Finaste Bellma blev idag 1a BIR samt 1a BIG på Tierps BK inofficiella hundutställning 😍. Hennes första utställning samt min första efter Bamba, för ca 12 år sedan. En härlig dag med många hundar och trevliga människor.

Idag vandrade vi runt njuperskärs vattenfall i Fulufjället. Vi tittade på fallet underifrån för att sedan vandra runt och se det ovanifrån. En fantastisk dag ❤

Det krävdes ett till försök men till slut hittade vi värdens äldsta träd Old Tjikko. Vad glada Astrid och jag blev! Och så fick vi se en lenare sida av fjället (mindre stenar). Men efter några timmar blev det riktigt varmt och vi fick bråttom neråt för Igors skull. Tur att vi fick svalka oss i det rena vattnet av Njuperskärr. En helt fantastisk upplevelse med en underbar vandrare, Astrid, och en trogen följare, Igor.

Lördag; cykling, hela familjen med Igor, Lea cyklade med Igor för första gången. Han är så underbar och rutinerad nu att det går utmärkt.

Vi valde vår favorit runda, 10 km av underbar natur!

Vi tar en paus så vi som inte har hund som hjälper till att dra kan återhämta oss 😉

Jag ville vara med, en bild med Igor!

Lea och Igor är redo att fortsätta…

Nu tog jag över Igor, yea!

En trevlig padda

Igor hjälpte oss att hitta paddan, vi hade inte sett den annars. Men jag såg hur Igor nosade försiktigt på någinting och upptäkte det fina djuret!

Efter det cyklade jag iväg med Bellma för första gången och eftersom Bellma är som en osäkrat handgranat valde jag att ha henne lös, men hon är lika farlig och korsade mig/cykel hit och dit utan att tänka för… men vi hade en trevlig cykling tillsammans och hon hade stenkoll på mig (även om hon sprang in och ut i skogen ett par gånger).

Fina Bellma gick fint och tittade då och då bakåt för att försäkra sig att jag var kvar bakom henne.

En förtjänat bad under resan

In i skogen igen.

Vi besökte en fin plats i skogen.

Söndag; Trolla följde med Igor på söndagspromenad som inte blev en vanlig dag. Vi åkte till skogen och tränade rapport och nosework, sedan grillade vi korv. Trolla var bara med och såg på men det var en bra träning för henne, att vara bland främmande hundar. Igor var, som alltid, underbar. Han sprang från station till station med raket fart (eftersom det var jag som väntade på honom  ;), även om det fanns en tik som började löpa…

Astrid och Trolla

Trolla vill gärna ha Astrids ben

Astrid och Trolla väntar medan vi genomför rapport-övning

Fina Trolla!

Fin pappa Igor och Trolla

Paus

Astrid med vovvarna

Fina Astrid!

På eftermiddag blev det cykeltur med Dakota! Det var första gången på länge jag cyklar bara med henne, annars brukar Lea cykla med henne eller jag cyklar med båda hon och Igor. Vi cyklade till sjön där hon fick bada och äta gräs. Då insåg jag hur skön hon är att cykla med. Målinriktad och inga trams att stanna för att nosa. Hon travar mjuk men race:ar gärna om Marcus cyklar förbi oss.

En förtjänt bad för Dakota!

En lycklig Astrid efter att ha kämpat med cykling

Fina Dakota som ställer upp att sitta ner även om hon vill gärna nosa omkring.

Njutning

På väg hem

Fina Dakota!

Trolla är en underbar valp, hon har födds hemma och har därför full tillit på oss sedan hon blev medveten om livet. Jag anmälde henne till en valpkurs för att förebygga problem och för att vänja henne att jobba med mig bland andra hundar. Trolla var lite försiktigt när Sabrina lämnade hos, hon hade varit hemma för länge. Så jag började ta henne med till skolan och promenera där med Igor som trygghet. Jag tog henne själv på promenad också och så åkte vi på utflykt med Bellma i Uppsala. Sedan började Trollas valpkurs och hon fick träffa fler hundar och människor och läskiga men också spännande okända ställe.

Det visades sig att min oro var i onödan. Trollan var en lugn och trygg liten valp men hjälp att klara nya händelser och upplevelser behöver hon självklart. Trolla är så vann att jag studerar att så fort jag sätter mig ner på en stol, lägger hon sig bredvid och somnar. Det gjorde hon också i klubbstugan även om det fanns andra hundar runt omkring. Det gjorde hon också ut, när vi tog en paus för att prata. Min älskade Trolla, hon är en underbar valp.

Hundinstruktören tyckte att Trolla var otroligt lugn och trygg, han la in störningar när hon låg. Gick runt oss med otäcka och nära steg men Trolla sökte mig med sin blick för att få bekräftelse om att det var OK, men hon fortsatt ligga utan att resa sig. Helt fantastisk!

Det stämmer att jag behövde bygga en kamrat-relation med henne, jobba med henne, lära mig att leka med henne. Det hade jag inte gjort hemma. Hon har de andra hundar att leka med och jag tränade mest passivitet än någonting annat. Men att gå på kurs med henne hjälpte mig att inse att jag hade blivit ganska tråkigt efter så mycket passivitet… så jag började ändra mig och få fram lekmänniskan i mig igen, precis som när jag hade Igor som valp. Det fungerade och Trolla och jag kamp-lekte en stund, som belöning. Det var ett nytt sätt för mig… att belöna henne.

De andra gångerna har det också gått extrem bra. Alla hundar på kursen är duktiga, och vi gör stora framsteg. Trolla är en tänkande hund fick jag veta, och hon tänker och funderar på varje rörelse jag vill hon ska göra. Hon vill förstå det! Är jag tålmodig får jag en fantastisk hund som så fort hon har lärt sig ett moment sitter det stenhårt som berg på henne. Men jag inte få blir frustrerad över att det gå sakta annars skulle jag föra det över till henne och förstöra sin underbara sätt att vara.

Nu har jag utökat lagringsutrymmen för bloggen så fler bilder och filmer kommer jag att kunna lägga upp utan att behöva oroa mig för att snart minnet kommer att ta slut! I alla fall under 2-3 års tid, sedan får vi se….

Sedan igår bestämde jag mig att jag skulle idag gå ut och cykla med hundarna. Dagen började med extrem mycket vind och det kändes oinbjudande att färdas ut i skogsvägar.  Ändå sedan fruksttiden ropade jag hög om någon ville följa med och cykla, men ”nej”, ”inte jag”, ”nepp” var de svar jag hörde…

Senare på eftermiddag kände jag att nu var det dags. Det blåste men inte lika mycket, det kändes inte så skönt men jag tänkte förbereda mig med tjocka vinterridvantar, vindtätmösa och regn byxor samt jacka. Allt för att stoppa vinden. Jag ville hålla ordet jag gav igår till min inre mig samtidigt som jag hade lovat det till Igor och Dakota med mina tankar. Vi skulle ut och cykla oavsett! Så det fanns ingen ursäkt som skulle hålla mig borta från denna äventyr.

När det var dags att börja klä mig och annat, frågade jag en gång till om någon ville följa med. Lea svarade ja! Helt fantastiskt! Hon skulle dock inte ha någon hund fast i sin cyckel då hade hon inte hunnit cykla någong gång i år än. Vi satt selerna på hudnarna och vi började fixa oss med hjälmen och annat. Då ställde Dakota sig bredvid Lea och satt sig ner för att vänta. Lea insåg det och frågade mig varför gjorde Dakota det. Mitt svar var ”hon ställer sig bredvid sin förare”. Dakota har alltid följt med Lea när vi två cyklar samtidigt och även om det hade gått flera månader sedan Dakota och Lea cyklade tillsammans sist så var det en självklarhet för Dakota. Till och med när hon har cyklat bara med mig och Igor de senaste månaderna. Lea blev glad och direkt svarade att då skulle hon cykla med Dakota!

Ute i förrådet insåg vi att Leas cykel inte var redo… men utan att tveka Lea tog min gamla cykel – min gamla trogen vän som aldrig har svek mig – (som tur hade jag bytt bromsarna på båda cyklar för ett par veckor sedan). Vi kopplade linan och spände anttenen. Lea pumpade däcken och hon var redo! Hon brydde sig inte att kolla om sadel eller styret var i rätt position för henne, hon kände att allt var redan OK. Så trygg hon kändes!

 

Och… så cyklade vi! Jag med Igor och Lea med Dakota, som på gamla tider när vi tränade inför Triathlon med hund eller SM! Denna gång Lea självsäkert som förrut, hon berömde Dakota mycket ofta och påminde henne hur duktigt och bra hon var. Lea uppmuntrade Dakota när hon ville springa om Igor. Lea njöt av hastigheten och utmaningen. Det var en helt underbar resa där jag njöt lika mycket eller mer än någon annan!

Att se min dotter på 12 år cykla med mig, som en trygg vuxen som litar på sin hund men som samtidigt är beredd på allt som kan hända, då cyklar vi i snabbt hastighet. Att se henne så trygg när jag cyklar bredvid henne, cykel bredvid cykel och hund bredvid hund, utan att hon tycker att vi är för nära varandra och få panik. Att se henne njuta och säga att skogen luktar gott och frisk. Att se henne le medan vi pratar och färdas på cykel hem. En så underbar känsla som inte går att beskriva!

Hundarna är så rutinerade att det är så lätt att cykla med dem. Vi tog en klassiker, en runda på 10 km där vi cyklar på asfalt så lite som möjligt i ca bara 500 m, en av mina favorit rundor. Vi såg stora förändringar på hus vi passerade och vi pratade om hur det var förrut och hur vi ser det nu. En givande cykeltur vi alla fyra njöt med glädje!

Hemma fick hundar beröm och massage, sedan strechade vi deras ben/leder och lämnade de att vila. Vi fixade hästarna och hönsens, sedan på kvällen fick hundarna mat och ett revben att tugga på. Idag åt Igor och Dakota med apetit och entusiasm!

Vilken härlig dag idag! Valparna Trolla och Sabrina fick uppleva sin första snöfall ute.

De vitna hundarna lekte mycket och valparna passade på att utforska och leka med varandra. Fina små varelser dessa är!

 

 

 

Först en vild promenad där alla (de små) sprang som de ville. Sedan tog vi fram godispåsen och försökte vi träna ögonkontakt och sitt. Det gick bättre än jag trodde, framför allt för att målet var att alla 5 hundar (vuxna och valpar) skulle titta på mig samtidigt och dessutom fånga upp det i en bild (som inte blev suddig förstås). Ingen lätt utmaning men vi lyckades med det!

Idag bestämde vi oss för en liten utflykt! Valparna ska ut i världen och få uppleva många nya saker!

Bellma fick följa med och det gick super bra eftersom isbjörnen Bellma båda värmde valparna och gav de trygghet. Så kropps varma dessa blev att Trolla var redan torr i pälsen och Sabrina på väg till det när vi kom hem.

På vägen till sjön blev det lite gråt och små ylande men lite bara, och det var mest Trolla då var detta hennes alldeles första biltur. På vägen hem somnade alla tre på en gång. Och nu in i huset igen sover dessa små fortfarande. Så mycket nytt fick de uppleva!

Där fanns det också en trevlig familj som fiskade och hälsa på valparna ville de gärna så det fick dem.

Och… så skönt det kändes, valparna kände sig som hemma, nyfikna på allt och modiga, ingen tecken på oro eller rädsla. Underbara små varelser!

Trolla, Bellma och Sabrina i skogen

På vägen – utforskning pågår…

På bryggan…

Med Astrid på isen

Valparna fick mat, viktigt att hålla tiderna och att det ska vara trevlig att vara ute. Fantastisk nog behöll valparna maten i magen, ingen som kräktes på vägen hem.

Två utforskare…

Nyfikna på allt…

Till slutet av bryggan, med Astrid.

Tiden går alldeles för fort tycker jag! Snart blir dessa små valpar 8 veckor gamla och kommer att flytta härifrån. Vad vi kommer att sakna dem!

Det blir en blandad känsla, på en sida, en lättnad att veta att dessa små har fått nya familjer som längtar så mycket efter dem. För oss blir det en enklare vardag men samtidigt kommer det att kännas så tom här… känslan är så svårt att jag inte ens vill tänka på det nu. Tur att jag hoppas kunna få lite återkoppling eller bilder av dessa små och deras nya familjer.

Idag när jag öppnade valphagen travade alla valpar iväg mot samma ritning, alltså, genom vardagsrummen, in i sovrummet och mot altandörren. Så mycket kan dessa små redan! Förut kunde de springa hit och dit men nu vet de redan att vi ska gå ut! Efter en stund med lek och spring ute blir det mellanmål.

Här är en liten film och förutom kaos i köket kan man se hur valparna, samt mamma Dakota och Bellma sitter ner tålmodiga och väntar medan jag förbereder maten. Fast så fort jag började hämta kameran mm så flyttade några valpar på sig, annars satt de helt stilla och tittade alla på mig.  Jag älskade se hur Assar och Dakota satt så nära varandra och hur Sabrina och Bellma satt på samma sätt, nära varandra.

Här är en liten film på när vi var ute här om dagen:

Dakota är en underbar och bussig mamma. Hon har börjat hämta pinnar och annat för att släppa in det i valpens hage. Vi, lite oroliga på att valparna ska äta upp det, plockar vi bort dessa pinnar, lite diskret. Idag har Dakota spytt ut sin mat till sina valpar! Jag var i köket och diskade, när jag tittar neråt och ser jag valpar som ivriga äter, längre bort, ser jag Dakota som får ut sin andra del av maten och valparna börjar äta! Hon hade precis fått äta upp det så det hade inte legat i magen mer en 1 minut. Man säger att det är naturligt och som vargar gör med sina små. Men det känns varje gång lite så där… Förra vecka gjorde hon det men en bit kalkon hon hade fått. Men vi plockade upp det innan valparna hann äta upp det. Dakota är smart, hon får inte ut foder till sina valpar. Bara när hon får god mat som idag (ris med oxhjärta i bitar). Och… eftersom hon hade ingen mat kvar i magen fick jag ge henne foder… och så tänker jag nu på hur mycket en mamma är beredd att offra för sina små… att Dakota skulle nöja sig med foder när hon kunde ha ätit kött, säger mycket om hur mycket hon älskar sina små!