Dagens äventyr är oförglömlig! Jag skrattade och nöjt som ett barn, det var länge sedan jag upplevde någonting nytt.

På vägen att hämta Astrid på busshållplatsen… fick jag en monolog med mina tankar…
”mmh jag tar Igor och så tar jag… sparken? mmh nej, det går inte, det finns ingen is än… mmh jag tar pulkan som finns nära huset. Och så måste jag dra nu… tiden är knapp och jag får inte vara sent.
Igor har selen på sig så han drar lite… jag vill inte tappa pulkan.. så…. ja! Jag binder fast pulkan till kopplet så håller jag i båda samtidigt!”

Jag tittar på klockan… ”mmh, det är tajt med tiden och det är halt, jag kan inte springa utan att halka…”

”Jag vet! jag sitter på pulka så får Igor dra mig!”

… och så blev det! Jag satt på Astrids pulka och kommenderade Igor framåt, han tittade lite fundersamt men snabbt började han dra och så sprang han och jag glide fram efter honom. Det gick fort fort fort och jag undrade om jag skulle välta eller inte. Pulkan kändes ostabil och terrängen ojämn. I några ögonblickar, mest vid kurvor, var jag på väg att kommendera Igor stanna eller sakta ner. Som alltid, det som man inte har provat tidigare, skrämmer en lite. Men det gjorde inte jag till slut och jag gled km efter km tills att vi närmare oss till korsningen mot stora vägen. Då kommenderade jag Igor stanna och det gjorde han men gissa vem inte lydde? ja, pulkan, förstås. Jag hade inga bromsar als så jag gled framåt ändå men lyckades stanna pulka i god tid.

Jag måste säga att jag skrattade och njöt som ett lyckligt barn! Jag har åkt spark med hundarna men aldrig pulka! Så roligt det är så lite läskig eftersom jag har ingen redskåp för att bromsa, knapp svänga eller annat. Men tur att Igor är lydig och lyssnar på mig.

När vi kom fram till busshållplatsen fick vi vänta en stund förstås, vi åkte så fort att vi hade tid över.

Sedan kom Astrid ner, bussföraren kommenterade till henne att hennes hund var fin och att han drog i en pulka. Astrid undrade lite varför… hon har inte tidigare åkt pulka med Igor. Spark har hon prövat men inte pulka, som mig.

Hon blev glad överraskad när hon insåg att hon inte behövde gå hela vägen hem. Så fort vi korsade stora vägen satt hon på pulkan och Igor drog iväg på kommando. Han ville förstås gå nära mig men jag kommenderade honom att dra framåt. Astrid skrattade och skrattade, hon försökte styra pulkan och uppmuntrade Igor. När de var för lång bort från mig ropade jag stanna till Igor som tålmodig väntade på mig. Sedan fick de fortsätta framåt.

Jag försökte springa ikapp de då och då för att fota de framifrån…

Nu åker vi hem, Igor…
– Hej då mamma, vi ses hemma.
– Vad? Nej, vänta på mig!

Vi kommer…

Heja heja, kom igen Igor

Fortare, fortare säger Astrid!

En lycklig tjej

Igor fokuserar på sin uppgift.

Astrid och Igor hemma, Igor njuter av Astrids sällskap och svalkar sig i snön.

 

En bil körde förbi mot oss, jag var en bit ifrån dem så här gällde att kommendera igen och hoppas på att Igor lydde eller att Astrid skulle hoppar ur pulkan i tid. Men det gick galant. Igor stannade som jag bad honom om och flyttade sig till höger, precis som han är van att göra. Astrid, som hade stannat, flyttade också sig ur vägen och bilisten som körde sakta hälsade när han körde förbi oss.

Efter det svängde vi hemåt och ”här gäller att svänga! sa jag till Astrid, annars hamnar man ur vägen. Astrid tyckte om utmaningen och glad uppmuntrade Igor som villig drog henne framåt.

Vilken rolig äventyr idag! en perfekt dag för att åka pulka med en glad Astrid och, igen, en underbar hund, min älskade Igor som gång på gång visar mig sin lojalitet och sin engagemang.