När allt känns skönt och trevligt får man inte underskatta livet. Någonting väntar på sin chans att lyckas med ett byte.

På fredag fick vi tre nya små kycklingar. En kläcktes ut själv och de andra två var nästan på väg att bli kläckta själva men Marcus hjälpte dem litegrann. Två kycklingar dog i kläckningsförsöket och efteråt ångrade jag mig att inte ha hjälpt till. En avfuktare ställde jag bredvid kläckningsmaskingen för att försäkra mig att det fanns tillräckligt fuktighet i luften men tidligen räckte det inte till och två små kycklingar orkade inte komma ut. Nu tackar jag Marcus för att ha gått fram till maskingen och hjälpt dessa andra två små kycklingar att komma ut. Annars hade vi haft en enda och ensam liten kyckling att växa upp. Av de tre sista äggen ingenting blev även om vi avvaktade ett par dagar till för att se om några kycklingar ville komma ut. Så till slut av 9 ägg blev det 5 kycklingar och 2 av dem dog in i äggen så till slut fick vi bara tre stycken. Dessa är nu pigga och glada små kycklingar som springer och pickar omkring i sin låda, precis som våra andra små kycklingar har också gjort en gång i tiden.

På eftermiddag, samma dag, jobbade vi i källaren. Hönsens och tuppen hade varit ute hela dagen men nu trodde jag att dessa glada djur var redan instängda. Eftermiddagens kokta ägg hade min mamma redan gett till kycklingarna och luckan till hönshuset var redan stängt. Det som jag inte visste är att luckan stängdes av vinden och att tuppen och två höns var fortfarande ute. Så avslappnade jobbade vi i barnens rum, i källaren. Sedan gick Marcus upp och ut och började ropa på oss. Det är fullt med fjädrar här! Precis utanför huset, framför trappan var det fullt av tuppens långa och fina sjätte fjädrar. Långa och svarta som kålen. Oroliga tittade vi omkring och in i hönshuset såg vi att tuppen och två höns saknades! Igor var i altanen och han måste ha sett någonting. Tuppen blev attackerad precis framför honom. Men han är fortfarande valp och mycket säkert att ingenting kunde han ha gjort för att försvara tuppen. Oroliga trodde vi att alla tre hade blivit uppätna. Inga gömda höns eller tupp hittade vi någonstans. Men det var någonting som inte stämde. Det fanns bara tuppens fjädrar och inte hönsens. Astrid ville gå hem till granne och kolla om hönsens var där. Så det gjorde vi men inte för att vi trodde att det kunde vara sant utom för att Astrid insisterade så mycket. Och där på vägen såg vi två höns som gick mitt på grusvägen. En lång stund fick vi kämpa för att få dessa höns hem igen men när de var redan instängda och trygga fortsatt vi att leta efter tuppen. Jag gick hem, mycket annat skulle fixas och det var redan sent. Vi sörjde den olyckliga händelsen, att vår snygga och snälla tupp fick ett sådant slut.

Marcus kom hem och meddelade att han hittade spår av tuppen in i skogen. Han kanske lever tänkte vi! Och som en sista försökt, en handling full av hopp men också för att rena vårt samvete, gick vi in i skogen och letade och letade. Vi hittade ännu mer fjädrar och denna gång var de små inre fjädrar av honom. Det var inget bra tecken men ingen blod eller annat spår än fjädrar hittade vi så med hopp i hjärtan fortsatt vi att leta. Han kanske hann gömma sig…

Efter två timmars letande in i skogen gav vi upp. Spåren var tydliga. Från huset där tuppen blev attackerad och raka vägen in i skogen och där in i buskarna några spår hit och dit om att odjuret jobbade för att få bort tuppens fjädrar. Sedan förvinner all spår. Vi försökte kolla om det var något djur som bodde i närheten men ingeting hittade vi. Vi gick lång in i skogen men ingenting heller. Till slut kom vi fram att det måste ha varit en kärrhök igen. Han flög tuppen från huset in i skogen och från skogen hem till sig. Därför hittade vi inga spår mellan platserna.

Så sorligt, så tragiskt. Vår fina tupp som kände sig trygg hemma. Han sprang inte in i buskarna för att gömma sig. Nej, tyvärr sprang han till oss för att söka skydd men vi var inte där. Vi fanns inte där när han behövde oss mest. Och hans liv blev förlorat.

Det känns tufft men det är så livet är. Några kläcks och får ett liv medan andra förvinner ur livet. Sorligt men verkligt. Så tragiskt att vi missförstådd varandra. Att vi inte stängde in hönsens och tuppen när det skulle. Så sorligt och så onödigt.