(Det som tillhör Helg den 15-16 mars)

Vilka sammanträffar finns ibland i livet eller kan det bara ren oförståelse medvetenhet? I djurbutiken frågade jag efter mat till nyfödda små kycklingar. Förbered till nästa helg ville jag vara. Ingen detalj skulle jag missa inför kycklingarna viktigaste dag i livet. När vi kom hem tittade jag in till dessa två små ägg och båda två hade sin första spricka! Vad! Vad! Tänkte jag, det är omöjligt, det är en vecka kvar! Nervös gick jag fram och tillbaka och tittade till äggen. Skall man hjälpa till att kläckas, hur lång tid det tar? Alla i familjen var lika spända och nervösa och tur att det finns otroliga bra bloggar man kan vända sig till för att dit sökte vi, helt desperata efter de så längtade och nödvändiga svaren. Vänta, vänta, skynda inte på kläckningen, hjälp inte dem, det kan ta upp till 1 dag eller lite mer att kläckas… aj aj, så lång tid kändes omöjligt att vänta. Efter maten gick vi ner och tittade igen på äggen och och och en av dem hade redan kommit ut. Vad gulligt, vad fin, det finns knapp ord för att kunna beskriva den underbara känsla att se dessa små och underbara varelse kläckas och komma ut från ägget. Jag tappade räkningen om hur många gånger gick vi fram till inkubatorn och tittade in till kycklingen. Nervös var jag för att den andra ägget försökte men det kändes att han inte orkade komma ut. Hjälper jag honom? tänkte jag. På en blogg hittade jag en bloggare som skrev ”jag hjälper att komma ut bara dessa kycklingar som är värdefulla, som till exempel sista kyckling av en tupp”. Självklar var den lilla kycklingen extrem värdefull för oss! Hur kan vi ta fram bara en liten kyckling och låta honom växa helt ensam. Vilken sorglig start på livet. Barnen tyckte samma sak. Två kycklingen ville dem ha, det var redan bestämt! På kvällen gick Marcus och jag ner för att hjälpa kycklingen. Att göra det själv hade jag inte vågat, tror jag. Det kändes så läskigt att hjälpa komma fram en liten missbildad kyckling, som det stod beskriven på många ställe på nätet… På en sida ville jag ha, behövde vi en till kyckling men på andra sida han kanske inte var frisk men för tredje sida han kanske var fel vänd och därför inte orkade han ta sig ur. Jag hade vänd på dem samma morgon eftersom jag beräknade fel kläckningsdatum. Och hur korkat kan man vara? en vecka har 7 dagar och inte 5! Hela tiden räknade jag på 4 veckor men självklar att 21 dagar motsvarar 3 veckor bara. Man är ibland så blind och så fokuserat om att allt handlar om jobb, på 4 arbetsveckor tänkte jag! Men kycklingar har ingen arbetstid och jobbar lördag och söndag! Därför kom de ut som det skulle komma, en vecka tidigare än mina beräkningar. Detta misstag gör jag aldrig igen, hoppas att jag verkligen lär mig för att även om allt gick bra kunde det har slutat fel för dessa små kycklingar och det hade varit på grund av mig. Så till slut hjälpte jag försikgt den andra kycklingen att komma ut, han var vänd på alla möjliga sätt, konstigt att han inte orkade ta sig ut. Sedan när han var väl ute så var han rätt svag. Han fick vatten och vatten och lite mer vatten men jag var så oroligt att han inte skulle klara sig. Vi bestämde att hjälpa honom för sent, han var redan utmatad och trött, nu skulle han dör ändå och om vi hade lämnat honom in i ägget hade han klarat sig då? så många tankar för in och ut inom mig. Till slut gick vi därifrån och skulle vi titta in innan läggdags. Den där läskiga känsla kom igen, inte längre för att se en missbildad kyckling, han var fin, utan för att se en livlös liten kropp medan en pigg liten kyckling trampade omkring. Igen kom jag ner med Marcus, livrädd för att se det jag inte ville se. Men överraskning! Kycklingen hade återhämtat sig. Pigg var han nu och försökte komma på hur man lär sig att ha balans, precis som sin storebror. Uff, kände jag inom mig. Och vilken glädje. Vi gjorde rätt! ville jag nästan skrika. Vi klarade det, vi klarade det! De är friska och pigga. Vi har två små kycklingar! helt otroligt.

En fin trälåda, en rengjord värmelampa och rena syltlockar tog vi fram till dem. Efter 24 timmar i maskinen började vi ta ut dem. Vi hade velat vänta en dag till men oroligheten började växa igen. Det luktade blöt hund där inne och den ena kyckling hade problem med att öppna sitt öga. Så gogglade vi igen men nix, inget svar om detta. Vad kan det vara? blir det infekterad, kan han bli blind… alla dessa hemska tankar kom tillbaka… med bomull och ögon vätska rengjorde jag det lilla ögat. Men så kom det tillbaka och ibland på båda ögon… ohhh in till trälåda på en gång, de blir kanske för torra i maskinen. Sedan upptäckte vi att det var inget fel med ögon. Det verkar så att när kycklingarna är så trötta och vaknar så sover kanske sina små ögon fortfarande, de koordinerar sina små delar inte så bra än. En till ufff, kände jag. Och så började de äta och dricka ganska omgående. Vi pickade med fingret och härmade dem oss. Så lätt det blev. Vilken instinkt de har. Helt otroligt.

Det är en underbar lycklig känsla att ha dessa två små egna kycklingar men samtidigt känns det sorgligt att de inte har en hönsmamma. Jag hade önskat att en av hönsen hade velat ruva fram dem. Men det blev inte så och nu skall vi försöka allt för att få fram två lyckliga, självsäkra och underbara kycklingar.

Piff och Puff eller äppel och appel skall dem heta, eller? barnen verkar ha svårt att bestämma sig. Kanske när dem är lite större blir det lättare att bestämma deras namn. För mig blir det den gula och den randiga just nu. Så fantasifull som jag kan komma nära till.