Vad glada blev hönsen och tuppen för att komma ut och picka picka och picka. Efter att mårddjuret dödade en av våra höns har vi inte kunnat släppa ut dem när vi inte är hemma, utsläppet blir bara sent på eftermiddag när vi kommer hem. Men lördagar och söndagar blir en njutning för de. Sedan tidigt på morgonen till sent på eftermiddag får hönsens picka ute, precis som de vill.

Precis idag nöjt de av att sandbada intill huset, under våra köksfönster. Så vi njöt också av att se hur de njuter av livet. Så roligt det var och så nöjda vi kände oss. Och en bild på våra glada och nöjda höns tog vi.

Barnen och jag kom hem efter att ha åkt på vår lördagsrunda till byn. Marcus jobbade ute med bilar och däckskifte. Mmm vad det blåser tänkte jag, hoppas att hönsens vill gå in så att de inte blir förkylda. Men nej, våra glada höns och tupp hade inte planerat att gå in än… bra, tänkte jag de får njuta mer av dagen.

Efter en stund gick jag ut för att hämta Marcus, dags att äta för honom, tänkte jag. Jag gick förbi hönsens utan att märka dem. In i buskarna var dessa varelser och grävde och pickade i sig små maskar. Efter två minuter vi hade gått in i huset var vi i köket. Plötsligt ser jag tuppen springa raketfort mot hönshusets baksida och i samma ögonblick säger jag till Marcus ”Vad tuppen springa fort…” ”ut ut, spring ut, det är någonting där” skrek Marcus. Utan att blinka sprang jag ut och eftersom jag förstod att jag inte skulle hinna i tid började jag skrika samtidigt som jag sprang ut genom dörren. Och i samma ögonblick ser vi en rovfågel som flyger ut buskarna och efter den flög en korp med gul näbb. Skrik skrik var fortfarande det enda saken jag kunde göra ”aagaagaagaag agagaaaaaaag”. Alla springer ut från huset och tittar på dessa fåglar, rovfågel flyger snabbt och den svarta korpen försöker jaga bort och picka på rovfågeln. Och så försvinner de genom hagen och in i skogen. Aj aj aj, han tog ingen med sig och in i buskarna tittar vi… en brunn höna där, den vita under stolarna och den panik slagen tuppen bakom hönshuset. En , två vänta.. en, två. Nej, nej, nej, neeeeeeeeej! Vi saknar två höns! Var är de? full med fjädrar överallt, små dunfjädrar. Om vi inte hade varit så ledsna för det som hade precis hänt hade tyckt att dessa fjädrar som satt fast i buskarna var fina. Precis det man brukar göra i Påsk. Fjädrar i små nästan nakna grenar. Men det kändes bara otroligt ledsen… in med tuppen av de två höns i hönshuset…. blev första steget. Alla hjälptes åt att leta efter de andra två höns. Barnen tog initiativen, inga fler höns ville de förlora. Vi tittade överallt, under varje möjligt plats i bakom alla byggnader men ingen höna hittade vi. En skrämmande och obeharlig tystnad kom fram. Sedan insåg vi vilka var dessa som saknades… ooooohh nej nej nej neeeeej det var de två med mest karisma, de som var mest roliga. ”Agda” med sin rolig minn och ”La jove xuli”, hon som kommer fram så fort man öppnar dörren och vill se om jag har någonting att erbjuda henne, något gott att picka på. Barnen började gråta och jag var inte mycket längre ifrån det. ”La jove xuli” hade klarat en fajt med mårddjuret även om hon tappade många fjädrar under fajten och nu… det fanns full av hennes fjädrar överallt mellan buskarna…. stackars lilla höna…

Vår äldsta dottern sa ”jag hade föredragit att bli förkyld och att våra höns fick leva”… så ledsen hon var.

Vi kunde inte avsluta händelsen så här… vi såg bara en kärrhök flyga iväg tom, utan någon höna…. vem tog de andra två? hur snabba dessa rovdjur kan vara? fanns det två stycken som tog våra två hönor medan den tredje försökte ta tuppen eller en annan höna? hur är det möjligt att vi inte märkte det…. så mycket hade hänt precis framför vår näsa och så lite visste vi om händelsen…. vi kunde inte avsluta allt så här vi behövde svar, veta det som hände. På sexhjuling hamnade vi och ut till hagen för att titta efter spår…. till slut avslutade vi kärrhök-letande på fötter in i skogen, överallt försökte vi titta men inget spår om våra höns… så sorgligt det blev… Marcus och barnen åkte tillbaka hem med sexhjulingen men jag behövde gå istället, behövde samla ihop mina tankar på vägen hem. Så fint vi bor men så mycket fara finns för våra djur. Hur kunde detta hända… Nu har vi bara två traumatiserade höns och en tupp. Samt två små kycklingar… blir livet på landet alltid så tufft? så orättvis för vissa varelse det kändes, så tomt utan våra två mest roliga höns… vad skulle vi göra… skaffa nya? nej, det blir inte samma sak ändå… aj aj vad ledsna vi var. Skulle den bilden vi tog i förmiddags när hönsens sandbadade vara den sista bilden med hela gänget? Vad konstigt det kändes, vi tar en bild av våra glada höns och timmar efter två av dem är döda.

Till brottsplatsen gick jag en gång till innan gå in i huset… någonting stämde inte. Det fanns många fjädrar av ”La jove xuli” men inga från ”Agda”… hur kunde de ta henne utan att lämna några fjädrar kvar på platsen? Så skickliga dessa djur är? Där på vedtrave såg jag Myssan. Hon tittade neråt i vedtravet och i samma ögonblick mindes jag att innan att hoppade på sexhjulingen hade jag frågat henne om hon visste var hönsens var. Mmmm, tänkte jag… hon kanske vill vissa mig någonting och under alla dessa staplade ved tittade jag en gång till och där där där såg jag Agda gömd. Ah! där är hon, ingen har tagit henne, hon har gömt sig i tid. När jag rörde på henne (under några sekunder undrade jag om hon inte var död) kom hon och ”La jove xuli” ut! Båda levde!!!!!!!!!! De hann att gömma sig undan och mycket tack till Marcus reaktion ”spring spring ut”, min snabb springande genom dörren samt skriken och den stora och svarta korpen med gulnäbb som i samma ögonblick jagade bort kärrhöken. Vilken ufffff-känsla! Alla lever och allt gick bra till slut. Den ledsna känslan plötsligt försvann, det kändes inte längre inom mig. Sedan blev det lite samspel för att få in dessa två nästan panikslagna höns in i hönshuset. Men Tack till barnens tålamod fick vi in dem.

Nu är alla höns under reden och intryckta i hörnan. Tuppen står bredvid. Ingen vågar röra sig ifrån varandra och ingen vill gå ut från den trygga reden. Det kommer att ta några dagar innan våra höns glömmer allt detta och vår stackars ”La jove xuli”-höna få uppleva för andra gången en jobbig fajt där många fjädrar lämnas på plats men som för lycklig slut kommer hon undan ändå.

Och när alla var instängda kommer Marcus till mig med ett ledande: ”1-0 till oss”, så han. Och in i huset gick vi alla för att efter den lycklig avslutad men halv traumatiserad händelse behövde vi villa.

Jag har googlat och insett att det inte finns korpar med gula näbb men jag lovar att vår räddare var en sådan stor eller enorm, lika stor korp som kärrhöken, med en stor enorm gulnäbb.