Idag cyklade Lea  och jag med Igor till sjön. Jag längtade så mycket till det att jag var för ivrig för att tänka på någonting annat. Så när vi var på väg dit kom jag på att mina cykelbromsar var slut! Oh! Nej! Jag hade tänkt köpa några i Spanien men då hade jag ingen annan broms att jämföra den korrekta modellen med. Så där slutade mina tankar på att jag saknade nya bromsar, tills idag!

När jag insåg att jag var handikappat när det gäller att bromsa i tid bad jag Lea att snälla snälla inte race:a med Igor. Det gjorde hon ändå i början, men sedan bön föll jag henne att om hon inte ville se sin mamma ramla eller sin kära hund påkört (av mig) skulle hon sluta provocera Igor och få honom i hög fart. Det hjälpte och vi cyklade säkrare men när jag ville bromsa, även om jag började i god tid och hjälpte bromsarna till med foten, stannade jag minst en-två meter ifrån Igor. Tur att draglinan är lite mer en två meters lång!

Det fanns is på några ställe och vi fick cykla försiktigt men det kändes riktigt trevligt! Förra helg fick jag åka spark med Igor, på ett riktigt halt vägunderlag och idag… cyklade vi som om våren var redan här!

Vi stannade vid Aspnäs kyrka och Igor svalnade sig på en isig vattenpöl.

När vi väl kom fram till sjön såg vi en underbar tyst, vit och isig sjö. Mycket annorlunda än det vi såg sist, med stora vågor på grund av vinden och mycket fågel liv. Den här gången kändes som en evig stor sjö med magiska egenskaper för att göra en riktig avslappnad.

Lea och Igor undersökte allt, konstiga mönster i isen hittade dem och några små bruna fiskar såg vi under isen, under sista lag av is, där vattnet forfarande levde.

Den smarta Igor hittade ett ställe där isen var tunnare, han slog till med tassen och plötsligt fick han fram det efterlängtade kalla vattnet. Han drag och drag nöjd av sin handling.

Efter att ha lekt lite på land cyklade vi nöjda hem.