Nu blev det dags att flytta hemifrån. Våra små kycklingar rymde för lätt och för ofta.

Först försökte vi att en av hönsen, den vita, skulle adoptera dem men vi lyckades inte riktigt med det eller så var min rädsla för att förlora kycklingarna som gjorde att uppdraget misslyckades… kanske. Men jag ville absolut inte riskera deras liv och den vita hönan verkade inte så glad när hon fick se dem. Hon försökte pika på Appel (den gula) men vad modigt han är! Han sträckte sig så mycket det gick och så pikade han tillbaka och inte bara en gång utom flera gånger! Min lilla stora kyckling vad modigt och lite han är – tänkte jag hela tiden. Hur kunde jag riskera hans liv. Tänkt om hönan pikar ihjäl honom… nej nej det skulle absolut inte ske. Så ett eget rum in i hönsgården fick de! Ja, vi tog fram sågen, spikar, häftapparaten och hönsnät. Ett par gångjärn och ett lås Marcus fixade med.

Och så blev ett stort rum med manshöjd tak till våra små kycklingar för att inget litet ville vi till dem. Så kan de vara i hönshuset men trygga eftersom inget annat djur kan komma in i sitt nya rum.

När det blev dags att flytta de in till sitt nya liv i hönshuset blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Så rädda de blev! Mina små kycklingar började göra en desperat pip pip och försökte gräva sig ur. Båda tillsammans och livrädda tills att jag tog de och ställde dem under den välkända värmelampa. Då blev de lugna, den lampan kände dem igen, det blev deras trygghet. Jag tror att första dagen vågade dem inte röra sig så mycket men nu leker och springer dem omkring trygga som förut.

Men det blev inte lätt… så tyst så tom det kändes hemma, i vardagsrummet. Ingen pip längre, inga små kycklingar… jag ville så gärna ta dem tillbaka hem. Men så fick det inte vara. För deras bästa skall dem fortsätta utvecklas som små kycklingar tillsammans med dem stora höns.