Idag blev det dags! Vaccination, Chippning och besiktning för de små valparna.

Det kändes märklig att åka lång med dessa små och jag vågade knapp köra. Jag ville nästa skrika åt alla bilar vi passerade att köra försiktiga att vi hade 6 små valpar i bilen. Sedan kom jag på att jag borde ha lagt en stor skylt bak i bilen om ”valpar på vägen”. Så överdriven men samtidigt så viktigt kändes denna resa. Ingenting fick gå fel och valpens trygghet var mål nummer ett.

Jag är riktigt stolt över dessa små och träningen med att åka bil igår kändes helt lyckat! Valparna små skällde, ylade och mjauade (jag dessa små kan låta som katter) med det tystnade mycket fort och plötsligt sov dessa små. De sov och sov hela vägen. Så skönt och så lyckat. Jag hoppades på att valparna skulle vara mer vana att åka bil men det blev ännu bättre, det blev suverän. Valparna kände sig som hemma och trygga i bilburen. Jag hade tvättat och sparat deras favorit täcke för just den här resan så jag förstår att dessa små ville bara sova.

Det var ingenting en enda person kan göra, bara ett tre mans jobb klarar det. Och vi var tre! Astrid väntade vid buren i bilen medan Lea var inne hos veterinären och jag pendlade med valparna. När alla var inne i rummet, samlades vi dit. Under ingen sekund lämnade vi dessa små ensamma.

Valparna fortsatt sova i rummet, som ingenting hade hänt. De besiktades, vaccinerades och chipades en och en. Det blev lite besvärligt att behöva vakna till men ovilliga gick dem på det. Veterinären kände på allt hos valparna och otroligt nog blev dem pigga för att gå och visa att inget fel var med rörelsen. Sedan när allt var klar somnade dessa små igen.

Veterinären gick enligt dokument jag gav henne så nummer ett att bli besiktigat blev Balu. Han fick visa hur modig han var. Efteråt blev det dags för Everest som charmerade veterinären så mycket att hon hade velat behålla honom. Leja kom efteråt och hon var en modig liten tjej. Luna blev näst och visade också hur modig och lugn hon är. Då blev det dags för Ixi som ville bara fortsätta sova så alla skrattade  glad när Ixi gäspade och gäspade för att sedan fortsätta gäspa. Veterinären fick ont i sina öron när hon skulle lyssna på Ixis hjärta och Ixi gäspade högljud. Lilla Ixi… Sist blev Tesla som sov så djup att jag trodde inte att jag skulle få henne upp från golvet. Men som alltid är Tesla en snabb tjej och på några sekunder var hon pigg och alert. Hon pussade veterinären så mycket det gick och visade henne hur galant hon kunde gå, benen och svansen allt i rörelse. Så fort jag la henne tillbaka med sina syskon somnade hon igen. Helt otroligt med dessa små, idag!

Jag tror att valparna kommer aldrig minnas denna besök, jag tror att de kommer tro att allihopa var en dröm, en fantastisk dröm där de fick träffa glada människor, fick konstiga sprutor men som fick sova och sova i den djupaste sömn någonsin.

Efteråt vägde vi småttingarna och in i bilen. Och så fortsatt dem sova hela vägen hem tills att vi kom fram. Och otroligt nog så piggnade de till precis när vi kom hem. De fick gå ut bilen precis som igår, med underbar lek som belöning. Och vad dessa små lekte och lekte som aldrig förut, glada och obekymrade.

Den här foton är från i söndags, valparna fick ett hund ben var, så glada och fokuserade på sina tuggben var. Dakota var generös och delade med sig 🙂

Samma söndag hittade jag Balu som somnade så här.

Idag leker Luna och Balu efter veterinär besök.

Balu

Tesla hittade en leksaksnapp.

Kvällsmat

Everest och Tesla leker under sitt favorit ställe.

Leja villar.

Balu villar i sängen efter ute lek. Han håller i någonting som är värd guld! Nämligen mamma Dakotas favorit halv leksak.

Det kändes som vår så vi lämnade dörren öppen och valparna fick gå in och ut själva.

Ixi, Leja och Tesla

Tesla och Leja

Leja med en tennisboll

Astrid tycker att våren är här!

Modiga Leja och Balu vågar hela vägen till Lea och Astrid. Isen kändes hård idag för dessa små tassar.

Leja och Balu

Tesla

Tesla och Ixi leker runt bilen

Luna med Lea och Astrid. Hon har precis gossat med dem.

Balu

Ixi små hoppar

Lea med stora Balu. Han känns enorm i den här bilden.

Everest, Balu och Luna gossar och små bråkar i sängen.

Ixi tuggar på det förbjudet medan Leja sover.

 

Vi promenerade till pappa Igor och mamma Dakota som fick vänta på oss i hundgården och där blev åter träffen med mamma och pappa super lyckligt. Tills… att ett par gick förbi hagen genom promenads stigen och då skällde Igor och Dakota som aldrig förut. Jag tror att de ville poängtera till dessa främmande att alla 6 små valpar var deras och att ingen skulle våga sig på dem. Men självklar tänkt paret inte komma närmare och så fort som valparna fick höra sina föråldras varnande röst blev de på allert och plötsligt hade jag 5 valpar mellan mina ben som tittade runt för att se vart faran var. Leja var listig och sprang till det säkrast, hela raka vägen till huset var hon på väg. När hon var framför trappan ropade jag på henne. Hon vände sig och sprang till mig, till oss. Då var vi alla samlade igen och sakta fick jag valparna att röra sig igen och fortsätta leka obekymrade. Så underbar att veta att dessa små litar så mycket på mig. Och så trygga de känner sig bredvid mig.

Idag fick vi beröm av veterinären. Hon hade inte sett så trevliga och trygga valpar som uppfödde sig så bra på besiktning. De var vanna vid oroliga valpar som skällde och ställde till. Men inte våra kära små som är så trygga och snälla. Hon berömde var och en för att ha varit så snälla, stila och lugna vid undersökningsbordet. Veterinären och hennes två kollegor fick verkligen jobba i lung och ro medan de undersökte varje valp. Vi fick också beröm för att född upp en valpkull så jämt i storlek. De tyckte att de valpar de har sett ser varje individ mycket olika ut. Här var alla jämna, i samma storlek. Jag är glad för att vi följde inga rekommendationer direkt, vi gick efter valpens behov. När vi insåg att mjölken från Dakota inte skulle räcka började vi med köttfärs och äggula. Sedan när Dakota slutade dia introducerade vi foder och välling och istället för att dra tillbaka köttfärsen och fortsätta med fodret valde vi att ge valparna en naturligt föda samt foder. Sedan fick vi dela på valparna, några som lilla Balu och Ixi äter för snabb och lät inte andra valpar få i sig tillräcklig med mat. Så vi valde några valpar som fick egen skal att äta  i, minst två gånger per dag. Nu på sista tiden har vi försökt att var och en ska äta ur sin egen mat skal och det är inte lätt det här. Återigen tur att jag har tjejerna som hjälper till. På det sättet kan vi ge valparna maten nästan alla samtidigt och i egen mat skal var och en.

Dakota har varit nyckeln till succén. Hon har varit bästa mamma någonting. När valparna var små blev det knepig det med att reglera värme. Det kunde finnas några -20 grader kalla nätter för att sedan blir +2 grader. Helt tokigt. Vi försökte så mycket vi kunde men vi visste att valparna hade det bra, Dakota kände deras kroppsvärme bättre än oss och när det var kallt sov hon med valparna. När det var lagom sov hon med oss. Sedan när det var för varmt flasade hon så att vi kunde sänka värmen. Hon har städat i valphagen och rengjort dessa små. Hon har kommit med lek och till och med letat mat åt dem. Hon har visat att hon gärna vill att sina små äter först, sedan hon. Dakota har varit bästa mamma över!

Det jag kommer säkert att sakna är valparnas sällskap. Kan ni tror att just i detta stund jag skriver har jag alla 6 små valpar som sover mellan mina fötter och under bordet jag skriver på. De söker sig till mig, vill känna min närvaro och somnar där jag är. Detta kommer jag säkert att sakna!!

Underbara och trygga valpar!