En fin promenad runt hela hage tog vi. Hela familjen ville ut och promenera. Vi, barnen och min mamma som är här hos oss på besök. Samt lilla Igor. Myssan stannade kvar som alltid vid gränsen av gårdsplan.

När vi kom fram till nere sida av hagen började vi se mycket päls på marken. Mmm kan det vara älg? tyckte Marcus, nej nej sa jag, det är vildsvin! Mmm nej, jag tror inte det, det ser ut som älgpäls… fortsatt Marcus och så här höll vi på några sekunder tills att vi hittade kvarlevor av ett råddjur. Och hur visste vi att det var ett råddjur? ja, vi hittade ryggraden med revben samt två lösa råddjursben. Inget annat.

Den trygga känslan om att man är hemma plötsligt försvinner och den otäcka känsla om att något hemskt har hänt börja ta plats inom en. Fort det går. Man börjar titta sig omkring och undrar i vilken vild del av landet bor vi. Hur kan detta hända, mitt i vårt hem? Vänta nu! tänker vi, det är inte als vårt hem, det är vilddjurens hem! Vi har bara flyttat in men inte fått deras tillåtelse så här får vi lära oss att kompromissa med dem.

Andra steget blev att tänkta på vilket djur har gjort det här. Kan djuret finnas här i närheten och iakttar oss? Det kan inte bara ett enda djur utom fler. Aj, vilken konstigt känsla. Vi var mitt i en underbar grön hage. Runt om oss hörde vi bara fåglarna sjunga och solen lysa. När kan den här hemska händelsen har inträffat? Här mitt i vår hage och vi märkte ingenting, vi kunde inte ens hjälpa det stackars råddjuret av sitt hemska öde.

Barnen undrade var huvudet hade tagit vägen och då blev det som en skattjakt efter det saknade råddjurs huvud. Det hade varit trevligt att hitta det och återförena alla delar av det stackars djuret men efter allt letande runtomkring gav vi upp. Inget huvud hittade vi och ingen större lust att gå längre in i skogen fanns så där stannade vi och utforskade det som fanns kvar av det stackars djuret.

Märkligt det var. Fåglar måste ha ätit upp skinnet för att det enda som fanns kvar var pälsen. Revben och ryggraden var renskrapade. Ingen köttbit kvar. Däremot var benen hela, med päls på längds ner. Enligt benen kändes alltihop mycket nyligen men enligt revbenen kändes som att det hade hänt för länge sedan. Det måste har hänt fort, många djur har säkert passat på att äta sig mät strax efter råddjuret blev dödat.

Den som trivdes mest med fyndet var lilla Igår som hamnade i ett gulgruva. Han satt där och tuggade på sitt råddjursben. Glad och stolt över det han hittade. En lång stund var han där och vi trodde först att han skulle stannar kvar där, att han inte ville följa oss hem. Men till slut kom han galopperande till oss, glad för den stund han fick njuta av sitt ben. Han tyckte att det var tungt att ta benet hem och ville mest vara med oss än där nere själv.

Marcus kom på en bra historia som gjorde att vi kände oss mycket bättre, tur att jag trodde på honom för att det kändes lättare då att lämna det stackars djuret kvar. Hans historia gick på att råddjuret blev påkörd vid vägen och att djuren tog varsin del till olika platser. Då hamnade ryggraden med revben samt två lösa ben hemma hos oss. Lite långt att släpa och dra en så stor del av ett djur men Marcus lovade att det inte var omöjligt. Så hemma gick vi med mysteriet löst. Det som jag inte visste då att nu grannen har sagt att det måste ha varit ett loddjur som bor hemma hos oss. Ett loddjur vi misstänker att det rör sig nära gården. Tidigare har loddjuret dödat redan ett får.

Hoppas bara att han inte skadar lilla Myssan eller skrämmer barnen. Hönsens får han inte heller röra. Och lilla Igor är fortfarande för lite, så han får vi passa. För övrigt känns det lite häftigt att ha ett sådan stort och vild djur nära oss.