En dag har gått sedan vår fina tupp, Gustavo, blev uppäten. Apple känner att han nu är den äldsta tuppen. Han är knapp 3 månader och inte als redo att ta över Gustavos roll. Men han har lärt sig av honom. Apple har alltid beundrat den stora och snälla tuppen. Han har alltid velat vara som honom och i avstånd har han iakttagit honom, lärt sig av honom.

Nu är Gustavo inte längre med oss men Apple vet att han gol båda på morgonen och senare på kvällen. Nu börjar det blir kväll och ingen tupp har börjat gala men Apple tar sitt ansvar. Han hoppar på pinnen och börjar gala sitt kuckeliku. Det låter inte als harmoniskt och inte heller lovande. Apple är för ungt och sin kam för liten men han försöker. Han har redan börjat bli mer vuxen och känner sig större. En vacker dag blir han stor och tillräckligt stark som tuppen Gustavo.

Ännu i dag är jag förvånad att det starka bandet mellan honom och Äpple är så stark att jag undrar om han någon gång kommer att bry sig om någon annan höna som inte är sin älskade Äpple. Tuppen Apple ställer sig vid dörrsockel och lägger han sig ner. Med vingarna på snett. Bara för att ligga där i den trygga ingången av hönshuset och samtidigt njuta av den varma solen. Äpple kommer fram till honom och väljer ena sida, hon ställer sig nästa på Apple och lägger sig vid sidan, ovanpå en av hans vinge. Hon pickar försiktigt på Apples hals och han njuter nu av båda, solen och sällskapet av sin kära Äpple. Han stänger ögonen och låter Äpple göra precis som hon vill. Bandet mellan dessa två varelser är så stor att jag inte ens vill tänka hur sorligt det skulle vara om någonting hemsk skulle hända en av dem. Nej, det får inte hända och jag vill skaka bort dessa hemska tankar ur mitt huvud. Det får inte hända, aldrig. Apple och Äpple kläcktes tillsammans och bandet mellan dem är så stort att livet inte får låta någonting hemsk hända dem.