Kvällspromenader är fantastiska. Om det regnar eller blåser. Om det är molnigt eller dimmigt. Det spelar ingen roll för att på kvällen blir det fint ändå. Regn, vind, moln och dimma drar sig tillbaka och låter den varma sommar solen komma fram. Det blir alltid sköna och trevliga kvällspromenader hemma hos oss. Och med Igor tar vi en runda. Ut genom stigen till den stora vägen eller ut genom grusvägen, förbi grannens hus och ut på den stora vägen. Gräset i hagen har blivit för långt och det känns inte så trevligt att promenera genom det. Så nu promenerar vi genom andra stigar och vägar och hoppas att grannens stutar kommer snart och beter av det långa gräset.

Grannens stutar är så nyfikna. Så trevliga. De närmar sig till oss. De kommer till en så fort man stannar och titta på dem. Först kommer en och sedan de övriga 13 efteråt. De ställer sig på rad, alltid på rad. Och den som kommer först är den som vågar närma sig mest. Astrid stiger in armen genom eltråden och visar handflatan mot stuten. Han drar ut halsen och möter hennes hand med sin blötta och fuktiga nos. De känner varandra några sekunder men det räcker för att båda Astrid och den trevliga stuten får den kontakten dem längtade efter.

Vi pratar med stutarna medan Igor ligger, tittar på dessa enorma djur och tar det lugn. Vi talar om för stutarna att dem är snälla, fina och trevliga. Fina djur. En i taget får sitt beröm, sin lilla kvalitetstid med ett par okända människor som pratar snäll med dem.

När vi börjar gå hem följer dessa stora djur efter oss. Precis på andra sidan staketet följer stutarna oss. Vägen är lång och ett dike måste dem korsa, några stora stenar skall segras och en äng skall springas genom. På några ställen blir de så glada att dessa stora djur börjar rusa ut, galoppera, små hoppa och halv bråka med varandra. Då undrar jag om grannen kommer att uppskatta vårt besök till sina fina djur.