Igår blev en mycket trevligt och överraskande fridfull lördag. Jag hade en deadline och det visste jag. Sådana fasta tidpunkter brukar göra mig lite stressad, det är så mycket jag vill hinna innan… men inte igår. Jag visste att två saker eller bättre sagt, tre saker ville jag hinna med innan vi behövde åka iväg. Förutom tusentals små saker förstås. Dessa tre stora saker krävde sin tid, det visste jag. Så jag började med det för mig som var viktigast och övertygade mig själv att ta en sak i taget och se efter om det fanns tid för någonting annat. På detta sätt njöt jag av varje liten händelse utan att ens snegla på klockan varje 15e minut.

Efter att ha ätit fruktost tidigt på morgonen tog jag hundarna och cyklade iväg med dem. Det var tyst och tom där ute på skogsvägar. Inga bilar, eller traktorer, inga maskiner eller människor, helt tyst. Men samtidigt var skogen full av liv, rådjur som bette, katter som gick. För tur var det bara jag som såg alla dessa djur. Igor och Dakota var helt ouppmärksamma, på något sätt distraherade dem sig med annat vittring och såg inte djuren. En en gång underskattade jag vinden. Den kalla vinden kändes iskallt obehagligt, mina händer som var skyddade enbart med cykelvantar blev iskalla och smärtan började spridas, först från fingertoppar till handflata och uppåt. Brr varför händer alltid det till mig? Kan jag inte titta på temperaturen innan jag gå ut? Medan jag cyklade och Igor och Dakota sprang fick jag rysningar i hela kroppen med gåshud varje gång jag tittade på Igors och Dakotas öppna mun och hängande tunga mot den iskalla vinden. Hur kan hundarna springa så här? blir deras tunga inte iskallt? Brr brr tänkte jag varje gång så jag försökte fokusera på andra saker för att distrahera mina tankar. Mer än en gång kom jag på mig själv om att jag hade cyklat med två hundar fasta i mig som sprang och drog mig med allt styrka dem hade och jag den oansvarige jag  satt på cykeln och dagdrömde. Hur, hur, hur? Hur vågar jag dagdrömma istället för att fokusera på det jag gör? På något sätt min hjärna reagerade i det ögonblicket som behövdes och väckte mig ur mina dröm tankar för att bromsa i tid. Det skrämde mig, på en sida gör jag det omedveten så det går inte styra riktigt eftersom det är avslappnat och skönt men det är farligt också. Jag kan ramla när som helst om jag inte är på min vakt.  Sedan, på vägen hem började jag söka utmaningar, jag cyklade på alla isiga vattenpölar jag hittade på vägen. Orädd och uppmanande. Jag litade på min kära cykel. På att Igor och Dakota inte skulle sluta dra mig framåt. På detta sätt kände jag en garanterad säkerhet, jag kunde inte halka iväg. Men återigen… det kändes fel. Letade jag efter adrenalin eller vad var det som hände? Sista gången jag cyklade var det under sportlovsvecka en riktigt isig dag. Det märkte jag när jag var redan ute med hundarna och för tur hade jag kopplat cykelkärran och Astrid satt i. Det var det som räddade mig. Vi cyklade på hög fart på den asfalterade vägen när plötsligt min cykel fick sladd och jag vinglade höger och vänster i kraftiga rörelser. Om inte hade varit för att Igor och Dakota fortsatt dra mig framåt i en rak linje och i konstant fart samt att Astrid satt bakom i cykelkärra och stabiliserade mig bakifrån så hade jag garanterad fått en riktigt sladd som hade slutat med en mig och cykeln på marken. Det var inte als roligt och det skrämde faktiskt mig men på något sätt känns det enkel nu när jag cyklar. Den händelsen satt en nivå svårt att uppnå igen och jag undrar om jag verkligen vill uppnå det igen eller ens överstiga det… hoppas inte.

Så ca en timme cykeltur med hundarna och hemma igen. Jag hann till och med göra ren hundgården för att sedan byta om till ridkläder och gå med Lea till Chance. Ja, Chance är Leas D-ponny importerad från Irland. En snäll ponny men just nu efter att ha flyttat in till oss är han för pigg och igen har kunnat rida honom sedan han kom till oss. Mycket behövde vi fixa med tränsen, sadel mm och allt detta tar tid. Så igår Longerade vi honom i ca 1 timme tills att vi märkte att han fick ut all energi och började lunga ner sig. Sedan gick det lätt som en plätt att sadla honom och göra honom redo för första ridning hos oss! Och jag, som en ansvarig mamma bestämde mig att rida honom först. Chance har varit för pigg tidigare och lite skrämmande tyckte jag, jag ville prova att vi hade kontroll över honom innan jag lät Lea rida på honom.

Att rida igen var ingenting jag drömde om. Mina riddagar var redan förbi tyckte jag. Jag har ridit mycket med min häst Castries. Jag har också gjort många dumheter och jag är tacksam att jag inte skadade mig. Så denna gång ville egentligen inte rida. Det skulle bli Leas häst. Men jag kände mig tvungen att testa honom. Så jag köpte biliga plast stövlar på XXL, sådana jag hade också i Spanien, det räcker för mig. Och ridbyxor, tjocka men elastiska. Det enda jag behövde för att känna mig säkert och tryggt för att rida igen. Chance förstås var tröttare men han stod inte still, han ville inte blir riden så jag använde samma taktik som för min kära Castries, när hon dumma sig med. Korta tyglar, fast grep av mannen, och utan att tänka als lät jag min kropp och hjärna styra allt annat. Så satt jag på Chance. Helt häpnadsväckande för mig, efter 16 år red jag igen! Det är precis som att cykla igen man glömmer aldrig hur man gör.

Efter att ha känt på att jag hade kontroll över Chance, att tyglar och allt annat som styr honom fungerade, fick Lea rida. Återigen så var Chance lite mer undergiven men inte helt. Så han ville inte riktigt stå still när Lea skulle upp på honom. Jag fick hålla i honom och försökte jag hålla honom så stila som jag kunde. Så jag egentligen kunde inte hjälpa Lea upp på honom och ingen pall hade vi. Men ett, två, tre så satt Lea uppe på honom med! Vad!? Du kan gå upp på honom utan hjälp, Lea! – Sa jag. Lea var glad och stolt. Chance är ca 148 så han är en maxad D-ponny.

Och så red Lea med. Hon var stolt och nöjd. Och efter det kommer hon inte tveka att rida vilken häst som helst.

Jag släppte ut hönsen och tittade till fåren. Sedan dags att duscha och äta den godaste lunchen någonsin Marcus hade lagat (jag tror att alla aktiviteter gjorde att maten smakade extra god). Efter det åkte vi till familjen för att fira födelsedag 🙂 trevlig och underbar.

Hemma igen gav vi mat till djuren och promenerade jag hundarna. Så var vi inne, jag var helt slut förstås, strax inna 7, redo med allt att göra. Marcus igen lagade hemgjorda hamburgare – den godaste någonsin – vi satt en timme på soffan och sedan dags att gå och sova, alla trötta och utmattade.