Barnen tyckte att alla djur dog, det kändes mest som den dödens gården än den livsglädje gården vi hade hoppats på.

Samma dag den yngsta tuppen hittades död fick jag en oroligt kommentar av min yngsta dotter: ”nu kommer vi aldrig att få några kycklingar”. Nej! Tänkte jag då. Vi måste kunna få kycklingar!

När jag gick in i hönshuset hade hönsrådet samlats i en hörna. ”Vi har en plan” hade dem sagt. Och under en höna låg det 2 lagom stora och perfekta ägg. ”Vi kommer att ruva fram egna tuppar” var deras plan. Vad bra! Tänkte jag, de kommer att fixa det och det är bra för att tiden är nu ute. Det blir inte så många fler ägg som är befruktade. När tuppen blev dålig tror jag inte att han orkade göra sitt jobb. Samma kväll gick jag in till hönshuset och tittade in till dem. Vad! Hönorna var i redet och äggen kvar på golvet! Vad opolitliga dessa hönor är! Hur kan de ge upp så lätt! In med äggen in i huset, och läsa-dags! Nu gäller det att sätta igång att läsa instruktioner om hur man ruva fram kycklingar!

Efter 24 timmars i äggkartongen som kläckningsmaskinens instruktioner krävde la jag dessa två lagom stora och perfekta ägg i maskinen. Jag vågade inte tvätta eller desinfektera, utvecklingsprocessen hade kanske redan börjat när hönorna försökte ruva dem. Så hoppades med all hjärta att inget ägg blev infekterat.

Barnen fick nu hopp även om vi inte visste om dessa ägg hade embryon eller inte. Men två gånger om dagen hjälpte dem att vända på äggen.