Det är svårt att beskriva hur vi känner. Nu när valparna inte är här hos oss känns som om allting har varit en dröm, en underbar dröm om små valpar som växt upp här hos oss. Men kontakten vi fortsätter att ha med valparnas nya familj intygar att det inte har varit en dröm, att dessa små varelser har funnits på riktigt.

Att vi har verkligen sett Dakota med en stor mage, att vi sett valparna föddas, dia och växa. Att de nyfödda och blinda valpar har småningom öppnat sina små ögon och börjat se och höra. Att vi har vaktat och gett dessa små mat utöver det Dakota diade.

Och att vi har lärt känna varje liten valp, var och en med en egen personlighet. Men samtidigt har vi sett spår av Igor eller Dakota i dessa små. Hur kan man blir av med små varelser som är en del av våra älskade hundar?

Det har jag tänkt ofta men tanken att ha 8 hundar skrämde mig också. Hur ska vi hinna med alla, nej, det är inte rättvist för dessa små. Det kändes läskig också att annonsera valparna till salu och försöka lyckas få bra valpköpare till dem. Men jag är överraskad om att det har löst sig så bra.

Det är många som har varit intresserade och många mejl har skickats fram och tillbaka. Många besök har också funnits men det har inte känts alltid rätt och oro har gett mig sällskap många många gånger, osäkert på om vi gjorde rätt med att sälja valpen. För tur, varje gång jag har känt detta oro har affären inte blivit av. Och tacksam har alltid dykt upp en ny familj som har känts den korrekta. Egentligen de familjer som har adopterar våra valpar har känts rätt från första ögonblick, och de har visat oss att det stämmer.

Nu är jag glad att vi har sålt valparna för att de behöver tid, engagemang, obegränsat kärlek och nya familjer. Och de nya familjerna behöver dessa små lika mycket. Så det känns rätt.

Men jag kan inte sluta tänka på de 8 intensiva veckor vi har varit med. Från födelsen krävde de nyfödda valpar vår övervakning. De blinda små och ömtåliga valpar kunde fastna under lakan, bakom mamman… överallt. Så det var 24 timmars koll på dessa små tills att de var ca 10 dagar gamla och kunde redan se. Då blev det dags att bygga om valplåda till en mindre valphage. Valparna såg och ville gärna rymma från valplådan. Den perioden kändes lättare eftersom Dakota var en super mamma som tog noggrann hand om sina valpar. Men så småningom blev valparna större och började kräva mer och mer av oss. Vid 7 veckors gamla var omöjligt att ha dem i valphage och valde vi att släpa dessa små fria som sin mamma och pappa. Då blev det fullrulle i huset, ibland en mardröm med små valpar överallt. Men man vänjer sig och på något sätt tar man sig försiktigt fram. Vid 8 veckor blev det lättare igen, de var redan stora små valpar och kunde gå ut mycket oftare. Det var roligt att se hur de utvecklades och blev modigare dag efter dag, när i grupp sprang de längre och längre bort från oss och sin mamma.

Detta är ingenting jag skulle göra ensam. Det kräver verkligen ett flocksjobb. Barnen har varit lyhörda och hjälpt till med allt vi har bett om. Marcus har fyllt alla våra luckor och jag har bara fixat, fixat, planerat, beställt från barnen och Marcus. Dakota har varit nummer ett i detta projekt, förstås. Igor hjälpte precis inte så mycket. Men jag antar att papporna inte känner sig skyldiga att uppfostra valparna, eller det är kanske bara han som är så. Han har för det mesta tittat på men inte hjälp till. Dakota har uppfostrat och stoppat bråk, det har hon varit duktigt på. Så ja, en underbar resa vi aldrig hade kunnat föreställt oss på men ingenting man vill göra ensam.

Av detta, om vi lyckas hålla oss i verkligen och tänka på att det har hänt på riktigt och inte bara varit en underbar dröm, kommer vi att ta med oss känslan av ha varit älskade av små valpar som har litat och trodd på oss, som har följt, pussat och frågat efter allt vår uppmärksamhet. Små varelser som har växt och blivit tillräckligt stora som för att flytta till nya familjer och börja tillsammans med dem den underbara vägen till en fantastik framtid tillsammans, ett vänskap som inte går att uppnå på något annat sätt.

Nu ska vi fokusera på mamma Dakota och pappa Igor igen, ge de allt tid och kärlek de behöver efter en så lång period av delad uppmärksamhet med sina små valpar. Men förstås har vi hamnat i nostalgi så hela eftermiddag har vi ägnat i att titta på äldre filmer av de nyfödda valpar som har lämnat oss och så hittade i också en skatt, en underbar och dyrbar skatt i iphoto-program, nämligen massor av bilder av Igor och Dakota när de var valpar och unghundar. Och har tittat och tittat på de, vi har uppdaterat Igors och Dakotas sida här på bloggen och vi har funderat länge hur har tiden kunnat gå så fort och hur kan det vara att dessa små valpar vi såg på bilderna har redan själva blivit föräldrar.

Så jag har ett viktigt meddelande till våra valpköpare, njut av era valpar för att för varje sekund blir lilla valpen lite äldre, tiden går fort och snart har ni unghundar som efter ett litet tag blir stora vuxna hundar. Underbara djur förstås och efter allt jobb ni har lagt i uppfostran vill man inte börja om med en ny valp, så det är alltid värd att registrera varje steg lilla valpen gör för att han/hon blir snart stor.

Jag tackar alla valpköpare för att ha tagit sig tid att skriva till oss och meddela hur det går med deras små valpar.

Lycka till er alla!