Den största av hannarna, Balu, den fluffiga Balu flyttade slutligen från oss. Han åkte med sin matte hela vägen till Kanada där han bor nu lyckligt med henne samt med en ny lilla syster, en liten boxer valptik.

Balu med lilla systern.

Balu, längst upp till höger, övriga är kompis hundar från hunddagis.

Balu, längst till vänster med övriga kompisarna på hunddagis, Petsmart, i Kanada.

Det känns jobbigt att veta att han har flyttat så lång ifrån sin ursprung, sina rötter. Men vi vet att han har det bra och hans matter älskar honom extrem mycket. En stor stor stor kram från oss alla, Balu. Vi tänker ofta på dig!

Ixi, Lejas systerskull är också stor. Hon var den största av alla valpar och många blev förälskade i henne från första ögonblick. Föräldrarna Igor och Dakota är väldig stolta över henne.

Hon bor med sin familj som älskar henne extrem mycket, en lycklig tik som får nu bo in till naturen.

Ixi nu med sin matte. Vid 12 månader gammal

Här under, en lite yngre Ixi (i våra gamla inlägg kallas hon för Assari). Ixi älskar bada, som sina syskon och föräldrar.

Ixi, sover…

En ugn Ixi i skogen.

Vi fick en fin film av Lejas matte, där kan man se hur Leja, släpper pinnen, backar ett par gånger, lägger sig ner och hämtar på kommando. Leja har växt så mycket, hon är så fin och stor nu. Vi minns fortfarande henne som den minsta av de mörka valpar, gullig och underbar. Hon är nu stor och fortsätter vara fantastik vacker.

Rösten är lite fördröjd från bilden… om så ni undrar varför reagerar Leja inte riktigt omedelbart… 😉

Idag är vi redan in i 2017!

1/1/2017 eller 1a januari 2017

Dags att börja vänja sig att skriva rätt år och inte blanda in 2016 med.

2016 blev en blandning av händelser:

Vi började året med 6 underbara valpar som senare i februari flyttade till sina nya hem: Balu, Leja, Everest, Luna, Ixi och Tesla . Vi fick nöje att ta hand om en av valparna under några dagar, Everest: En underbar kille

Chance kom in i vår liv. Först som en snäll ponny, senare som en vild storm och nu slutligen som en gosig nallebjörn.

Vi bestämde oss för att ta hit Bellma från Spanien, det blev en lång månad i det varma landet innan vi fick ta in henne men vi klarade det till slut. Bellma är envis, tuff och jag gör vad jag vill – valp. En ganska tuff uppmaning men till slut kommer vi att klara hennes uppfostran. Det vet jag. Vi fick henne för att hon var den tuffaste av alla valpar, den valpen som skulle klara en flygresa till Sverige med bara 3 plus månader. Och det gjorde hon, orädd som hon är. Hon är smart och lär sig snabbt, det är bara att hon vill göra precis vad hon vill, men Dakota är med på bana nu hjälper oss med att tala om för lilla Bellma det som gäller. 2017 blir ett år där Bellma blir helt uppfostrat på ett bra sätt – tycker jag.

Vi genomförde vår första Triathlon med hund, jag med Igor och Lea med Dakota. Det mest fantastiska löp jag har någonsin genomfört. Simma i Mälaren med Igor, hoppa in i sjön, bara ensamma mitt i det djupaste vattnet och simma runt, vi två som ett team. Cykla med honom i full fart, strategisk svänga vid rätt tillfällig, köra om andra hundförare och tillsammans komma in i mål för att sedan byta till joggnings läge och springa tillsammans. Helt otroligt och underbar dag.

SM draghund gjorde vi också. Här blev jag besviken för att det enda som krävdes var styrka för hund samt förare. Ingen strategi eller samspel. Men jag är glad att vi genomförde det också. Lea och Dakota blev silvermedaljen och fick andra plats i sin ungdomskategori.

Shayna kom till oss och efter ett par månader bestämde vi oss för att köpa henne. Hon är en väl uppfostrad sto som är snäll och trevlig och vi hoppas på många år tillsammans.

2016 blev ett år av många beslut, beslut som kom i rätt tidpunkt tror jag. Där jag bestämde för att ta tjänstledig och börja studera till offentlig upphandlare. En spännande och intressant yrke.

Mellan natten till den 19e och morgonen den 20e december fick vi 10 små valpar, Dakota hade en lång valpning och jag tyckte att hon var den duktigaste tiken någonsin. Valparna har firat Jul och Nytt år med oss och nu är dessa snart 2 veckor gamla. De äter och sover och växer. Helt underbara och utan att ställa till så mycket, än så länge. Dakota känns lugn och trygg, hon vet det som gäller redan. Dakota har börjat låta Bellma komma in i rummet, även om hon går förbi valplåda mot altandörren vågar hon inte närma sig till valparna än. Nyfikna luktar hon på de i luften. Dakota säger inte emot men jag tror att det kommer att ta några dagar till innan den stora mamma Dakota respekt tinnar bort ur hennes minne. Denna gång har Dakota inte sagt emot Igor als. Han är välkommen i rummet men Igor glömmer inre utskällning från förra året så han tar frivillig avstånd än så länge, men gå förbi valplådan gör han det.

Sista dag på året blev en misslyckad dag från min sida. Jag ville göra så mycket… rida, laga mat, gå ut med hundarna. Till slut bestämde jag för att ta Igor och Bellma med cykel till sjön. Jag ville egentligen lämna Bellma hemma eftersom hon är fortfarande valp och ska inte dra i cykel samt att hon är lite vild fortfarande i hennes rörelser. Men jag fick en trotsig minn av familjen som tycker att Bellma är jobbig när jag går iväg. Så båda två följde med. Allt is hade försvunnit hemma så jag gav för givet att det hade förvunnet överallt. Och detta blev årets största misstag!

Vi cyklade iväg, Bellma ryckte till i linnen eftersom hon inte kan dra fin som Igor och Dakota gör än. Jag hade tänkt släpa loss henne efter att vi hade passerad bilvägarna. Men jag hann aldrig så lång. Igor drog lugn men Bellma ryckte till… det enda jag kommer ihåg är att vi svänger en kurva och där ser jag hur Bellma halkar med bakbenen och drar i linan ojämt. Jag tittar neråt och ser hur min cykel få sladd, och glider på sida, min vänster knä slå ner i marken medan mitt höger ben sitter fast på cykeln. Jag dras genom isen och allt vatten ovanpå tills att jag hinner kommendera stanna för Igor och håller i däcket för att få stop på Bellma. Aj, aj, aj. Jag brukar kunna reagera och hoppa ur cykeln i tid men inte igår, min blick och mina tankar fastnade på hur Bellma sprang så jag drogs bara in i händelsen, förlamad och reflexlös.

Där satt eller lag jag i några minuter. Igor var vid min sida, hans ansiktes utryckt visade medkänsla och såg ledsen ut, för min skull antar jag. Bellma förstod inte så mycket men hon insåg att jag hade gjort illa mig. Så hon stod stilla bredvid oss också. Sakta reste jag mig och lugna gick vi tillbaka hem. Vi hade inte hunnit åka så lång så efter några minuter var vi redan hemma. Där fick jag vila knän med en iskall påse i flera timmar. Och där slutade min dag full med saker jag hade velat göra.

Så ja, året slutade med en påminnelse: tänker man inte till, så händer det. Man är inte odödlig så det gäller att göra saker men på ett korrekt sätt.

• Jag kunde ha haft knäskydd jag redan har men icke tänkte jag på det.
• Jag kunde ha lämnat Bellma hemma som jag hade tänk, hon är inte redo för att cykla, men icke gjorde jag det.
• Jag kunde ha tänkt att solen skiner inte på alla ställe och det betyder att isen har inte smält överallt, men icke tänkte jag på det heller.
• Jag kunde ha fokuserat på det jag gjorde, mig och cykel, men inte heller gjorde jag det

så till slut hände det som fanns kvar att hända när man inte tänker tillräckligt = ramla.

Jag skulle kunna tycka att det var otur och det är synd om mig men jag vet att det är inte är sant. Hade jag ansträngt mig och gjort rätt, hade detta inte hänt. Så nu få jag tänka till under 2017 för undvika att en sådan händelse händer igen.

Jag vet att om jag hade tagit med mig bara Igor eller Igor och Dakota så hade jag inte ramlat. Hundarna har alltid räddat mig ur sådana faror, de drar i linan jämt, mjuk och konstant, så att cykeln omöjligtvis kan få en permanent sladd eller halka iväg. Men det är mitt fel att inte ha tänkt på det heller. Bellma är för ugn och otränade så jag kan inte klanta henne heller. Ansvaret är mitt.

Tur att Marcus och barnen tog han om mig hela dagen. Underbar familj jag har. Även om jag kände mig ledsen för att det var jag som ville ta hand om dem, inte att barnen på nyårsafton skulle behöva ta hand om sin mamma. Men nu vet jag det som gäller för att undvika skador, fokus, fokus och fokus på det jag gör samt ta rätt beslut, och tänka genom alla faktorer. Idag känner jag mig bättre men att börja året genom en ridtur som jag hade tänkt kan jag glömma. Knän gör inte ont när jag går, men jag kan bara böja den för att sitta, inte på något annat sätt. För tur, inget gick sänder (tror jag) och det jag fick säkert är en inneblödning som måste läka. Så tålamod gäller.

Lea hann igår i alla fall rida Chance, helt själv eftersom jag inte kunde resa mig. Hoppas hon vill göra de idag med!

Idag är en solig dag, fin och underbar. En trevlig välkomnande present in till det nya året. Hundarna är glada springer i hagen, barnen är pigga och snart ska de gå ut och leka. En bra start på det nya året.

Idag såg jag någonting jag har inte sett tidigare. Inte heller i Spanien när jag hade som mest hundar men det kan vara för att jag hade bara hanar.

Dakota har försökt ”uppfostra” eller bättre sagt lära Bellma att uppföra sig på ett korrekt sätt, sedan hon löpte. Det har varit en tuff resa då har Bellma varit för naiv att förstå eller för envis för att ge sig. Dakota måste fortfarande påminna henne om hur hon ska uppföra sig, varje gång vi gå ut. Men nu räcker det med en-två påminnelser så lyder Bellma.

Det stämmer att man inte kan bara kräva, man måste också ge. Det är det en bra ledare gör och idag gjorde Dakota det.

Dakota får extra köttbitar eftersom hon diar 10 små valpar. Hon får köttet i sovrummet där hon väljer när hon vill äta upp det. Jag satt på sängen och såg hur Dakota tog en kött bit och gick ut rummet, lämnade köttbiten strax utanför dörren, nära Bellma. Sedan gick hon in till sina små valpar. ”Vad?”- tänkte jag. ”Vet du Dakota att Bellma kommer att ta köttet nu? vill du inte äta upp det?” – sa jag. Sedan la jag till till Bellma att hon skulle bli utskälld om hon tog Dakotas köttbit. Men Bellma avvaktade några sekunder, såg att allt var lugn och tog köttbiten och gick till hallen. Där la hon ner sig och tuggade in sig den smaskiga gåvan. Det var då när jag insåg det och sa det till Marcus: ”Marcus Dakota gav en köttbit till Bellma”

Kunde det stämma eller var det en sammanträff?

Några minuter efter som om inte var det tillräckligt med mat för Bellma, gick Dakota ut sovrummet. Hon såg att Bellma hade tagit köttbiten då gick Dakota in i rummet igen, hämtade en till köttbit och gick ut till hallen, hela vägen fram till Bellma denna gång. Dakota släppte köttbiten bredvid Bellma. Hon morrade någonting glad och gick därifrån, in i rummet igen. Bellma väntade ett par sekunder för att sedan smaska in sig den goda gåvan.

Nu var det bekräftat, ja! Dakota gav sin mat till Bellma. Marcus undrade om inte Dakota förbereder Bellma för at hon ska senare, när valparna blir större, använda henne som barnvakt eller bättre sagt, valpvakt.

Jag tycker att Dakota agerade som en rättvis ledare. Hon är krävande och tillåter inga dumheter men samtidigt är hon snäll och delar med mig maten. En bra och rättvis ledare är en sådan ledare man vill följa och lyda. Egentligen det är så vi lär oss att uppfostra våra hundar, träna och belöna. Lyder valpen får han eller hon godis.

Nu fick jag se det i verkligheten, från hundens perspektiv och jag tycker att det var fantastisk! Det bekräftar det som redan var bekräftat och inlärt i mig genom alla hundkurser jag har gått men att se hur det verkligen stämmer, hur hundarna gör det på sitt sätt, är verkligen fantastiskt!

Och så… Igor fick ingenting. Men han är hanne och räknas på något sätt inte. Tikarna brukar ignorera honom ganska mycket, han räknas med när det är dags att leka.

Juldagen kändes perfekt för att rida lite. Först och främst skulle jag rida Shayna bara. Men eftersåg stod Chance så nära…. oss… så lätt att bara ta honom närmare och sadla honom att jag kunde inte motstå det. Så jag red Chance med!

Med Shayna ville jag skritta, trava och galoppera yeaaa! Var det jag hade tänkt. Men så blev det inte… ejem… det fanns lite is kvar på några ställe och båda Shayna och jag blev försiktiga. Men roligt att skritta på henne blev det!

Shayna

Chance ville istället börja galoppera på direktan! Men jag ville inte, han är oförsiktigt och med is hit och dit var det inte läge att rida i full galopp. Samtidigt så ska han lära sig att lyda mig och inte att jag ska lyda honom (även om jag längtar efter galopp). Det tog tid men till slut blev Chance lugn och släppte iväg sin revelläge.

Chance

En fin överraskning innan jul! Vi trodde att valparna skulle komma efter jul men samtidigt kändes Dakotas mage mycket stor och stora kullar bruka komma tidigare… så på något sätt i min omedventande visste jag att valparna skulle komma snart.

Hela dagen kände jag på Dakota att valparna var på väg, temperaturen vissate också det. Så, så fort barnen kom hem gick jag ut för att fixa allt som behövdes fixas innan kväll, barnen fick turas om att göra Dakota sällskap. Hon var känslig och inte ens en minut skulle vi lämna henne ensam.

Dakota låg på våran säng när jag var klar med allt. Hmmm, tänkte jag… ska hon valpa på våran säng? Hon tycker att ”ja” tror jag, skönt och bekvämt i mattes och husses säng.

Jag visade henne hennes valplåda, nybäddad och klar. Dakota tyckte att det var också trevligt så hon flyttade dit istället och då började värkarna. Så klockan 18 kom första valpen för att sedan komma strax innan 5 på morgonen sista valpen. Vilken lång natt!

Under dagen som om det borde en signal, hittade jag bland böckerna min ”diet soppa” recept, Dakota fick förra året medan hon valpade. Så jag lagade två portioner soppa Dakota tog tacksamt emot under valpningen. Det gav henne krafter och energi att fortsätta.

Denna gång kändes allting lättare. Dakota visste vad skulle det hända, jag visste hur allting gick till. Så valp efter valp kom ut i värden. Så små och så perfekta valpar.

Medan jag hjälpte Dakota att nå fram en ny förlöst valp, såg Astrid till att ingen nyfödd valp blev klämt under Dakota. Vi var ett bra team!

Så till slut kom 10 små valpar som vägde ungefär mellan 500-400 gr och som är helt underbara. Det blev den mest jämna kullen hittills. 5 valptikar och 5 valphanar. 5 vita valpar och 5 mörka valpar.

Dagen efter är vi alla utmattade men för tur så sover och äter valparna mycket bra så just nu känns det lugn men vi vet att snart stormen kommer och nu kommer inte stormen med 6 valpan utan med 10 stycken! Det känns spännande, hur kommer det att kännas att ha 10 små varelser som springer och sover omkring mig? Helt underbar så klart 😉

Moster Bellma är sååå nyfiken… hon undrar varför får hon inte gå närmare dessa små varelser.

Pappa Igor vet det som gäller just nu. Står på avstånd om man inte vill bli utskälld av mamma Dakota.

Tre småtingar som sover som änglar vid mammas tassar.

Medan vi byter lakan i valplåda får Dakota och valparna stå i en madrass utanför.

Man sover bra med kudde och mät i magen.

Tio små valpar som sover gott i sin rena valplåda. Mamma Dakota har gått ut för att strecka på benen, äta, dricka och gå ut.

Ja, i helgen blev det premiär för sparken. Marcus kom på det faktiskt. Perfekt vägunderlag för sparken sa han. Och han hade alldeles rätt!

Marcus ville att jag skulle öva fram och tillbaka först men mitt svar var ”det behövs inte, jag åkte spark med Igor i vintras, han vet hur man gör”

Så vi åkte iväg.

Det jag inte tänkte på att visst visste Igor hur man dra spark, det är på samma sätt man drar en cykel men visste jag hur man hanterar en spark. Nej! Förstås! Jag hade hunnit glömma det.

Igår drog iväg och jag efter, upp för en liten backe och ner från den backen. Sparken gled som bäst så vi åkte otroligt och oroande för snabbt!!! Jag fick panik! Mina händer höll hård i styret och jag bara åkte efter Igor utan att kunna bromsa. Sparken vinglade eftersom jag blev rädd då tänkte jag snabbt på att det var livsfarlig att rambal i hög fart. Det hjälpte att få ännu mer panik och så slutade jag med båda fötter på marken och händerna på styret. Igor och sparken åkte fortare än mina fötter så jag slutade på marken och sparken med. Då stannade Igor, som en trogen häst, bredvid sin matte som har precis ramlat av.

Tur att med alla vinter kläder kändes smällen inte als.

Sedan fortsatt vi men jag bad och bad och bad Igor att sakta ner hela tiden. Med hjärtan närmare halsen och beredd att bromsa. Den här gången kom jag på hur man bromsar med spark. Men att broms hjälpte inte till. Isen var för len och det kändes knapp att jag bromsade medan Igor drog fram.

Efter halva runda, alltså efter ca 4 km av spänning och försiktighet lyckades vi hitta en harmonisk rymt, där Igor travade lätt och jag glad åkte efter honom. Det var trevlig och fantastisk. Plötsligt kunde jag slappna av och njuta av åkturen. Så de av de övriga sista 4 km har jag en fantastisk minne!

Men kommer jag åka spark igen…. nej om det inte finns snö ovanpå isen som hjälper till att bromsa. Att åka spark på ren mattis är optimal för hög hastighet men utan riktiga bromsar är det livsfarlig när en hund dra i den.

Ja, en gång till lyckades jag nästan förstora inläggen på bloggen. Tur att jag inte lyckades helt 😉

Ett mejl om att nästan uppnät kapacitet fick jag, Två alternativt fick jag med: radera bilder eller öka lagringsutrymme hos leverantören. Mmm… min alldeles första tanke blev att öka lagringsutrymme, förstås!

Sedan fick jag den dumma idé att ta bort biler… jag testade det med en bild. Sedan gick jag tillbaka till inlägget och lommade. Bilden var kvar! Yea! Den enda skillnaden var att när man dubbelklickade på bilden får att göra den stor hittades bilden inte. Men vad spelar det för roll tänkte jag… Så jag fick in och raderade nästan alla bilder och silt kände jag mig!

Sedan gick jag tillbaka in och så att bilderna hade försvunnit, en frågetecken fanns i stället! Jag ville nästan smälta bort och fick panik… hur kunde jag ha varit så dumt? Sedan googlade jag ”hur återställer man radera bilder” och fick svaret om att det inte går! Manga hade gjort samma misstag som jag, varför googlade jag inte innan? aj aj.

För tur så har jag sparade alla bilder, mer eller mindre även om det är på olika ställe, så under en hel dag letade jag bilder och återställde inläggen. Jag har några kvar att återställa om ni undrar. För tur så bildnummer sparades kvar så jag kunde enkel hämta exakt samma bild som sedan länkades automatisk… uff! Men vad onödigt allihopa. Om jag inte hade  raderat bilderna… så mycket tid hade jag sparat…

Jag är hemma, en solig och lugn fredag. Hundarna är ute och sover på altanen.

Plötsligt börjar Igor och Dakota skälla. Jag tittar ut och tänker… vad skäller de på? På osynliga eller kamouflerade vilda djur i skogen? Om jag kunde se dessa djur precis som dem…

Så blev min önskan uppfylld! Då såg jag vad hundarna skällde på! På två islandshästar som kom skrittande med sina ryttare. Det var roligt att se att några hittar vår hemliga stig. Från bilvägen går en stig genom skogen som breder ut sig till en gräsig men irreguljär stig. Stigen kommer fram nästan till hundhagen intill huset och sedan kan man bara fortsätta ut genom vår grusväg. Nämligen så hade tidigare gården ingen bilväg intill gården. Man var tvungen att lämna bilen på vägen och komma fram genom stigen. Men det var för länge sedan, för tur.

Chance och Shayna blev också glada av besöket och Chance blev ivrig, som han brukar alltid bli när han ser andra hästar… så här anade jag en katastrof. Elen till häst staket är avstängt på grund att batteriet är urladdat… oh nej… jag misstänker att Chance vet om det, om han drar sönder elbanden så blir han fri. Så jag var ganska bered på att rusa iväg efter honom, om han skulle bestämma sig för att galoppera efter hästarna. Tur att Shayna stod lugn bredvid honom och brydde inte sig så mycket om hästarna.

När de två lurviga islandshästar försvann, studsade och gnäggade Chance med en stor längtan efter sina vänner. Aj, aj… hur kommer det sluta nu, tänkte jag.

Men så gick det bra och så travade hästarna iväg mot stallet istället. De kanske trodde att besökarna skulle finnas där istället.

Jag tror att islandshästarna kommer att hälsa på oftare, de bor nu i en liten hage vid vägen, en hage som tillhör vår granne. Jag tycker också att det är nyttig för Chance att se ”rörelser”, hästar som kommer och går så att han vänjer sig som Shayna och inte blir så överdriven glad. Som en häst som ser en annan häst för första gången i livet…