Ja! Jag vågar bekräfta att det finns valpar i Dakotas mage! yuppie!

Hon har nu en stor mage och tuttarna börjar bli stora.

Den här gången kommer jag att njuta för fullt av valparna. Jag börjar längta till den dagen de små kommer ut och samtidigt fruktar jag det. Det blir ingen sömn och mycket jobb men samtidigt känns det underbar att se små individer växa och blir små valpar.

Den 21/10 parades för första gången Igor och Dakota, sedan några gånger till under helgen. Så valparna kommer att föddas ungefär som förra årets valpar. De är planerade till ca 28 december.

Första parningen, 21/10

Andra parningen, 23/10

Andra parningen, 23/10

 

Nästan 5 veckor efter har Dakotas mage blivit så här stor:

3e november

5 veckors dräktighet, 24 november.

Dakota äter mer och mer nu. Hon får mycket kött hon älskar äta samt speciell foder hon tycker mindre om men som hon äter ändå om hon är fortfarande hungrig.

Dakota som älskar blir klappad är nu ännu mer beroende av klappar, hon ligger bredvid en och kräver bli klappad. Vi klappar gärna henne men bilan händer det att vi inte märker henne. Framför allt när hon inser att vi bara bryr oss om de färg växlande tavlan, då kommer Dakota på ett sätt vi inte kan missa henne. Genom att ställa sig framför oss och den färgväxlande tavlan. Smart! tycker hon eftersom det fungerar alltid. Då märker alla mig så jag blir klappad. Jag blir också hänvisad att ligga bredvid, tänker Dakota fundersamt och undrar varför måste hon alltid flyttar sig till sidan… men hon är nöjd ändå eftersom hon får sin stund med oss.

Jag kunde inte låta bli att gå ut med hundarna till hagen. Hela veckan har jag pluggat, pluggat och pluggat, fick godkänd på veckans tenta och idag blev det solig… hur kunde jag låta bli att belöna mig? Nej, det gick inte. Så jag gjorde en paus och gick ut med hundarna i hagen. Det var kallt, brr, men soligt. Så det blev skönt.

Igor springer glad…

Igor tar fart och svänger…

Lite hårdhänt lek…

Bellma och Igor bakom, springer fram till mig.

Dakota spårar…

Igor och Bellma på stenen. Dakota är också där, på andra sidan Bellma. Men hon syns inte.

Tre glada hundar som äter fryst häst bajs..

Bellma i full galop mot mig.
Igor tittar på mig. Han undrar om jag håller på med kameran fortfarande eller om jag följer efter honom.

Gulligplutt Bellma.

Det blev mycket spring, mycket kamplek samt lite bråk. Som alltid måste Dakota sätta lilla Bellma på plats. Bellma är en härlig stor valp men sedan Dakota insåg att Bellma inte längre är en valp utom en unghund så har hon velat uppfostra henne, tala om för henne vad innebär respekt och att lyda. Två saker Bellma har aldrig förstod sig på.

Bellma, den envisa och oförskämda valpen. Dakota har haft det svårt. I början, när Dakota försökte tala om för Bellma att hon skulle respektera henne, så förstod Bellma ”nada”. Dakota fick kämpa och kämpa, jag trodde att Bellma skulle ta över istället, hon är nu större än Dakota. Men Dakota lyckades vinna hennes respekt, även om det är i stunder. Bellma försöker alltid göra som hon vill, tills att Dakota får nog.

Idag vet jag inte exakt vad var det som Bellma gjorde för fel men Dakota talade om för henne att hon skulle lyda. Tyvärr så kom på Dakota att göra det precis där det fanns lera. Aj, nej! Bellma blev smutsig. Men vad ska man inte tåla för uppfostrans skull?

Jag ska erkänna att efter att Dakota har börjat lära Bellma respekt så är det lättare att lära henne att inte dra i koppel, stanna mm.

När Bellma är helt lugn, får hon resa sig.

Här vill Bellma ta Igor

Alla mot Igor…

Igor försvarar sig – lek

Dakota rullar sig på marken…

… och visar sin stora mage.

Lilla Bellma har gjort någonting oförskämt igen…

… så hon får tar konsekvenserna…… tills att hon är lugn…… och Dakota låter henne gå.
Sedan är alla vänner igen.
Fina vovvar vi har…

Två jämgamla och en valptik.

Den här helgen har varit produktivt och underbar igen.

Produktivt för att vi har jobbat hemma. Dragit bort gammal tappet, slipat, lagt på renoveringstappet samt målat om. Allting under lördag och söndag. Yea! Vad vi kan när vi vill!

I söndags hann jag mycket med hundarna med, samt Lea med Chance. På morgonen tog jag båda Bellma och Igor till söndagspromenad, en härlig stund med massor av trevliga hundar och människor!

Eftersom hundarna blev lite leriga, fast inte als lika mycket som kursernas övriga hundar så bestämde jag mig för att det spelade ingen roll om Igor blev ännu mer nerlerad. Vi tog cykeln och så cyklade vi iväg!

Igor hade energi och entusiasm så vi cyklade fort, fort, fort. Så fort att jag anade att cykelturen skulle ta snart slut. Mmm dags för att utforska sa vi med våra tankar. Det var länge sedan vi inte gav av på nya äventyr. Igor som är lika nyfiken som jag hänger alltid med.

 

På vägen svängde vi mot en grus väg / skogs väg jag har alltid undrar vart det leder till. Det finns en grön- samt en brun soptunna vid den så något hus måste det finnas… men vi ville veta mer… så dit svängde vi! Vägen kändes inte så använd och in i skogen trängdes vi in. Fler rådjur stod och bete, de sprang iväg och o-boy om Igor inte hade velat springa efter… men så sa jag nej till det så han nöjde sig och fortsatt framåt på vägen. Till slut hamnade vi framför ett gult gammalt hus. Man såg ingenting genom de stora fönster (inte för att jag gick nära huset men det såg man från avstånd). Huset såg tom ut.

Jag vände mig om och såg en inhängnad, hög staket med skyltar om el-varningar och eltrådar längst upp. Vad kan detta vara? var har de i inhägnaden? viltsvin? nej, då skulle staket inte vara så hög… mm, hjort? kanske… men det är avlång men small.. hjort behöver lite mer plats att beta mm tycker jag… OK, Igor och jag tyckte att det var lite otäckt eller det var jag som tyckte det, Igor visste säkert det som fanns i inhängnad, med sin fins luktsinne. Vi vände och skulle börja cykla tillbaka när en bil var på väg mot oss. Aj, aj… jag ville smälta och försvinna därifrån men det fanns ingen annan utväg… ops, ops… jag cyklade förblir bara tänkte på mig själv, som om ursäkten i mitt huvud skulle kunna föras vidare i luften till bilens förare. En kvinna.

Bilen körde förbi oss, på bilens baksida läste jag: Dogo Argentino. Från bilens bagageutrymme hördes morrande och skall av ilska från arga hundar.

Allt föll på plats… inhägnaden var till hundarna! Vad!? jag hade hört talas om dessa hundar… här alla pratar om allt, alla känner till allt. Jag hade hört talas om livs farliga Dogor argentino hundar vars ägare släpper hundarna lösa i skogen. Hundar som är aggressiva mot människor och framför allt andra hundar. Jag hade varit i den skogen med mina hundar och plockat bär, men det var innan jag fick veta att folk släppte lös dessa farliga hundar.

Jag är i alla falla glad att vi kom fram till det huset innan ägaren, att vi inte dök upp just när ägarinna var på väg att ta ut sina starka hundar ur bilen för att släppa de i inhägnaden eller i skogen. Jag oroade inte för mig, stackars den hunden som vågar… men jag blev livrädd för Igors skulle. De skulle med säkerhet hoppa på honom om de fick chansen. Han skulle förstås försvara sig men han har ingen chans mot dessa special avlade och tränade hundar för attack. Jag skulle inte ha kunnat lämna honom där och låtit honom bli attackerad. Så jag skulle förmodligen hoppat in mellan hundarna, med tur hade jag gjort rätt men med otur så hade jag också blivit biten.

Jag har tidigare stoppat hundbråk mellan en american bulldog och en stackars jakthund, i Spanien. Ingen av hundarna var mina men jag kände mig skyldig att försvara den stackars jakthunden mot den stora och livsfarliga bulldog:en. Men då var det Bamse, den amerikanska bulldog, min vän – grannens hund. Han kände mig och ville inte bita mig. Så det gick bra, inte för att jag orkade mer en hunden men jag använde andra taktiken, nämligen strippa bulldogen med kopplet tillräckligt längre för att han skulle släppa jakthunden (omöjligt att öppna hans käke annars), direkt efter släppte jag trycket på kopplet så att han fick luft igen. Det gick bara några sekunder så det var ofarlig för hunden. Sedan kämpade jag för att dra honom till en inhängnad och låsa in honom där. Det tog kanske 20 minuter att dra den där hunden 10 m, han hade en så enorm och besatt vilja mot den stackarens jakthunden, han ville så gärna döda den… När jag lyckades med allt detta, så ringde jag min granne och berättade vad sin hund hade gjort, samt jakthungerns ägaren, så att han kunde hämta sin blodiga och sönderbiten men levande hund.

Om jag har räddat en okänd hundliv skulle jag definitivt försöka rädda Igors. Men Bamse var snäll mot mig, han försökte inte ens vända sig för att bita mig så att han kunde bli fri. Nej, det gjorde han inte, fast han var besatt i jakthunden. Men de där dogo argentino hundar, de skulle inte tveka att bita mig med. Rykten i byn är att de hundar är livsfarliga för människor med.

Så tacksam är jag för att veta nu vart dessa hundar höll hus, samt för att allting hände i rätt tidpunkt.

Efter att ha cyklat iväg från det gula huset fortsatt vi vår runda. När vi kom fram till den asfalterade delen av rundan kände vi att.. oh nej, det kommer snart att ta slut! Så vi bestämde oss för att utforska en annan grusväg, mitt emot den vi var. Det fanns hus hit och dit, det var fint att se eftersom det var första gången för oss. Jag njöt så mycket av utsikten, tittade vänster, höger, upp… tills att jag cyklade genom en grop och fick ett litet smäll i styret. Då tog det slut med mina grubblerier och fokuserade igen på att cykla.

Till slut kom vi fram till sista huset. Först trodde jag att vägen tog slut där eftersom vägen försvann i en gräsmatta. Men när vi närmade oss såg vi en stig, välklippt och välskött. Juppi! Vi fortsatt på den! Stigen rundade en åker… och mot en skog. Där trodde jag att min glädje skulle ta slut men nej, stigen blev igen en grusväg genom skogen! Det vara så underbar!

Jag älskar att kunna cykla runt, jag avskyr behöva vända. Nu fick jag en helt runda! Så glad jag var och så tacksam för den människa som tog hand om stigen, samt bonden som godkände ha en stig som rundade sin åker.

När vi kom fram till den asfalterade delen igen, bestämde vi oss för att cykla hem, vi hade cyklat i ca 20 km, Igor hade sprungit för det mesta och jag tramppar hård för att hålla tempot. Så vi var lite trötta, men nöjda och lyckliga!

Vad jag älskar Igor! Min nyfiken och trogen äventyrs vän!