Vi bestämde oss för att Igor skulle följa med oss på Leas skolklass sommarfest som ägde rum igår, 1a juni. En picknic stund skulle vi ha, med aktiviteter och mycket skratt. Vi ville fortsätta träna Igor med att vara bland folk precis som när han var valp. Jag förväntade mig en glad och lyhörd Igor som skulle charma de flesta men det vi fick var en okontaktbar hanhund som struntade i allt om oss. Korvbitarna jag hade med struntade han i, han föredrog att jag slängde dem på marken än ens slicka på dem.

Igor drog och jag fick noll kontakt, jag drog honom i pälsen och försökte fånga hans uppmärksamhet, men jag fick ingenting tillbaka från honom.

Hur har vi lyckats med? Hur har vi lyckats förstora den finna kontakten vi hade med honom? Igor och jag lika med ett team, vart hade det tagit vägen? Jag blev ledsen och besviken i början, det sista jag ville var att visa till alla föräldrar och barnen den dåliga kontakten jag hade med min hund. Men så svalde jag min stolthet och började jobba utifrån det jag hade, en okontaktbar hund, envis fortsatt jag med mina försök att få kontakt med honom. När vi satt på picknic filten stod Igor bredvid oss, lugn med utan att fokusera på oss als, med stark och andfått andning. Var är det med dig? Frågade jag honom flera gånger, du är inte lik dig själv.

Igor slickade ivrig på någonting i gräset och då förstod jag. Det fanns någon tik som löpte i område. Igor tycker att när Dakota löper handlar det som vardag, han har upplevt det sedan han var valp. Men en okänd tik, det är någonting nytt för honom…

Jag gick runt med honom och jobbade emot hans drag försökt, struntade i hur patetiskt det såg ut hos andra människor, det viktiga för mig var att få honom fokuserat på mig igen. Till slut, som om någon hade tryckt på en knapp var Igor sig själv igen! Han tog emot korvbitar och lyssnade på mina kommando sitt, ligg mm Igor slutade dra i koppel och visade mig att nu stod jag i hans fokus. Uff, tänkte jag, han är tillbaka, min underbara Igor igen!

En gång hemma var han lekfull och uppmärksam på alla mina rörelse, så skönt blev känslan att han blev sig själv igen medan vi var kvar på picknicen så att vi avlutade evenemangen på ett positivt sätt.

Det kändes riktigt jobbigt att inte få kontakt med honom men nu har jag lärt att frustation inte hjälper als, det gör att värre istället. I en annan tid hade jag förmodligen känt mig frustrerad, stoppat honom i bilburen och glömt bort att han fanns. Nu har jag vuxit i min människoroll och vet att det är ingen idé att straffa en hund på det sättet, man tjänar ingenting på. Jag jobbade på istället och till slut fick jag min belöning, Igors sinneställning kom tillbaka med fokus på mig igen!

Hoppas att nästa gång en tik löper blir allt lättare och om inte, nu vet jag att det som gäller är att jobba på, han vaknar ur sina tik drömmar och hormon påverkan tidigare eller senare.