Ett inlägg från i torsdags som vi inte hann att skriva innan 🙂 (2016-01-21)

I torsdags blev det dags för att börja smaka på någonting annat. Valparna har växt otroligt mycket och de får knapp plats för att dia när dem ligger i rad med var sin tutte. Snart blir det dags att ta en kölapp och väntar på sin tur.

Jag blandade köttfärs, den av de finaste sorten med mindre än 10 % fett, med en äggula från gården, från våra egna höns och ett par droppar olja. Det mossades och värmdes i handen. Dakota kände lukten och slickade ivrig runt mina händer medan jag värmde maten, i hopp av att få sluka i sig några små köttbitar som pressades ut mellan mina handflator.  När maten till valparna kändes tillräckligt varm var det dags att testa. Skulle valparna förstå vad det var? Skulle de börja äta? Eller skulle jag bli tvungen att stoppa in en matbit in i deras mun för att de skulle våga provsmaka det? Precis som jag hade läst att det kunde hända…

Men nej, mitt svar kom genast. Så fort som valparna fick fram doften av den väl luktande maten som serverades kom dem rusande till min hand och som pirayor som egentligen inte förstår varifrån kommer maten. De svalde matbit efter matbit utan att ens tänka på om det var OK att äta eller inte. Astrid hjälpte mig att ha koll på vilka valpar hade fått mat och vilka inte, svårt med små ivriga individer som desperada letar efter den väl doftande och smakande maten. Efter att ha försäkrad mig att alla valpar hade fått sin första dos mat gav jag Dakota det som blev över. Hon hade tittat på medan valparna fick sin portion, jag såg sin längtan efter att också få smaka men tålmodig väntade på sin tur.

Den natten sov valparna ännu djupare. Jag antar att någon gång under natten har Dakota gått in i valplådan för att dia sina småttingar men idag kan dessa små valpar inte ha varit lika hungriga som övriga nätter för att idag väckte dem inte mig. Natten kändes tyst och lugn, ingen valpig morrande och skall som kom ut från små individer som ropar efter sin mamma så fort de har vaknat ur deras små drömmar.

*** och igår lördag blev dessa småttingar avmaskade för första gången. Den största väger 2,4 kg, övriga mellan 2,3 till 2,1 kg och den minsta väger 1,8 kg. Men det är hon som vägde minst när hon föddes, så alla valpar har växt mycket enligt deras födelsevikter. ***

Nu blev det dags för några små videoklipp. Små valpar i action!

Äntligen har snön och kylan kommit för stanna! Förra lördag blev det premiär för första sparkdags, åktur med släde. Det var en underbar helg med mycket snö, is och en härlig sol.

Igor och jag åkte lång lång… fram till vår hundinstruktörs hem. Vi hälsade på hennes man och åkte/sprang tillbaka. För tu passerade en XC70 oss och då fick Igor fart! Vad vi åkte fort tills att bilen svängde in på en infart… sedan fortsatt vi hem med en lätt trav som var båda härlig och jobbig eftersom jag fick hjälpa till då och då.

Jag insåg också att mitt vänstra ben är verkligen dålig för att sparka och använde den högre för det mesta. Tills att jag insåg att jag skulle verkligen få smärtsamma träningsvärk just på det högra ben! Men då var det försent…

Dagen efter åkte hela familjen spark. Lea provade spark med Igor, sedan parade Lea Astrid och Astrid Lea medan jag, Igor och Dakota nöjt av det.

Dakota ville så gärna följa med idag, när hon såg att Igor hade fått på sig utrustningen skrek hon av smärta. Först trodde jag att jag hade på något sätt trampat på hennes tass men sedan insåg jag att hon skrek så fort hon insåg att hon inte skulle få följa med. Stackars Dakota, snart blir det. Inte för att hon inte kan lämna valparna, dessa småttingar skulle klara sig en stund utan henne men jag vill inte utsätta henne för överansträngning tills att hon är återställt helt. Och så får hon alltid vara lös när vi promenerar, så att hon kan springa fram och tillbaka och studsa bredvid oss. Detta för kompensation.

Idag försökte jag sparka så mycket som möjligt med mitt vänstra ben även om det gick så där… Det blev en fin dag till slut, men solen sågs inte till. Igor och jag åkte in till Gällarbo för att fortsätta upptäcka vägen eftersom den ilska och aggressiva hästen stoppade oss i somras. Ja, vid vägen in i en hästhage fanns det en ponny och en häst. Hästen blev rasande när han såg Igor, Dakota och mig på cykeln. Han lifts fram ben och pressade dem mot marken, som om han trodde att hundarna var där, precis under hans ben och han trampade hårt på dem. Brr, ganska läskigt. Och för att inte provocera ödet vände vi om och cyklade hem.

Idag var hästen och ponny där men i en hage lägre bort. Så Igor och jag inte blev störda bara iakttagna. Idag kändes super jobbig, jag tror att det var varmare än jag trodde och alla kläde gjorde mig varm och tung. Den förväntansfulla äventyret slutade i en återvändsgränd. Den efterlängtade vägen tog slut och vi fick vända. Igor ville gärna undersöka andra oupptäckta vägar men jag valde att åka hem. vi hade varit borta länge och jag ville inte utsätta Igors tassar för extrem snö och kall utevistelse.

Klicka här under för att se Igor i ”action” 🙂

Släd