En cykel tur kände jag för och på min fina cykel var jag redan när jag såg att fram däcken var punkterad. Oh nej! Det hände säkert när jag och barnen cyklade sist för cykel-jippo och jag pumpade däcket till max. Ja, en rolig cykel-jippo var vi med, en km lång tur med frågesport för vuxna och barn. En trevlig runda som visade mig nya vägar att utforska och dit tänker jag cykla…

I väntan på reparation tog jag min andra gamla vän som var redo för en cykel tur. På cykel och ut i vägarna! Så trevligt efter en varm dag, nu är det sent och svalare så det känns skönt att cykla ute i naturen och få den varma men svala vinden mot mig. Snabbt kommer jag till nya outforskade grusvägar och stigar. En fin grusväg till höger, dit ska jag… det känns oemotståndligt och oundvikligt. Det finns någonting i mig som inte låter mig avstår av att utforska och kolla vart vägarna leder till – det är min nyfikenhet!

Grusvägen ser väl använd ut men inte för för många bilar. Här bor säkert endast en familj. Jag fortsätter och njuter av det jag ser. En åker, ett gammalt hus som är övergiven, så tragiskt att se dessa stora och fina hus förfalla… vägen fortsätter in i skogen, det är långt… vem kan vela bo här? mitt i skogen och så långt från samhället? det känns onödigt långt från den stora grusvägen men när jag kommer fram ser jag en fin hästgård, ett idylliskt ställe där hundar går lösa, hästar gnäggar och människor arbetar helt avslappnade. Nu förstår jag varför vill dessa människor bo så här långt in i skogen. Familjen kommer ut, mamma, pappa och tre barn. Pappan har en mycket fin häst som släpps ut i hagen. Hästen är glad, galopperar och små hoppar. Familjen står och tittar på sin fina häst. Jag vänder och cyklar tillbaka, jag vill inte störa deras fina stund.

Ut igen på den stora grusvägen fortsätter jag min cykel tur. Fina hus hit och dit, enorma åkrar några välskötta och andra övergivna med gamla redskap som skrotar. Små och stora gårdar några också välskötta och andra med mycket skrot. Men alla så intressanta att titta på.

Det börjar kännas svalare eller kallare… det börjar bli mörkare också. Nu ser jag en skyld som står ”obehöriga fordom ej tillträde” men grusvägen är samma, hur kan detta vara? Mmm, jag tänker inte vända nu, jag vill se vart denna väg hamnar och min cykel är ingen fordom så skylten gäller inte för mig… nu känns det som om jag cyklar in i en djupare del av skogen, jag har inte sett några byggnader på ett tag… jag tänker inte vända, det har jag aldrig gjort och nu blir det inte första gången. Tänk om det finns björnar! Det börjar blir mörk och luften är kyligare, nattdjuren kan börja komma ut efter den varma dagen. Nej, nej, få bort dessa tankar ur huvudet, det finns ingen chans att jag vänder. Jag tänker fortsätta vara vild. Vill inte bli gammal, för att när man inte vågar längre blir man gammal. Och så blir jag inte als så. Nu medan jag fortsätter och cyckla tänker jag på när jag var ung. När jag tog cykeln efter fruktosten och cyklade iväg på naturreservatens skogsvägar. Vatten hittade jag hit och dit i naturfontäner på vägen om jag hade tur. Jag hade inget konkret mål men så fort jag hittade en ny stig blev det kört. Jag kunde inte stoppa min resa tills att jag inte kom fram till vart stigen ledde. Ibland gick det fort och ibland tog det timmar. En jobbig känsla var när stigen var bara nerförsbacken, jag visste att alla km jag cyklade ner skulle bli uppförsbacken på vägen hem. Men detta förhindrade inte min nyfikenhet. Till slut kom jag hem, mamma var arg och orolig. Alla hade ätit lunch utan mig. Varför blir hon så arg, tänkte alltid jag, jag cyklade bara. Nu förstår jag, varför.

Björn-tankar kommer tillbaka, nu ser jag en mörkare skog, några stubbar som har kapats och väntar på att bli hämtade. Tänk om denna grusväg används bara för att hämta träd… och jag cyklar djupare och djupare in i skogen? Nä, nu vet jag inte längre om man blir gammal eller klokare. Jag vill fortsätta cykla orädd och vild som förut men nu är jag rädd, jag tänker bara på björn och om den kommer ut till mig. Då har jag ingen chans mot den, mitt i hans revi, den djupaste delen av skogen. Samtidigt tänker jag på Marcus och barnen som väntar hemma, jag vill vara med dem. Längtar till dem.

Jag vänder om, jag har kanske blivit gammal eller så vill jag tänka att jag har blivit klokare. Det här känns ett farligt ställe att vara just nu. Jag cyklar tillbaka så fort det går, så fort mina ben orkar. Och tänker på cykeln… jag pratar med den och ber henne att inte svika mig nu, nu när jag är rädd och vill cykla ifrån stället så fort det bara går.

Min kära gamla cykeln sviker inte mig, ingenting går sänder och jag cyklar och cyklar som en galning. Jag är medveten om att om jag svänger fel, kan jag halka och ramla, inte kul. Men risken är värd för att jag vill inte vara mitt i skogen längre. Till slut börjar jag ser åkrarna med skrot, välskötta åkrar och hus och gårdar igen. Jag är räddad och börja cykla mer avslappnad.

På vägen hem 7 stycken katter träffade jag… visst hade jag rätt, nu började nattdjuren komma ut för att jaga.