Igår hämtade hundarna och jag barnen. De kom med buss från skolan och vi tog en trevlig promenad hem.

Vid brevlådorna möte vi postbilen. Postbäraren kände igen oss och frågade om vi kom från sista huset. Ja – svarade jag. Kan du skriva under så levererar jag hundfodret hem till dig? svarade postbäraren.

Jag kommenderade hundarna att stanna kvar där de var för att sedan kunna jag ta några steg fram och signerade lappen. I det ögonblicken sa postbäraren ”jag är inte hundrädd om de inte är aggressiva”. Nej, nej, sa jag. De är jätte snälla. Det är bara att jag inte vill att de hoppar på bilen, därför får de vänta bakom mig.

Ah! Svarade hon. Det gör ingenting… det finns så många bucklor på bilen…

Två saker jag inte har hört på länge! Först ifrågasatt hon om varför jag inte lät hundarna närma sig – hon är ju inte rädd för hundar. Sedan tyckte hon att hundarna fick hoppa på bilen, det gick ju bra, bilen var ändå bucklig. Så underbar! 

Det gjorde mig lite förvirrad måste jag säga. Jag är inte als van vid att höra sådana kommentarer, bara i Spanien skulle det kunna hända, in här. Men det var helt enkelt… underbar! Jag älskar min by och dess invånare!

Och om ni undrar… så är svaret nej förstås. Hur skulle jag kunna låta hundarna hoppa på bilen. Även om hon tyckte att det var OK så var det inte OK för mig, och minst om de sedan hoppar på mina bilar. Hur kan jag lära hundar att hoppa enbart på gula bilar och inget annat… nä… för svårt utmaning.

… så det blev ingen hälsning ändå. Även om hon inte var hundrädd…