjädrar hittade vi så med hopp i hjärtan fortsatt vi att leta. Han kanske hann gömma sig…

Efter två timmars letande in i skogen gav vi upp. Spåren var tydliga. Från huset där tuppen blev attackerad och raka vägen in i skogen och där in i buskarna några spår hit och dit om att odjuret jobbade för att få bort tuppens fjädrar. Sedan förvinner all spår. Vi försökte kolla om det var något djur som bodde i närheten men ingeting hittade vi. Vi gick lång in i skogen men ingenting heller. Till slut kom vi fram att det måste ha varit en kärrhök igen. Han flög tuppen från huset in i skogen och från skogen hem till sig. Därför hittade vi inga spår mellan platserna.

Så sorligt, så tragiskt. Vår fina tupp som kände sig trygg hemma. Han sprang inte in i buskarna för att gömma sig. Nej, tyvärr sprang han till oss för att söka skydd men vi var inte där. Vi fanns inte där när han behövde oss mest. Och hans liv blev förlorat.

Det känns tufft men det är så livet är. Några kläcks och får ett liv medan andra förvinner ur livet. Sorligt men verkligt. Så tragiskt att vi missförstådd varandra. Att vi inte stängde in hönsens och tuppen när det skulle. Så sorligt och så onödigt.

Kvällspromenader är fantastiska. Om det regnar eller blåser. Om det är molnigt eller dimmigt. Det spelar ingen roll för att på kvällen blir det fint ändå. Regn, vind, moln och dimma drar sig tillbaka och låter den varma sommar solen komma fram. Det blir alltid sköna och trevliga kvällspromenader hemma hos oss. Och med Igor tar vi en runda. Ut genom stigen till den stora vägen eller ut genom grusvägen, förbi grannens hus och ut på den stora vägen. Gräset i hagen har blivit för långt och det känns inte så trevligt att promenera genom det. Så nu promenerar vi genom andra stigar och vägar och hoppas att grannens stutar kommer snart och beter av det långa gräset.

Grannens stutar är så nyfikna. Så trevliga. De närmar sig till oss. De kommer till en så fort man stannar och titta på dem. Först kommer en och sedan de övriga 13 efteråt. De ställer sig på rad, alltid på rad. Och den som kommer först är den som vågar närma sig mest. Astrid stiger in armen genom eltråden och visar handflatan mot stuten. Han drar ut halsen och möter hennes hand med sin blötta och fuktiga nos. De känner varandra några sekunder men det räcker för att båda Astrid och den trevliga stuten får den kontakten dem längtade efter.

Vi pratar med stutarna medan Igor ligger, tittar på dessa enorma djur och tar det lugn. Vi talar om för stutarna att dem är snälla, fina och trevliga. Fina djur. En i taget får sitt beröm, sin lilla kvalitetstid med ett par okända människor som pratar snäll med dem.

När vi börjar gå hem följer dessa stora djur efter oss. Precis på andra sidan staketet följer stutarna oss. Vägen är lång och ett dike måste dem korsa, några stora stenar skall segras och en äng skall springas genom. På några ställen blir de så glada att dessa stora djur börjar rusa ut, galoppera, små hoppa och halv bråka med varandra. Då undrar jag om grannen kommer att uppskatta vårt besök till sina fina djur.

Äntligen kommer här en bild där ni kan se vårt arbete med bina från den långa och mycket att göra lördagen. Härliga stunder med dessa riktigt små varelser. Vi har fortfarande de två bikupor/samhälle kvar att gå genom och lägga på fler våningar med tomma ramar men det får blir på torsdag när vi är lediga och kan ta hand om dem mitt på dagen när de flesta bin inte är hemma.

Idag blev den sista vändningen av äggen innan de nya kycklingar kläcks. Maskinen har fyllts med vatten och nu gäller det bara att vänta. På fredag borde de börja komma ut och denna gång har jag tänkt på allt. Jag har vänd dem som det skulle och antecknat och kontrollerat med kalendern att dagarna stämmer. En luftfuktare finns i samma rum som äggkläckningsmaskingen för att undvika att luften bli torr och att kycklingar inte orkar komma ut. Jag tror att denna gång är allt under kontroll förutom en sak som kvarstår. Äggen blev för varma nu när solen är så stark och kommer igenom fönstren så för att undvika att äggen kokades ihjäl (om det är så att jag lyckades rädda dem efter den varma dagen) blev jag tvungen att lägga maskingen i pumprummet där det är svalare. Problemet är att vår pump ibland låter mycket när den pumpar ut vatten och jag är rädd att några kycklingar kläcks döva på grund av det. Men om övriga kycklingar klarade sig hoppas att dessa nya kan också det även om nu fick de vara lite närmare till den bullriga pumpen.

Så med spänning väntar jag att den förbestämda dagen äntligen kommer för att se hur många små kycklingar kläcks och hur dessa små och nya varelser kommer att se ut.

Barnen var ivriga på att få se grannens tjurar/stutar i vår hage så hjälpsamma blev dem på en gång!

Astrid och Marcus började på en sida och Lea och jag på den andra. Vi gick genom hela hage och rättade till stolpar och ersätt vi de trasiga för de fräscha, slog vi ner dessa som var lösa, spände vi trådar och drog dem ifrån gräset. Många var nästan nergrävda. Det tog sin långa tiden men till slut kände vi oss nöjda. Så till slut blev det dags att prova elen. Mmm spännande det blev och fram och tillbaka med sexhjulingen åkte vi för att mäta elspänningen och rätta till de trådar som hade dålig kontakt. Barnen och jag själv tyckte att det var ren nöje åka genom hela hage med sexhjulingen. Så stort, så enormt grönt och så härligt.

Till slut blev det sent för att föra över djuren hem till oss. Men nu är det inte så mycket kvar. Allt är förbered och om några dagar kommer dessa härliga muuuu-djur vara hemma hos oss!

Hoppas att Igor inte blir för ivrig och vill leka med dem. Han har redan fått sin årliga dos av smärta idag. Ja, han råkade bita på eltråden när den var på och starkaste. Så kan det hända när man inte lyssnar på vad matte och husse säger. För tur det är gick det över ganska fort även om hans skrik kunde man säkert höra fram till byn.

Den här lördagen har varit full med händelser och aktiviteter. Många att göra saker. Men samtidigt härliga och nödvändiga saker.

Tidigt på morgonen upp på sexhjulingen och till sjön med alla nödvändiga redskap. Bryggan skulle läggas på plats och gräset röjas. Vuxna och trevliga barn fanns där och våra flickor blev glada att lära känna nya kompisar.

Lea och jag åkte iväg till en valpkurs vi anmälde oss. Igor skulle lära sig att vara social med andra hundar, vi skulle träna på att ha en bättre kontakt med varandra och vara passiva. Allt detta känns bekant eftersom under tolv år har vi haft vår älskade Bamba, en underbar Rhodesian Ridgeback vi har tärnan och tävlat med, men det var också så länge sedan att vi inte har haft valp att en valpkurs för att fräscha upp minnet och lära oss nya saker tyckte vi att det behövdes. Riktigt varm det var och mycket vatten fick vi använda för att blötta ner hundarna så ingen värmechock skulle de få. Igor var den minsta av alla valpar, tre månader är han bara så ingen stor krav hade vi på honom. Lite övning och mycket vila.

Efter valpkursen åkte vi igen till bryggan. Gräset var röjt men  bryggan var fortfarande på land. Mycket hade karlarna jobbat men vinden blev för stark att det kändes för riskabel att lägga bryggan  och alla betong block i sjön. Barnen hade haft det jätte roligt och alla glada människor åkte hem på sina fyrhjulingar.

Hemma väntade Marcus mamma och Peter.  De skulle hjälpa oss med bina. Vi har haft bin tidigare och Marcus är mer insatt i det än jag är. Det har kanske gått 9 år sedan vi hade bin och jag har hunnit glömma nästan allt. Tur att Peter är en expert och vår mentor när det gäller bin och  han vägleder oss så allt blir rätt.

På med bidräkt fick jag lov att göra, Marcus vill att jag hjälper till. Det är för mycket jobb och han vill inte behöva vara själv. Så en omskolning i bihållning bad jag till Peter. Och med tålamod han förklarade medan vi höll på. Jag tror inte att jag hann få den här underbara känslan när vi hade bi för 9 år sedan. Att se dessa små bi hemma hos sig med det karakteristiska ljudet kändes båda avslappnade och helt fantastiskt. Så lugn man känner sig. Våra bi verkar otroligt lugna och de bryr sig inte om oss. Helt lugna och avslappnade dem är. Vi fick jobba mycket för att en tom låda hade lämnats kvar och vi förstår inte varför. Bina byggde vild där och mycket honung fick vi ta bort för att rensa och lägga ramar istället för den vilda bebyggelse. Två bikupor hann vi med och två till är kvar. Dessa tar vi på söndag.

Medan jag skriver sitter jag på stolen med datorn på trädgårdsbordet. Allt intill trappan till huset och Igor ligger undertrappan. Han sover men samtidigt bryr sig han inte om det som händer. Äppel och Apple kommer nära och tittar på oss, orädda och nyfikna. De är nästan på trappan och ovanför Igor. Nu går dessa stora kycklingar till Marcus, bredvid hans stol. Den stora tuppen, vår Gustavo (jag den dubblett kammade tuppen har fått detta namn), blir svartsjuk för att dessa kycklingar är nära oss och undrar om dem får någonting gott. Så han kommer nära oss också och tittar. Så trevligt det är. Nu medan jag skriver fåglarna sjunger, Igor sover, kycklingar sprättar omkring nära oss och solen skickar sina varmaste hälsningar till oss och det känns så underbar även om  Marcus vill så gärna pratar med mig samtidigt som jag skriver blir allt detta underbar ändå. Känsla av att vara mitt i en lugn men full av liv ställe gör att jag kan njuta i varje sekund av det jag skriver, tänker, funderar och drömmer om.

Tuppen Gustavo är nu precis framför Igor, under trappan. Han sprättar och letar efter maskar. Igor öppnar ögonen och tittar på honom. Mm där är tuppen tänker Igor och stänger ögonen och fortsätter sova. Det tycker jag att det är underbar. Igor kan slappna av och låta dessa höns vara i fred. Visst tycker han om att springa efter dem ibland men det gör han för att leka. En sak vi skall öva på att han slutar med men nu är det härligt att se att han kan låta dessa djur vara ifred.

Precis nu kom grannen och undrade om vi var klara med att gå igenom stängsel. Ja, vi ska få grannens stutar beta i vår hage. Vi stänger hälften av den och går genom hagen så att djuren kan beta. Andra häften kontrollerar vi senare. Så nu ska vi jobba  och se till att grannens djurs få beta hos oss idag. Så trevlig det blir att se dessa 18 stycken stutar beta i vår hage och hälsa på oss varje morgon!

En fin promenad runt hela hage tog vi. Hela familjen ville ut och promenera. Vi, barnen och min mamma som är här hos oss på besök. Samt lilla Igor. Myssan stannade kvar som alltid vid gränsen av gårdsplan.

När vi kom fram till nere sida av hagen började vi se mycket päls på marken. Mmm kan det vara älg? tyckte Marcus, nej nej sa jag, det är vildsvin! Mmm nej, jag tror inte det, det ser ut som älgpäls… fortsatt Marcus och så här höll vi på några sekunder tills att vi hittade kvarlevor av ett råddjur. Och hur visste vi att det var ett råddjur? ja, vi hittade ryggraden med revben samt två lösa råddjursben. Inget annat.

Den trygga känslan om att man är hemma plötsligt försvinner och den otäcka känsla om att något hemskt har hänt börja ta plats inom en. Fort det går. Man börjar titta sig omkring och undrar i vilken vild del av landet bor vi. Hur kan detta hända, mitt i vårt hem? Vänta nu! tänker vi, det är inte als vårt hem, det är vilddjurens hem! Vi har bara flyttat in men inte fått deras tillåtelse så här får vi lära oss att kompromissa med dem.

Andra steget blev att tänkta på vilket djur har gjort det här. Kan djuret finnas här i närheten och iakttar oss? Det kan inte bara ett enda djur utom fler. Aj, vilken konstigt känsla. Vi var mitt i en underbar grön hage. Runt om oss hörde vi bara fåglarna sjunga och solen lysa. När kan den här hemska händelsen har inträffat? Här mitt i vår hage och vi märkte ingenting, vi kunde inte ens hjälpa det stackars råddjuret av sitt hemska öde.

Barnen undrade var huvudet hade tagit vägen och då blev det som en skattjakt efter det saknade råddjurs huvud. Det hade varit trevligt att hitta det och återförena alla delar av det stackars djuret men efter allt letande runtomkring gav vi upp. Inget huvud hittade vi och ingen större lust att gå längre in i skogen fanns så där stannade vi och utforskade det som fanns kvar av det stackars djuret.

Märkligt det var. Fåglar måste ha ätit upp skinnet för att det enda som fanns kvar var pälsen. Revben och ryggraden var renskrapade. Ingen köttbit kvar. Däremot var benen hela, med päls på längds ner. Enligt benen kändes alltihop mycket nyligen men enligt revbenen kändes som att det hade hänt för länge sedan. Det måste har hänt fort, många djur har säkert passat på att äta sig mät strax efter råddjuret blev dödat.

Den som trivdes mest med fyndet var lilla Igår som hamnade i ett gulgruva. Han satt där och tuggade på sitt råddjursben. Glad och stolt över det han hittade. En lång stund var han där och vi trodde först att han skulle stannar kvar där, att han inte ville följa oss hem. Men till slut kom han galopperande till oss, glad för den stund han fick njuta av sitt ben. Han tyckte att det var tungt att ta benet hem och ville mest vara med oss än där nere själv.

Marcus kom på en bra historia som gjorde att vi kände oss mycket bättre, tur att jag trodde på honom för att det kändes lättare då att lämna det stackars djuret kvar. Hans historia gick på att råddjuret blev påkörd vid vägen och att djuren tog varsin del till olika platser. Då hamnade ryggraden med revben samt två lösa ben hemma hos oss. Lite långt att släpa och dra en så stor del av ett djur men Marcus lovade att det inte var omöjligt. Så hemma gick vi med mysteriet löst. Det som jag inte visste då att nu grannen har sagt att det måste ha varit ett loddjur som bor hemma hos oss. Ett loddjur vi misstänker att det rör sig nära gården. Tidigare har loddjuret dödat redan ett får.

Hoppas bara att han inte skadar lilla Myssan eller skrämmer barnen. Hönsens får han inte heller röra. Och lilla Igor är fortfarande för lite, så han får vi passa. För övrigt känns det lite häftigt att ha ett sådan stort och vild djur nära oss.