Nu när officiellt har jag inbyggt den nödvändiga träningen inför tävligen berättar jag hur den första dagen gick.
Igor och jag cyklade iväg, först lugn för att värma upp oss sedan fortare. Jag uppmuntrade honom att springa fort, ännu fortare och växlade till max hastighet/högsta växel som är 21. Men så hjälpte det inte insåg jag. Det kändes mjuk när jag trampade och fick mig att tänka att jag behöver fler växlar! Så fort sprang Igor att jag inte kunde trampa ikapp honom… då insåg jag att vi sprang lite väl fort och farligt… men så tröttnade han snabbt och fortsatt vi i en lugnare tempo. Jag uppmuntrade honom inte mer, det räckte för idag.
Denna gång träffade vi flera personer och hundar och jag välkomnade dem. En annan dag skulle jag ha undvik hundarna och tagit en annan väg men nu måste vi träna på hundmöte även när vi cyklar.
Första kvinna med hund vi träffade försökte undvika oss men eftersom Igor sprang och jag cyklade hann vi ikapp henne. Hennes lilla hund små morrade och nästan skällde på sig själv. Jag kommenderade Igor att fortsätta framåt samt bromsade för att rikta in honom framåt. Han glad lyssnade till mig och njöt av mina belönande ord när glad sa jag till honom att han hade varit så duktigt. Yes! Vi klarade det – tänkte jag.
Sedan kom ut en man från ingenstans, Igor tittade på men ignorerade honom snabbt. Bra! På stora vägen där bilar kör minst i 70 km/h såg vi två hundar som satt fast utanför deras hus. De skällde och skällde och jag sa till Igor att gå framåt, han ignorerade dem arga hundar och fortsatt framåt, längds kanten på vägen. När bilarna passerade i hög hastighet kommenderade jag honom till höger och då flyttade han sig på automatik så att bilarna som redan hade tänkt att lämna stora mellanrum mot oss, hamnade ännu längre ifrån oss. Och så fortsatt vi vår långa runda mot en till skogsväg där vi såg en fågelskrämma som fick mig att tänka på andra tider… det berättar jag sen, sedan hemåt. Vi såg en råbock som hoppade mot skogen men Igor låtsades att inte se honom, han ville förmodligen inte dra mig mot skogen eftersom han vet att jag tillåter honom inte göra det.
En gång hemma drack han vatten och vi villade, efter några minuter fick han lite strechning, sedan gick vi in i huset där Dakota väntade med entusiasm.
Med Dakota satt jag på mig Canicross-bälte så att hon satt fast med linan och jag hade fria händer. Vi sprang genom vår stig och ut på vägen, sedan runt mot grannen. Dakota drog inte als så mycket, hon sprang mest bredvid mig… ejem… tänkte jag. Först för att hon drog för mycket och nu vill hon inte dra!
En fyrhjuling åkte förbi med en hund i en bur, då fick Dakota lite mer fart och jag passade på att låta benen springa fort, att känna hur det kommer att blir att springa fort och få hjälp med drag. Medan jag sprang försökte jag tänkta på att inte låta mina ben snubbla.. det gick så fort… sedan på vägen mot hem drog också Dakota, nu hade hon bråttom hem och jag lät henne dra och försökte hänga med i hennes tempo utan att hitta på ursäkter för att kunna stanna förstås. Hjärnan vill så gärna lura en med ursäkter…