Dagen vi aldrig trodde att det skulle komma har kommit. Ibland tror man på att vissa djur är så mäktiga att ingen skulle våga ger sig på. Men sedan inser man att man hade fel. Att dessa djur som ser mer otåliga ut överlever bättre än de starka och läskiga,

Vår kalkonhane har alltid känts respektfull på grund av hans storlek och läskig utseende. Kalkonhonan är bara en till i familjen, inte läskig als.

Vi, på något sett är så vana att vara med kalkonerna, de går omkring gården och vaktar över höns. Kalkonhane har aldrig visat sig aggressiv mot mig, däremot har han visat lite vilja att hoppa på Marcus. Vi förstår inte varför har det blivit så. Marcus som har alltid varit så vänlig mot honom… det är kanske det som har varit problemet, tror jag. Inte för att jag har varit taskigt mot honom, inte als. Men jag har mest ignorerat honom, guidat honom in i stallet när det har varit dags att gå och sova. Inget mer. Kalkonhane och jag har varit på sätt och viss ett team när förra året hade vi de elaka tuppar som joggade oss människor. Arg sprang jag efter tupparna för skrämma bort dem från mig och kalkonhane hjälpte mig. Han tog på sig uppgiften att jogga bort tupparna, jag tackade honom för det. Efter att vi slaktade de elaka tupparna fortsatt kalkonhanen att jogga bort de stackars höns. Inte als OK tyckte jag och det tog tid, fram tills kanske nu, ett år att släppa det och lämna hönsens i fred. Det kan vara därför att han försökte hoppa på Marcus så fort han gav ryggen mot honom. Däremot kunde jag gå genom Marcus och kalkonhanen och sätta fred. Märkligt märkligt…

Vi funderade på att sälja, ge bort eller ta bort kalkonhanen. Men samtidigt hade vi svårt för det. Vi visste att han började bli farligt, i alla fall för Marcus. Men att slakta honom blev otänkbar, att ge bort honom en möjlighet men ingen ville ha honom. Så jag tog fina bilder på honom och hoppades på att en annons på Blocket skulle leda oss till nya ägare. Men vi hann inte så lång. Tyvärr försvann han igår. När det var dags att natta djuren saknades han. Sin flickvän, kalkonhonan, letade efter honom överallt. Jag försökte ropa på honom och härma deras ljud men den enda som kom fram till mig var kalkonhonan.

Jag gick runt stubbar och stenar där Marcus sa att han hade sett honom sist. Men ingenting. Senare gick också Marcus ut och letade. Vi ville inte ge upp. Vi visste att på natten ser kalkonerna inte als bra, därför står de tyska och orörliga. Omöjliga att hitta för oss men mycket sårbara för rovdjur.

Så idag gick Marcus genom hagen och jag följde med. På väg hem rakade jag och Igor gå genom kalkonfjädrar. Jag skulle aldrig ha sett dem. De såg ut som torra löv. Men Igor fick doft av det, några fjäder hade skinn på. Och glad och ivrig tog en bunk av dessa i munnen och visade mig glad hur han började tugga. Vad!? Sa jag. Marcus här finns fjädrar från kalkonhanen! Det verkade vara enbart underfjädrar, inga större. Men de verkade inte vara gamla så det var spår efter vår efterlyst kalkonhane, tyvärr.

Jag hämtade Dakota medan Marcus gick runt med Igor. Jag visade Dakota fjädrarna och gav kommandot att söka. Hon fick spår och började spåra. I början trodde jag att hon skulle direkt till Marcus och Igor men sedan insåg jag att hon verkligen spårade och sprang förbi dem, ignorerade dem. Vad jag fick springa! Under ett annat ögonblick trodde jag att Dakota gick efter  Marcus, Igors och min spår tidigare på hagen men när hagen tog slut sprang hon ut mot en annan åker. Då insåg jag att det var på riktigt. Hon spårade odjuret som dödade vår kalkonhane. Hämnden gav mig styrka att springa snabbare och effektivare efter Dakota. Vi gick genom hagar, åkrar, skog, dike och allt möjligt mer! Grenar, buskar, stenar och mycket annat stod  alltid i vägen för mig men lyckligtvis för Dakota stod dessa inte i väg för henne som ivrig sprang fortare så fort spåret var färskare.  Hon spårade oss fram till ett ställe där odjuret hade ätit ett rådjur eller en del av rådjur. Det fanns kvar päls och halv tuggade vita små ben bitar. Hon fortsatt spåra och.. 1, 2, 3 fick jag nästan ett träd i ansiktet och tappade kopplet. Nej, nej, nej… Dakota sprang iväg.

Jag försökte följa efter henne men snabbt kände jag mig helt ensam mitt i skogen. Jag ropade ”Dakota kom” flera gånger och hoppades på att hon inte skulle fastna med kopplet i någon gren. Jag ropade och lyssnade. Jag hörde bara tystnad och fåglar. Inget annat. Plötsligt började jag höra ljud av grenar som flyttades i hög hastighet, löv och pinar som trampas hårt. Dakota! tänkte jag och sprang för att möta djuret som sprang mot mig. Det var då när jag plötsligt kom på att tänkta att det kanske inte var Dakota som kom, det kanske var odjuret som joggades av Dakota och sprang raka vägen mot mig. En klump i halsen fick jag svälja men fortsatt ivrig och lite försiktigt att se efter djuret som rörde sig hastig i skogen. Då såg jag en glad, trött och stressad Dakota som kom till mig. Duktigt tjej skrek jag och fick ta i kopplet. Dakota vände sig och fortsatt att spåra tills att hon hittade ett grytt. Ja! Där bor odjuret! Och nu vet vi det. Jag tror att Dakota hade önskat sig vara en mindre hund, en tax kanske. Hon försökte gräva sig in i grytet men bara huvud och en bit av halsen fick plats. Ivrig gräv hon in i gryttet.

Jag vill gräva mig in – sa Dakota!

Jag let Dakota njuta av sin belöning: ”försöka gräva sig in i grytet” en stund. Sedan fortsatt vi med spåret. Hon spårade genom andra häst hagar och sedan in i skogen mot oss igen. Vi hittade en samling av stora vita kalkonfjädrar från vår kalkonhona som försvann i november. Så sorgligt att veta att hon blev uppät så nära oss men samtidigt så lång bort från vår skydd.

Dakota fick en väldig färsk spår och hon blev tokigt. Det började bli mörk och jag kände mig inte kapabel att följa efter henne in i skogen i mörkret och i hög hastighet. Eftersom jag hade bara en vanligt koppel, jag inte ens tänkte på att Dakota kunde spåra så bra så jag hade inte satt på henne spårlinan. Tyvärr.

Så vi vände hem… jag kände också att visst skulle vi kunna spåra djuret hela tiden men jag tvekade på att Dakota med mig som broms skulle lyckas fånga djuret. Bäst blir att lura ut monstret ur grytet eller vänta ut honom. För att nu vet vi var han eller hon bor!