När det händer någonting oväntat men det upprepas dag efter dag blir det en del av ens vardag, en del av ens liv. Men det blir en saknad, en tomhet känns också när det försvinner. Och ibland försvinner det lika fort som det har uppstått.

Ja, en fasan lärde vi känna. Han blev en del av vara liv. Varje morgon på väg till skola eller på väg från skola till jobbet samt från jobbet hem väntade fasanen på oss. Mitt i korsningen in till våra väg bestämde han sig för att vakta. Oroligt blev han när bilarna körde för nära hans revy.  Och ett par gånger fick jag bromsa för att inte köra på honom och på med blinkers för att förvarna övriga bilister så vår lilla vän fasan inte skulle råka illa ut på grund av dessa hänsynslösa bilar som körde genom hans revy.

Han var en riktigt fin fasan, modig eller kanske för dum för att ha valt en så farlig plats att vara. Men det glädjade oss att se honom varje morgon och kväll även om strax innan korsningen oroligheten och hemska tankar om att se honom påkörd kom fram varje gång. Sedan den glädjande känsla igen, han är kvar.

Men så försvann han en dag och aldrig mer har vi sett honom. Inget spår om att han har blivit påkört eller uppätit finns. Så vi får hoppas och drömma om att han hittade till slut sin älskarinna och till en säkrare plats båda två flyttade.