Det nya året är redan här

Idag är vi redan in i 2017!

1/1/2017 eller 1a januari 2017

Dags att börja vänja sig att skriva rätt år och inte blanda in 2016 med.

2016 blev en blandning av händelser:

Vi började året med 6 underbara valpar som senare i februari flyttade till sina nya hem: Balu, Leja, Everest, Luna, Ixi och Tesla . Vi fick nöje att ta hand om en av valparna under några dagar, Everest: En underbar kille

Chance kom in i vår liv. Först som en snäll ponny, senare som en vild storm och nu slutligen som en gosig nallebjörn.

Vi bestämde oss för att ta hit Bellma från Spanien, det blev en lång månad i det varma landet innan vi fick ta in henne men vi klarade det till slut. Bellma är envis, tuff och jag gör vad jag vill – valp. En ganska tuff uppmaning men till slut kommer vi att klara hennes uppfostran. Det vet jag. Vi fick henne för att hon var den tuffaste av alla valpar, den valpen som skulle klara en flygresa till Sverige med bara 3 plus månader. Och det gjorde hon, orädd som hon är. Hon är smart och lär sig snabbt, det är bara att hon vill göra precis vad hon vill, men Dakota är med på bana nu hjälper oss med att tala om för lilla Bellma det som gäller. 2017 blir ett år där Bellma blir helt uppfostrat på ett bra sätt – tycker jag.

Vi genomförde vår första Triathlon med hund, jag med Igor och Lea med Dakota. Det mest fantastiska löp jag har någonsin genomfört. Simma i Mälaren med Igor, hoppa in i sjön, bara ensamma mitt i det djupaste vattnet och simma runt, vi två som ett team. Cykla med honom i full fart, strategisk svänga vid rätt tillfällig, köra om andra hundförare och tillsammans komma in i mål för att sedan byta till joggnings läge och springa tillsammans. Helt otroligt och underbar dag.

SM draghund gjorde vi också. Här blev jag besviken för att det enda som krävdes var styrka för hund samt förare. Ingen strategi eller samspel. Men jag är glad att vi genomförde det också. Lea och Dakota blev silvermedaljen och fick andra plats i sin ungdomskategori.

Shayna kom till oss och efter ett par månader bestämde vi oss för att köpa henne. Hon är en väl uppfostrad sto som är snäll och trevlig och vi hoppas på många år tillsammans.

2016 blev ett år av många beslut, beslut som kom i rätt tidpunkt tror jag. Där jag bestämde för att ta tjänstledig och börja studera till offentlig upphandlare. En spännande och intressant yrke.

Mellan natten till den 19e och morgonen den 20e december fick vi 10 små valpar, Dakota hade en lång valpning och jag tyckte att hon var den duktigaste tiken någonsin. Valparna har firat Jul och Nytt år med oss och nu är dessa snart 2 veckor gamla. De äter och sover och växer. Helt underbara och utan att ställa till så mycket, än så länge. Dakota känns lugn och trygg, hon vet det som gäller redan. Dakota har börjat låta Bellma komma in i rummet, även om hon går förbi valplåda mot altandörren vågar hon inte närma sig till valparna än. Nyfikna luktar hon på de i luften. Dakota säger inte emot men jag tror att det kommer att ta några dagar till innan den stora mamma Dakota respekt tinnar bort ur hennes minne. Denna gång har Dakota inte sagt emot Igor als. Han är välkommen i rummet men Igor glömmer inre utskällning från förra året så han tar frivillig avstånd än så länge, men gå förbi valplådan gör han det.

Sista dag på året blev en misslyckad dag från min sida. Jag ville göra så mycket… rida, laga mat, gå ut med hundarna. Till slut bestämde jag för att ta Igor och Bellma med cykel till sjön. Jag ville egentligen lämna Bellma hemma eftersom hon är fortfarande valp och ska inte dra i cykel samt att hon är lite vild fortfarande i hennes rörelser. Men jag fick en trotsig minn av familjen som tycker att Bellma är jobbig när jag går iväg. Så båda två följde med. Allt is hade försvunnit hemma så jag gav för givet att det hade förvunnet överallt. Och detta blev årets största misstag!

Vi cyklade iväg, Bellma ryckte till i linnen eftersom hon inte kan dra fin som Igor och Dakota gör än. Jag hade tänkt släpa loss henne efter att vi hade passerad bilvägarna. Men jag hann aldrig så lång. Igor drog lugn men Bellma ryckte till… det enda jag kommer ihåg är att vi svänger en kurva och där ser jag hur Bellma halkar med bakbenen och drar i linan ojämt. Jag tittar neråt och ser hur min cykel få sladd, och glider på sida, min vänster knä slå ner i marken medan mitt höger ben sitter fast på cykeln. Jag dras genom isen och allt vatten ovanpå tills att jag hinner kommendera stanna för Igor och håller i däcket för att få stop på Bellma. Aj, aj, aj. Jag brukar kunna reagera och hoppa ur cykeln i tid men inte igår, min blick och mina tankar fastnade på hur Bellma sprang så jag drogs bara in i händelsen, förlamad och reflexlös.

Där satt eller lag jag i några minuter. Igor var vid min sida, hans ansiktes utryckt visade medkänsla och såg ledsen ut, för min skull antar jag. Bellma förstod inte så mycket men hon insåg att jag hade gjort illa mig. Så hon stod stilla bredvid oss också. Sakta reste jag mig och lugna gick vi tillbaka hem. Vi hade inte hunnit åka så lång så efter några minuter var vi redan hemma. Där fick jag vila knän med en iskall påse i flera timmar. Och där slutade min dag full med saker jag hade velat göra.

Så ja, året slutade med en påminnelse: tänker man inte till, så händer det. Man är inte odödlig så det gäller att göra saker men på ett korrekt sätt.

  • Jag kunde ha haft knäskydd jag redan har men icke tänkte jag på det.
  • Jag kunde ha lämnat Bellma hemma som jag hade tänk, hon är inte redo för att cykla, men icke gjorde jag det.
  • Jag kunde ha tänkt att solen skiner inte på alla ställe och det betyder att isen har inte smält överallt, men icke tänkte jag på det heller.
  • Jag kunde ha fokuserat på det jag gjorde, mig och cykel, men inte heller gjorde jag det

så till slut hände det som fanns kvar att hända när man inte tänker tillräckligt = ramla.

Jag skulle kunna tycka att det var otur och det är synd om mig men jag vet att det är inte är sant. Hade jag ansträngt mig och gjort rätt, hade detta inte hänt. Så nu få jag tänka till under 2017 för undvika att en sådan händelse händer igen.

Jag vet att om jag hade tagit med mig bara Igor eller Igor och Dakota så hade jag inte ramlat. Hundarna har alltid räddat mig ur sådana faror, de drar i linan jämt, mjuk och konstant, så att cykeln omöjligtvis kan få en permanent sladd eller halka iväg. Men det är mitt fel att inte ha tänkt på det heller. Bellma är för ugn och otränade så jag kan inte klanta henne heller. Ansvaret är mitt.

Tur att Marcus och barnen tog han om mig hela dagen. Underbar familj jag har. Även om jag kände mig ledsen för att det var jag som ville ta hand om dem, inte att barnen på nyårsafton skulle behöva ta hand om sin mamma. Men nu vet jag det som gäller för att undvika skador, fokus, fokus och fokus på det jag gör samt ta rätt beslut, och tänka genom alla faktorer. Idag känner jag mig bättre men att börja året genom en ridtur som jag hade tänkt kan jag glömma. Knän gör inte ont när jag går, men jag kan bara böja den för att sitta, inte på något annat sätt. För tur, inget gick sänder (tror jag) och det jag fick säkert är en inneblödning som måste läka. Så tålamod gäller.

Lea hann igår i alla fall rida Chance, helt själv eftersom jag inte kunde resa mig. Hoppas hon vill göra de idag med!

Idag är en solig dag, fin och underbar. En trevlig välkomnande present in till det nya året. Hundarna är glada springer i hagen, barnen är pigga och snart ska de gå ut och leka. En bra start på det nya året.