Till sängen gick jag och la mig med en klump i magen. Hur skulle dagen börja? Skulle vår lilla kyckling klara sig eller skulle vi hitta henne död? I fredags på eftermiddag hälsade vi på våra små kycklingar men den bruna mådde inte als bra. Ville bara sova och stängde sina små ögon. Hon kändes svullen i kroppen. Vad hade det hänt? Dag innan hade de fått pricka runt i hönshuset. Var det så att hon åt för mycket havre? Kan hon dö av det? Hade hon fått bakterier i magen? blev hon kallt? det kändes kallt i hönshuset. Höjning av värme i elementet blev det på en gång. Vad kan vi göra, undrade vi. Någonting ville jag försöka, inte bara vänta och se. In till byn åkte jag och tack vare byns kiosk som stänger sent och har mycket sortimentet kunde jag köpa filmjölk. In igen till kycklingar och lite filmjölk lyckades jag få in i den brunna kycklingens näbb. Efter det inget annat kunde vi göra så till sängens gick jag men sorgligt känsla. Var det så livet var planerad för vår lilla kyckling? Skulle den andra kycklingen få vara kvar ensam? Var det så ödet till vår först kläckt kyckling som kämpade ur ägget helt själv skulle bli? Så sorgligt det kändes… kunde vi ha gjort någonting för att undvika detta? Ingenting visste vi. Men jag hade en känsla av att det var den sista natten för vår liten kyckling.

På morgonen hörde jag hur Marcus gick ut. Skulle han ut till hönsens? Vågade han det? När han var på väg till huset igen öppnade jag dörren och frågade efter kycklingen. ”Lever hon?” Marcus visade sin tumme upp. ”Ja, hon lever och ser pigg ut”. Vad glad blev jag! En ny chans med våra kycklingar har vi fått. Nu gäller det att inte låta dessa kycklingar äta det som är till stora höns.