Tomhet efter att stutarna flyttat hem till sig

Nu har våra vänner stutar flyttat hem till sig. Det känns tom och det känns sorligt men det var det vi visste att någon gång skulle hända och beslutet att flytta dem var vårt, inte grannes. Marcus tyckte att det blev för lite och för torrt att äta nu så det bästa för dessa djur blev att flytta de till grannens hage där gräset hade hunnit bli fint och färskt. Bättre och godare bete för våra vänner.

Under tiden hos oss har dessa 14 stycken stutar levt ett trevligt liv. Först fick de beta av en hage på ca 3 hk och under tiden fixade Marcus och den andra hagen på också 3 hk. Det blev lite mycket jobb eftersom stängslens höjd var anpassat till får. Så min arbetsuppgift bestod av att höja stängslens tre strängar en nivå uppåt. Ett jobb som tog mig två av mina semesterdagar men nöjd till slut blev jag! Marcus fick jobba fler dagar än mig med att bytta odugliga stolpar mot nya, slå ner stolpar där det behövdes och dra genom nya linor. Däremot blev det en stor skillnad på vårt sätt att jobba. Jag jobbade ekonomisk och ekologisk. Alltså tog min cykel med cykelkärra med alla verkligt och vatten och jobbade hårt under sommarvärmen. Det blev lite tung och jobbig att cykla genom hagen och det höga gräset men det fixade jag. Marcus jobbade först med traktorn sedan med sexhjulingen. Han jobbade hårt men åkte bekväm.

När hagen var redo fick stutarna flytta dit. De väntade på den dagen med stor nyfikenhet. Vi såg dessa glada djur galoppera och små hoppa in till den nya hagen. De var super glada!

Sedan kom besvikelsen. Stutarna insåg att vi hade stängt ingången till den gamla hagen, till deras favorit ställe: den lilla kullen med stenar och träd som finns intill huset. Där de brukar klia sig och mysa samt njuta av varandras sällskap. Vi njuter av att se dem medan vi sitter ute vid trädgårdsbordet och de njuter av att se oss. Stutarna protesterade och till slut öppnade Marcus hagen igen. Så dessa glada stutar fick komma in till oss och glada sprang dem till andra sidan hagen! Så en 6 hk stor hage fick dessa djur vara i. Ren och färsk vatten varje dag samt mysig sällskap. Jag tror att vi blev deras underhållning, som en tv. De hade kolla på allt vi gjorde utomhus!

I fredags blev det dags att öppna vår hage mot granens hage. Men innan dess äter jag frukost. Det är tidigt på morgonen och snart skall jag åka till jobbet. Marcus och jag ser ett huvud på andra sida stängslen. Oh nej! Det är hon igen säger Marcus! Den bussiga och nyfiken kalven som alltid rymmer! Ja, sedan stutarna fick en stor hage det är en av dem, som för tur det är bara en, som har hittat sitt perfekta ställe för att rymma. Då går hon ut på andra sidan stängsel och börja äta gräs där. Det är säkert godare på andra sidan därför rymmer hon, tänker vi. Övriga stutar har tidigare väntat på henne. De skvallrar med sina mua:ar och berättar att det är en som har rymt. Idag väntar de inte på henne. De är trötta på att hon rymmer och går de sin väg. Marcus går in i hagen, jag tittar på. Båda två känner varandra och Marcus säger till henne ”lilla kossan nu vet du det som gäller, kom igen”. Han plockar ut stängslen och flyttar sig på sidan. Den lilla kossan muar och muar, lugn och avslappnad. Hon tar några försiktiga men bestämda steg framåt och kommer in. Vänder sig mot sina kokompisar och muar högre. Hon vill meddela dem att hon är inne nu men övriga kossor bryr sig inte om henne längre. Hon små hoppas och springer glad till sina kokompisar igen. Plötsligt tänker jag på hennes öde och om det skulle finnas en möjlighet att få henne och andra stanna kvar hos oss…

När jag kom hem efter jobbet var våra vänner redan hos grannen. Jag hälsade dem när jag körde förbi och tyckte att de var glada. Färskare gräs men inte lika färskt vatten som hos oss fick dem nu.

I lördags kom grannen hem till oss och frågade Marcus ”vad har du gjort med kossorna?” ”de står vid tomtgränsen och muar”, ”vägrar flyttar på dig och vill in till er”. Oh! Våra fina vänner saknar oss lika mycket som vi saknar dem. Det känns sorligt att de har fått känslor för oss, att de har känt sig som en del av familjen, en del av gårdens liv. Nu hamnar de utanför oss men för deras bästa har vi gjort så och snart glömmer dem oss.

De som blir glada för att få springa in till hagen och bussa är Igor och Dakota. Dessa två valpar har längtat längre till det men rädda för elstängslen och de enorma djuren har dem varit.