Upphittade hundar – känner ni igen dem?

Marcus fick ett foto inskickat till sin mobil. Känner du igen dessa hundar? – undrar grannen. Båda Marcus och jag tittar på fotot men man knapp se hundarna, de rör sig. Kan man inte titta i halsbandet om det står något nummer på frågar jag. De är skygga svarade Marcus. Efter ett tag fick vi ett nytt foto med båda hundar, lugna och infångade i en garage. Känner ni igen dem? frågades en gång till. Vi tittade på de men tyvärr nej. Vi kände inte igen dessa två hundar. Jag vet att till slut kommer man att hitta ägarna, här känner nästan alla varandra. Till slut någon kommer att känna ingen hundarna och dess ägare.

Denna händelse fick mig att tänka på hur vänliga våra hundar är. Det kom upp några gamla bilder av en mycket ugn Igor och Dakota som en gång för länge sedan Marcus tappade bort. Eller bättre sagt… Marcus inte ens visste att hundarna saknades. Medan han jobbade i garaget fick han plötsligt besök av två unga män i en vit bil. De sa till honom att de hade våra hundar. Vad!? undrade Marcus, och när han tittade in i bilen såg han två hundar som satt på baksäten som två delinkventer i en polisbil. Männen förklarade att de såg hundarna gå längs vägen. De blev oroliga på att hundarna skulle bli påkörda så de öppnade passagerardörren och då sprang Igor och Dakota snabbt in. Glada över att få åka bil – super svårfångade kan man tycka.

Männen ringde runt och frågade om någon kände igen hundarna. Till slut hamnade samtalet hos grannen och han kände definitivt igen en vit schäfer med en vanlig schäfer. Så hem till oss åkte männen med bästa leverans någonsin. Enligt Marcus så ville hundarna åka ett sväng till men till slut gick de ut bilen och hem till oss.

En annan dag var det min tur att tappa bort hundarna. Jag var in i den mörkaste delen av skogen och letade efter svamp, lingon och blåbär. Hundarna hade en gulväst på sig med sitt namn och mitt mobilnummer på. Jag fokuserade på att plocka lingon och tydligen fokuserade hundarna på något annat… för att efter ett tag så blev jag ensam i skogen, oh nej, nej, nej tänkte då jag. Mitt i den djupaste skogen och mitt i jaktsäsongen så tappar jag bort hundarna! Jag borde aldrig ha släppt dem så där utan att vara riktigt med dem. Jag tog bilen och åkte runt, ropade på dem men ingenting hörde jag. Då fick jag ett samtal, en man påstod att han hade en Igor och en Dakota med sig. Hundarna kom till honom när han var på åkrarna med sin traktor. Nämligen så var hundarna på vägen hem, enligt beskrivningen på var manen hittade Igor och Dakota. Oooh mina duktiga hundar, tänkte jag. Vi har cyklat så mycket omkring att de kan orienterar sig bra och hittar hem ändå. Manen tog hundarna hem till sig och där hämtade jag dem. Jag tackade för att ha tagit hand om dem och åkte hem med mina fyrbenta vänner där plockade jag bort hundratals fästingar ur Igor och tiotals ur Dakota. Uff, aldrig mer släpper jag dem tillsammans, och om någon gång gör jag det så definitivt med västen och mobilnumret på.

Jag har förstås släppt ut hundarna flera gånger men alltid varit aktivt med dem. Som till exempel när vi cyklar eller går till sjön. Jag har inte alltid haft västen på men nu efter att mitt minne har fräschat upp sig, så västarna kommer att vara en skall-tillbehör när vi går ut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *