”Vad har vi gjort?” sa jag så fort vi gick in i bilen. ”Ja, du. Vi har köpt en hund” sa Marcus.

Och det är det vi har gjort. Vi har skaffat hjälp.

Vi älskar bo som vi gör och se räven, vilda katter, örn mm men dessa vilda djur kommer för nära oss och är en fara för våra djur. Jag vill inte riskera vår lilla Myssans liv om rävarna kommer ännu närmare hemma och även om vi kommer att bygga en hönsgård till hönsens ändå vill vi kunna släpa ut dem fria också.  Alternativet hade varit att lägga nät över hela gården och staket runt den men detta blev inget riktigt alternativ utom en av mina tankar bara.

Så en liten valp har vi tingat och snart kommer han till oss. Jag längtar redan att han blir stor för att ta långa och härliga skogspromenader med honom. För att han är en liten vitschäfer valp med härliga föräldrar och många underbara syskon. Därför vet vi hur häftig han kommer att vara.

Lilla Igor heter han och ingen utställningshund har vi köpt utom en frisk och tålig liten valp som kommer att bli gårdens hjälte. En riktig lugn, självsäker, modig och glad vakthund samt en underbar familjemedlem hoppas vi att han blir.

Vad glada blev hönsen och tuppen för att komma ut och picka picka och picka. Efter att mårddjuret dödade en av våra höns har vi inte kunnat släppa ut dem när vi inte är hemma, utsläppet blir bara sent på eftermiddag när vi kommer hem. Men lördagar och söndagar blir en njutning för de. Sedan tidigt på morgonen till sent på eftermiddag får hönsens picka ute, precis som de vill.

Precis idag nöjt de av att sandbada intill huset, under våra köksfönster. Så vi njöt också av att se hur de njuter av livet. Så roligt det var och så nöjda vi kände oss. Och en bild på våra glada och nöjda höns tog vi.

Barnen och jag kom hem efter att ha åkt på vår lördagsrunda till byn. Marcus jobbade ute med bilar och däckskifte. Mmm vad det blåser tänkte jag, hoppas att hönsens vill gå in så att de inte blir förkylda. Men nej, våra glada höns och tupp hade inte planerat att gå in än… bra, tänkte jag de får njuta mer av dagen.

Efter en stund gick jag ut för att hämta Marcus, dags att äta för honom, tänkte jag. Jag gick förbi hönsens utan att märka dem. In i buskarna var dessa varelser och grävde och pickade i sig små maskar. Efter två minuter vi hade gått in i huset var vi i köket. Plötsligt ser jag tuppen springa raketfort mot hönshusets baksida och i samma ögonblick säger jag till Marcus ”Vad tuppen springa fort…” ”ut ut, spring ut, det är någonting där” skrek Marcus. Utan att blinka sprang jag ut och eftersom jag förstod att jag inte skulle hinna i tid började jag skrika samtidigt som jag sprang ut genom dörren. Och i samma ögonblick ser vi en rovfågel som flyger ut buskarna och efter den flög en korp med gul näbb. Skrik skrik var fortfarande det enda saken jag kunde göra ”aagaagaagaag agagaaaaaaag”. Alla springer ut från huset och tittar på dessa fåglar, rovfågel flyger snabbt och den svarta korpen försöker jaga bort och picka på rovfågeln. Och så försvinner de genom hagen och in i skogen. Aj aj aj, han tog ingen med sig och in i buskarna tittar vi… en brunn höna där, den vita under stolarna och den panik slagen tuppen bakom hönshuset. En , två vänta.. en, två. Nej, nej, nej, neeeeeeeeej! Vi saknar två höns! Var är de? full med fjädrar överallt, små dunfjädrar. Om vi inte hade varit så ledsna för det som hade precis hänt hade tyckt att dessa fjädrar som satt fast i buskarna var fina. Precis det man brukar göra i Påsk. Fjädrar i små nästan nakna grenar. Men det kändes bara otroligt ledsen… in med tuppen av de två höns i hönshuset…. blev första steget. Alla hjälptes åt att leta efter de andra två höns. Barnen tog initiativen, inga fler höns ville de förlora. Vi tittade överallt, under varje möjligt plats i bakom alla byggnader men ingen höna hittade vi. En skrämmande och obeharlig tystnad kom fram. Sedan insåg vi vilka var dessa som saknades… ooooohh nej nej nej neeeeej det var de två med mest karisma, de som var mest roliga. ”Agda” med sin rolig minn och ”La jove xuli”, hon som kommer fram så fort man öppnar dörren och vill se om jag har någonting att erbjuda henne, något gott att picka på. Barnen började gråta och jag var inte mycket längre ifrån det. ”La jove xuli” hade klarat en fajt med mårddjuret även om hon tappade många fjädrar under fajten och nu… det fanns full av hennes fjädrar överallt mellan buskarna…. stackars lilla höna…

Vår äldsta dottern sa ”jag hade föredragit att bli förkyld och att våra höns fick leva”… så ledsen hon var.

Vi kunde inte avsluta händelsen så här… vi såg bara en kärrhök flyga iväg tom, utan någon höna…. vem tog de andra två? hur snabba dessa rovdjur kan vara? fanns det två stycken som tog våra två hönor medan den tredje försökte ta tuppen eller en annan höna? hur är det möjligt att vi inte märkte det…. så mycket hade hänt precis framför vår näsa och så lite visste vi om händelsen…. vi kunde inte avsluta allt så här vi behövde svar, veta det som hände. På sexhjuling hamnade vi och ut till hagen för att titta efter spår…. till slut avslutade vi kärrhök-letande på fötter in i skogen, överallt försökte vi titta men inget spår om våra höns… så sorgligt det blev… Marcus och barnen åkte tillbaka hem med sexhjulingen men jag behövde gå istället, behövde samla ihop mina tankar på vägen hem. Så fint vi bor men så mycket fara finns för våra djur. Hur kunde detta hända… Nu har vi bara två traumatiserade höns och en tupp. Samt två små kycklingar… blir livet på landet alltid så tufft? så orättvis för vissa varelse det kändes, så tomt utan våra två mest roliga höns… vad skulle vi göra… skaffa nya? nej, det blir inte samma sak ändå… aj aj vad ledsna vi var. Skulle den bilden vi tog i förmiddags när hönsens sandbadade vara den sista bilden med hela gänget? Vad konstigt det kändes, vi tar en bild av våra glada höns och timmar efter två av dem är döda.

Till brottsplatsen gick jag en gång till innan gå in i huset… någonting stämde inte. Det fanns många fjädrar av ”La jove xuli” men inga från ”Agda”… hur kunde de ta henne utan att lämna några fjädrar kvar på platsen? Så skickliga dessa djur är? Där på vedtrave såg jag Myssan. Hon tittade neråt i vedtravet och i samma ögonblick mindes jag att innan att hoppade på sexhjulingen hade jag frågat henne om hon visste var hönsens var. Mmmm, tänkte jag… hon kanske vill vissa mig någonting och under alla dessa staplade ved tittade jag en gång till och där där där såg jag Agda gömd. Ah! där är hon, ingen har tagit henne, hon har gömt sig i tid. När jag rörde på henne (under några sekunder undrade jag om hon inte var död) kom hon och ”La jove xuli” ut! Båda levde!!!!!!!!!! De hann att gömma sig undan och mycket tack till Marcus reaktion ”spring spring ut”, min snabb springande genom dörren samt skriken och den stora och svarta korpen med gulnäbb som i samma ögonblick jagade bort kärrhöken. Vilken ufffff-känsla! Alla lever och allt gick bra till slut. Den ledsna känslan plötsligt försvann, det kändes inte längre inom mig. Sedan blev det lite samspel för att få in dessa två nästan panikslagna höns in i hönshuset. Men Tack till barnens tålamod fick vi in dem.

Nu är alla höns under reden och intryckta i hörnan. Tuppen står bredvid. Ingen vågar röra sig ifrån varandra och ingen vill gå ut från den trygga reden. Det kommer att ta några dagar innan våra höns glömmer allt detta och vår stackars ”La jove xuli”-höna få uppleva för andra gången en jobbig fajt där många fjädrar lämnas på plats men som för lycklig slut kommer hon undan ändå.

Och när alla var instängda kommer Marcus till mig med ett ledande: ”1-0 till oss”, så han. Och in i huset gick vi alla för att efter den lycklig avslutad men halv traumatiserad händelse behövde vi villa.

Jag har googlat och insett att det inte finns korpar med gula näbb men jag lovar att vår räddare var en sådan stor eller enorm, lika stor korp som kärrhöken, med en stor enorm gulnäbb.

Till sängen gick jag och la mig med en klump i magen. Hur skulle dagen börja? Skulle vår lilla kyckling klara sig eller skulle vi hitta henne död? I fredags på eftermiddag hälsade vi på våra små kycklingar men den bruna mådde inte als bra. Ville bara sova och stängde sina små ögon. Hon kändes svullen i kroppen. Vad hade det hänt? Dag innan hade de fått pricka runt i hönshuset. Var det så att hon åt för mycket havre? Kan hon dö av det? Hade hon fått bakterier i magen? blev hon kallt? det kändes kallt i hönshuset. Höjning av värme i elementet blev det på en gång. Vad kan vi göra, undrade vi. Någonting ville jag försöka, inte bara vänta och se. In till byn åkte jag och tack vare byns kiosk som stänger sent och har mycket sortimentet kunde jag köpa filmjölk. In igen till kycklingar och lite filmjölk lyckades jag få in i den brunna kycklingens näbb. Efter det inget annat kunde vi göra så till sängens gick jag men sorgligt känsla. Var det så livet var planerad för vår lilla kyckling? Skulle den andra kycklingen få vara kvar ensam? Var det så ödet till vår först kläckt kyckling som kämpade ur ägget helt själv skulle bli? Så sorgligt det kändes… kunde vi ha gjort någonting för att undvika detta? Ingenting visste vi. Men jag hade en känsla av att det var den sista natten för vår liten kyckling.

På morgonen hörde jag hur Marcus gick ut. Skulle han ut till hönsens? Vågade han det? När han var på väg till huset igen öppnade jag dörren och frågade efter kycklingen. ”Lever hon?” Marcus visade sin tumme upp. ”Ja, hon lever och ser pigg ut”. Vad glad blev jag! En ny chans med våra kycklingar har vi fått. Nu gäller det att inte låta dessa kycklingar äta det som är till stora höns.

När jag tänker på vår lilla Myssan undrar jag hur kan en katt vara så snäll så klokt och så underbar. Hon är alltid där, väntar på oss. Vi ser inte henne men hon finns någonstans där på gården, i garaget, i vedboden, i stallet eller kanske på räcket utanför dörren? var hon än finns vet hon var vi är och springer till oss så fort hon kan. Myssan vill se allt vi gör, vill vara med där vi är. Och det spelar ingen roll för henne om det vi gör känns tråkigt eller ej hon finns där bredvid oss tålmodig i väntan på att vi ska göra någonting annat.

Flera gånger har jag sett henne iakttar våra små kycklingar. Hon är helt stilla och tittar på dem. De bryr sig inte om henne, förstår dessa små kycklingar att hon kan vara farlig? Nej, det gör dem inte. Våra små kycklingar är mest rädda för de stora höns än för vår lilla katt. Det känns som att de vet att lilla Myssan vet att dessa små kycklingar får hon inte skada.

In i hönshuset släpper jag ut de små kycklingar för att picka rund och undersöka hela hönshuset medan de stora hönor pickar ute. Myssan väntar utanför men efter en stund vill hon inte vänta längre ensam där ute. Så försiktigt kommer hon in i hönshuset genom luckan. Där stannar hon. De små kycklingar pickar fria där inne, orädda för henne. Inget skyddar de nu… men Missan iakttar dem bara. Hennes instinkt vill tvinga henne att agera. Hoppa på dessa små varelser och äta upp dem. Precis som hon gör med alla möss, sork och en och annan fågel hon fångar. Men hon vet att det får hon inte göra. När de små kycklingar närmar sig till henne stänger hon sina ögonen och vänder huvudet mot dörren i ett försökt av att stå emot. Hon vill inte se de längre, hon vill stå emot sina instinkter. Äta upp mina små kycklingar får hon inte göra och det vet hon. Inte för att jag har talat om det för henne men hon förstår att jag inte vill. Så snäll och så lyhört hon är. Och till slut övervinner hon sina katt- och jägarinstinkter. Hon tvingar sig själv att står emot det som hon mest älskar i livet, jaga. För att nu är vi viktigare för henne än någonting annat. Vi är hennes familj och jag är så glad över att ha en så snäll, klok och underbar katt som lilla Myssan.

På morgonen finns det mycket att fixa och inte alltid finns den tid man behöver. Men på något sätt känns det som att hemma tiden stannar då och då… plötsligt sitter jag vid köksbordet med frukostsen framför mig och tittar genom köksfönstret till en stor ek full med fåglar som äter från fågelholken. De små och stora fåglar flyger fram och tillbaka, från eken till den hängande fågelholken och då… insåg jag idag att det är ljust, de mörka vintermorgnarna har lämnat plats till de ljusa vår- och sommarmorgnarna. Under en lång minut studerar jag dessa fåglar som kommer och hälsar på vår stora ek. Och det räcker för att läcka själen, för att känna den underbara och avslappnade känsla av det som naturen har att erbjuda oss, bara om vi tar den lilla tiden som behövs för att njuta av det. Sedan fortsätter morgonrutinen som vanlig men med en tillfredsställd känsla i kroppen.

På söndagar när det börjar blir sent på eftermiddag brukar jag få en dags-att-fixa-känsla. Allt skall vara klart innan en ny arbetsvecka börjar. Matbehållarna skall fyllas på, till hönsens, kycklingar, vildfåglar och katten. Vattenbehållarna skall göras ren och fyllas på med färskt vatten. Barnen skall duschas och jag med. Sedan kommer den sköna känsla när vi redan har ätit middag och sitter ny duschade på soffan under en halv, kanske en hel timme framför TV:n. Trötta och ömma i kroppen efter dagens arbete på gården men glada och nöjda efter att ha hunnit fixa allt vi hade planerat och nu blir en liten paus innan läggdags… för att ja, det inte finns tid för att titta på en långfilm men vi är nöjda ändå för allt annat vi har gjort.

Vilken söndag vi fick. Först kändes det som en vara-hemma-dag. Molnig och kallt det var. Men efter frukosten och se hur hönsens och tuppen pickade fria på trädgården fick vi plötsligt lust att börja plöja vår framtids potatisland. För att ja, i lördags, fick vi många sättpotatisar och alla skall vi planera! Först undrade vi hur det var med vår kära och extrem nödvändiga jordfräs-maskin. Mmm vi visste att den var där i vedboden och det räckte för oss men nu räckte inte längre att veta att vi hade en jordfräs, det var också viktigt att veta och se om den fortfarande fungerar. Köpa bränsle blev första steget. Andra steget blev att göra ren maskinen efter att ha konstaterat att det läckte bränsle. Vilken tur att Marcus kan sådana saker… Tredje steg blev att reparera kabeln som gick av. Under reparationstiden fick vi ett fint besök, en stor fjäril som tyckte att det var för kallt i luften för att kunna flyga vidare. Jag tyckte att det var en av de finaste och mest färgrika fjärilar jag har sett.

På eftermiddag vår jordfräs igång! Och med glädje började vi fräsa jorden. Först tyckte jag att vi hade fin jord men sedan upptäckte vi att det är mest lera i den än något annat… aj aj nu undrar vi om potatisarna kommer att växa i vår leraktiga jord. Men vi fortsatte ändå nu när maskinen var igång. Eller leksaksmaskinen som Marcus kallade den för.

Vilken vilja hade den maskinen, den ville bara rulla iväg och under fler tillfällig undrade jag om inte dagen skulle sluta med mitt ansikte in i leran medan maskinen rullade iväg själv. Men för tur blev det inte så, det kanske hjälpte mina nästan två år av Hapkido-träning med handgrepp. För att greppa maskinens handtag och inte släppa trots maskingens vilja att rulla iväg blev jag duktigt på. Till slut märkte vi att det inte gick riktigt framåt så vi fick kompromissa med den otämda jordfräsen. Marcus grävde först och sedan körde vi jordfräsen fram och tillbaka tills vi blev nöjda.

Även om senare på eftermiddag förändrades dagen totalt och solen kom fram med sin värme och sommarkänsla undrade jag om inte en av våra fina grannar, trött på all oväsen vi gjorde, skulle komma hit med sin fina traktor för att hjälpa oss och få slut på det lidandet. Men trots min hopp och önska kom ingen snäll granne… Kan det vara att de inte hörde oss? Trodde de kanske att vi var de knäppa stadsbönder som tycker om stå bakom en gammal, rostig och nästan icke duglig jordfräs bara för att veta hur det känns?

Nä… konstaterad blev det att vi behöver en annan jordfräs eller en traktor… och så har vi äntligen röstat på en lagom stor traktor för att det vi gjorde igår som tog nästan hela dagen skulle vi ha säkert gjort på tio minuter med en riktig traktor.

Så nu är vår liten nästan 35 kvadratmeters potatisland nästan klar. Mycket ogräs måste vi fortfarande rensa och blanda i mer jord kanske också med men det är i alla fall på rätt väg…

Till våra små kycklingar hann jag att fixade en sittpinne, ja, en sådan de behöver för att kunna sova fick jag veta av min svägerska och in i vedboden hittade jag dessa runda och lagom långa pinnar så lätt det blev att fixa det till dem. För att de är nu så stora och så har de så riktiga fjädrar att det är bara några få bebisfjädrar kvar i huvudet, allt annat är redan utbytt trots att de är bara 3 veckor gamla.

Vilken intressant dag fick vi uppleva idag. Så trevlig och så fullt med trevligheter.

Fin besök fick vi, familjen hälsade på efter de snötäckta  vinterdagar, och vad imponerad är jag av min svägerska som fixar allt så bra och så imponerande snabbt. Fin bakelse hade hon fixat och jäst tidigt på morgonen hemma hos sig. Sätt på ugnen hade hon sagt på vägen hem till oss. Exakt 200 grader varm skulle ugnen vara. Och så bakar hon inte bara en stycken utom fem stycken fina och urgoda vetelängder med mandelmassa fyllning blev! Under den lilla tiden som vetelängderna gräddades i ugnen åkte jag iväg till byn och så hade min älskade svägerska redan fixat fin hackat och med alla sortens grönsaker sallad och mycket annat. Uau tänkte jag!

Barnen fick också sin upplevelse, en rejäl  åktur med sexhjulingen, inte en sådan lugn man brukar få på gräsmattan utom en riktigt proffsig och snabb åktur på terrängväg som min svåger erbjöd dem. Lera och gräs fick de på turen men så glada och nöjda dem var att en sväng till skulle de glada barnen ha.

Senare på eftermiddag var det dags för en cykeltur nu var vinden lite mildare och det kändes varmare i luften. Det finns en grusväg jag har sett många gånger och varje gång har jag längtat efter att få utforska. Vart leder denna väg? Vad kan jag hitta på vägen? så mycket nyfikenhet finns… och så många sömndrömmar har blivit…  Så härligt det är att cykla på stigar och skogsvägar och framförallt så intressant när man inte vet vart vägen leder till. Och så stora förväntningar hade jag, nu hittar jag en grusväg som leder en stig mot skogen, lång lång från hus och bilar en riktigt skogsstig som aldrig tar slut. Men så blev det inte als så… först en fin gård hittade jag med ett litet fler gånger ombyggt hus och en stor pool. Fin utsikt har de varje dag, så ensamma och så lugna dessa människor bor. Efter ett par kilometer fler hus till vänster och höger hittade jag, oh! nej nej vart tog min drömstig vägen? I en asfalterad korsande väg hamnade jag… så var det dags att cykla hem igen… titta på kartan och försöka med en ny stig en annan gång…

Och efter en lyckad lördag… trötta och nöjda myser vi hemma  och undrar vad kommer vi få göra och uppleva i morgon för att ja, i morgon har vi också en dag för oss själva med vår katt, våra höns, tupp och våra två små kycklingar.

Nu blev det dags att flytta hemifrån. Våra små kycklingar rymde för lätt och för ofta.

Först försökte vi att en av hönsen, den vita, skulle adoptera dem men vi lyckades inte riktigt med det eller så var min rädsla för att förlora kycklingarna som gjorde att uppdraget misslyckades… kanske. Men jag ville absolut inte riskera deras liv och den vita hönan verkade inte så glad när hon fick se dem. Hon försökte pika på Appel (den gula) men vad modigt han är! Han sträckte sig så mycket det gick och så pikade han tillbaka och inte bara en gång utom flera gånger! Min lilla stora kyckling vad modigt och lite han är – tänkte jag hela tiden. Hur kunde jag riskera hans liv. Tänkt om hönan pikar ihjäl honom… nej nej det skulle absolut inte ske. Så ett eget rum in i hönsgården fick de! Ja, vi tog fram sågen, spikar, häftapparaten och hönsnät. Ett par gångjärn och ett lås Marcus fixade med.

Och så blev ett stort rum med manshöjd tak till våra små kycklingar för att inget litet ville vi till dem. Så kan de vara i hönshuset men trygga eftersom inget annat djur kan komma in i sitt nya rum.

När det blev dags att flytta de in till sitt nya liv i hönshuset blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Så rädda de blev! Mina små kycklingar började göra en desperat pip pip och försökte gräva sig ur. Båda tillsammans och livrädda tills att jag tog de och ställde dem under den välkända värmelampa. Då blev de lugna, den lampan kände dem igen, det blev deras trygghet. Jag tror att första dagen vågade dem inte röra sig så mycket men nu leker och springer dem omkring trygga som förut.

Men det blev inte lätt… så tyst så tom det kändes hemma, i vardagsrummet. Ingen pip längre, inga små kycklingar… jag ville så gärna ta dem tillbaka hem. Men så fick det inte vara. För deras bästa skall dem fortsätta utvecklas som små kycklingar tillsammans med dem stora höns.

Och så har en ny helg gått förbi. I lördags var en så fin dag att det var svårt att tro att vi inte var mitt i sommar. Montering av hoppmattan hann vi med samt placering av trädgårdsstolar och -bord.

Nu känner vi oss som hemma i vår lilla by. Vi längtar nästan att lördag kommer bara för att kunna åka in till byn i lugn och ro, utan att ha bråttom, bara för att handla hos olika bönder och lite annat i affären. Det har blivit som en rutin. Så skönt det är när jag inte kör, när jag sitter bredvid föraren och bara åker med. Då hinner jag titta på alla hus, alla gårdar som finns längs vägen. Så mycket finns att se och så mycket vill jag se. Varje gång ser jag en sak jag inte har sett förut. Allt är så intressant… från det gamla och halv trasiga staketet till de fina och ny planterade blommorna som syns genom fönstren. Så många frågor för in och ut mig (hur länge har staketet funnits där, varför har ingen målat det, så enkel hade det varit nu finns det ingen räddning för det…). Så många hus finns gömda bakom trä eller andra hus, det tar nästan aldrig slut. Och varje hus har sitt karaktär, någonting som talar om hur många händelser har dem sett och upplevt. Jag vill nästan stanna bilen och stå framför varje hus en lång stund tills jag har studerat och sett alla stora och små detaljer.

Och de människor som bor i dessa hus… de är lika intressanta och unika som husen. Den gammaldags lantlig  klädda men eleganta kvinna som gärna cyklar på morgonen in till byn när det är möjligt men som väntar vid busshållplatsen när det är för halt på vägen.  Stora systern som följer lille bror till busshållplatsen och väntar på bussen medan hunden rastas och den äldre jägaren som promenerar sin ouppfostrade tax som drar i koppel och försöker springa efter bilar. Så mycket liv finns på morgonen i vår lilla nya by…

När vi känner för, på helgerna välj vi en skylt, en sådan hemmagjort skylt man ser vid vägen och som pekar inåt mot ett grusväg. Så spännande det är att komma fram till det ställe skylten pekar… det blir hemma hos någon mitt i ingenstans, eller en gård full med djur. Ibland har vi tur men ibland så finns det ingen hemma. Lite besviken man blir då men det gäller bara att åka hem och komma tillbaka en annan gång i så fall. För att om ingen är hemma så inget kan man göra.

I helgen, till exempel, följde vi ett skylt som stod ”ÄGG” på. Några ägg ville jag gärna köpa då… för att även om vi har höns så har vi bara 4 stycken som i bästa fall lägger dem 2 ägg om dagen, men många gånger blir det bara ett och till och med inget nu när tuppen jagar dem. Så blir det med äggproduktion ibland… och så har vi våra små kycklingar som skall få ett ägg om dagen och för dem sparar vi de finaste äggen. Sedan blev det äggsamling för skaffa nya kycklingar och detta påverkade våra äggtillgångar så ja, på jakt av att köpa ägg var vi i lördags men men så blev det en sådan dag att ingen var hemma… trevligt och mystisk  det är att komma fram till någons hem, lite läskigt kan det också kännas… men hittills har vi bara träffat trevliga människor!