Nu blev det dags att flytta hemifrån. Våra små kycklingar rymde för lätt och för ofta.

Först försökte vi att en av hönsen, den vita, skulle adoptera dem men vi lyckades inte riktigt med det eller så var min rädsla för att förlora kycklingarna som gjorde att uppdraget misslyckades… kanske. Men jag ville absolut inte riskera deras liv och den vita hönan verkade inte så glad när hon fick se dem. Hon försökte pika på Appel (den gula) men vad modigt han är! Han sträckte sig så mycket det gick och så pikade han tillbaka och inte bara en gång utom flera gånger! Min lilla stora kyckling vad modigt och lite han är – tänkte jag hela tiden. Hur kunde jag riskera hans liv. Tänkt om hönan pikar ihjäl honom… nej nej det skulle absolut inte ske. Så ett eget rum in i hönsgården fick de! Ja, vi tog fram sågen, spikar, häftapparaten och hönsnät. Ett par gångjärn och ett lås Marcus fixade med.

Och så blev ett stort rum med manshöjd tak till våra små kycklingar för att inget litet ville vi till dem. Så kan de vara i hönshuset men trygga eftersom inget annat djur kan komma in i sitt nya rum.

När det blev dags att flytta de in till sitt nya liv i hönshuset blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Så rädda de blev! Mina små kycklingar började göra en desperat pip pip och försökte gräva sig ur. Båda tillsammans och livrädda tills att jag tog de och ställde dem under den välkända värmelampa. Då blev de lugna, den lampan kände dem igen, det blev deras trygghet. Jag tror att första dagen vågade dem inte röra sig så mycket men nu leker och springer dem omkring trygga som förut.

Men det blev inte lätt… så tyst så tom det kändes hemma, i vardagsrummet. Ingen pip längre, inga små kycklingar… jag ville så gärna ta dem tillbaka hem. Men så fick det inte vara. För deras bästa skall dem fortsätta utvecklas som små kycklingar tillsammans med dem stora höns.

Och så har en ny helg gått förbi. I lördags var en så fin dag att det var svårt att tro att vi inte var mitt i sommar. Montering av hoppmattan hann vi med samt placering av trädgårdsstolar och -bord.

Nu känner vi oss som hemma i vår lilla by. Vi längtar nästan att lördag kommer bara för att kunna åka in till byn i lugn och ro, utan att ha bråttom, bara för att handla hos olika bönder och lite annat i affären. Det har blivit som en rutin. Så skönt det är när jag inte kör, när jag sitter bredvid föraren och bara åker med. Då hinner jag titta på alla hus, alla gårdar som finns längs vägen. Så mycket finns att se och så mycket vill jag se. Varje gång ser jag en sak jag inte har sett förut. Allt är så intressant… från det gamla och halv trasiga staketet till de fina och ny planterade blommorna som syns genom fönstren. Så många frågor för in och ut mig (hur länge har staketet funnits där, varför har ingen målat det, så enkel hade det varit nu finns det ingen räddning för det…). Så många hus finns gömda bakom trä eller andra hus, det tar nästan aldrig slut. Och varje hus har sitt karaktär, någonting som talar om hur många händelser har dem sett och upplevt. Jag vill nästan stanna bilen och stå framför varje hus en lång stund tills jag har studerat och sett alla stora och små detaljer.

Och de människor som bor i dessa hus… de är lika intressanta och unika som husen. Den gammaldags lantlig  klädda men eleganta kvinna som gärna cyklar på morgonen in till byn när det är möjligt men som väntar vid busshållplatsen när det är för halt på vägen.  Stora systern som följer lille bror till busshållplatsen och väntar på bussen medan hunden rastas och den äldre jägaren som promenerar sin ouppfostrade tax som drar i koppel och försöker springa efter bilar. Så mycket liv finns på morgonen i vår lilla nya by…

När vi känner för, på helgerna välj vi en skylt, en sådan hemmagjort skylt man ser vid vägen och som pekar inåt mot ett grusväg. Så spännande det är att komma fram till det ställe skylten pekar… det blir hemma hos någon mitt i ingenstans, eller en gård full med djur. Ibland har vi tur men ibland så finns det ingen hemma. Lite besviken man blir då men det gäller bara att åka hem och komma tillbaka en annan gång i så fall. För att om ingen är hemma så inget kan man göra.

I helgen, till exempel, följde vi ett skylt som stod ”ÄGG” på. Några ägg ville jag gärna köpa då… för att även om vi har höns så har vi bara 4 stycken som i bästa fall lägger dem 2 ägg om dagen, men många gånger blir det bara ett och till och med inget nu när tuppen jagar dem. Så blir det med äggproduktion ibland… och så har vi våra små kycklingar som skall få ett ägg om dagen och för dem sparar vi de finaste äggen. Sedan blev det äggsamling för skaffa nya kycklingar och detta påverkade våra äggtillgångar så ja, på jakt av att köpa ägg var vi i lördags men men så blev det en sådan dag att ingen var hemma… trevligt och mystisk  det är att komma fram till någons hem, lite läskigt kan det också kännas… men hittills har vi bara träffat trevliga människor!