(Det som tillhör den 18 mars)

Kycklingarna har blivit fluffiga och nu liknar dem bomullskycklingar. Så fina och så snabba har dem blivit. Springer på 1-2 sekunder från ena sida till den andra av lådan. De pickar lite på varandra och så sover på handduk bredvid varandra. Vilken tur att vi lyckades få fram båda kycklingar. Nu har de varandra.

Man känner sig samtidigt så duktigt att ha bedömt de korrekta äggen att välja som avel. Eller så var det hönsens som valde dem? Ändå känner jag mig bra för att ha kyssta på dem och deras plan! Det lönar sig att läsa, läsa och läsa innan man vill göra någonting. Eller så kan detta vara nybörjartur? Det hoppas jag inte för att nu är det bestämt! Vi köper avelsägg och ta fram fler små kycklingar! Nu är maskingen ren och redo för en ny uppdrag och som många skriver det är mindre riskabel att avla fram kycklingar än att köpa dem klara och eftersom vi saknar höns och tuppar. Så måste vi öka besättningen.

(Det som tillhör Helg den 15-16 mars)

Vilka sammanträffar finns ibland i livet eller kan det bara ren oförståelse medvetenhet? I djurbutiken frågade jag efter mat till nyfödda små kycklingar. Förbered till nästa helg ville jag vara. Ingen detalj skulle jag missa inför kycklingarna viktigaste dag i livet. När vi kom hem tittade jag in till dessa två små ägg och båda två hade sin första spricka! Vad! Vad! Tänkte jag, det är omöjligt, det är en vecka kvar! Nervös gick jag fram och tillbaka och tittade till äggen. Skall man hjälpa till att kläckas, hur lång tid det tar? Alla i familjen var lika spända och nervösa och tur att det finns otroliga bra bloggar man kan vända sig till för att dit sökte vi, helt desperata efter de så längtade och nödvändiga svaren. Vänta, vänta, skynda inte på kläckningen, hjälp inte dem, det kan ta upp till 1 dag eller lite mer att kläckas… aj aj, så lång tid kändes omöjligt att vänta. Efter maten gick vi ner och tittade igen på äggen och och och en av dem hade redan kommit ut. Vad gulligt, vad fin, det finns knapp ord för att kunna beskriva den underbara känsla att se dessa små och underbara varelse kläckas och komma ut från ägget. Jag tappade räkningen om hur många gånger gick vi fram till inkubatorn och tittade in till kycklingen. Nervös var jag för att den andra ägget försökte men det kändes att han inte orkade komma ut. Hjälper jag honom? tänkte jag. På en blogg hittade jag en bloggare som skrev ”jag hjälper att komma ut bara dessa kycklingar som är värdefulla, som till exempel sista kyckling av en tupp”. Självklar var den lilla kycklingen extrem värdefull för oss! Hur kan vi ta fram bara en liten kyckling och låta honom växa helt ensam. Vilken sorglig start på livet. Barnen tyckte samma sak. Två kycklingen ville dem ha, det var redan bestämt! På kvällen gick Marcus och jag ner för att hjälpa kycklingen. Att göra det själv hade jag inte vågat, tror jag. Det kändes så läskigt att hjälpa komma fram en liten missbildad kyckling, som det stod beskriven på många ställe på nätet… På en sida ville jag ha, behövde vi en till kyckling men på andra sida han kanske inte var frisk men för tredje sida han kanske var fel vänd och därför inte orkade han ta sig ur. Jag hade vänd på dem samma morgon eftersom jag beräknade fel kläckningsdatum. Och hur korkat kan man vara? en vecka har 7 dagar och inte 5! Hela tiden räknade jag på 4 veckor men självklar att 21 dagar motsvarar 3 veckor bara. Man är ibland så blind och så fokuserat om att allt handlar om jobb, på 4 arbetsveckor tänkte jag! Men kycklingar har ingen arbetstid och jobbar lördag och söndag! Därför kom de ut som det skulle komma, en vecka tidigare än mina beräkningar. Detta misstag gör jag aldrig igen, hoppas att jag verkligen lär mig för att även om allt gick bra kunde det har slutat fel för dessa små kycklingar och det hade varit på grund av mig. Så till slut hjälpte jag försikgt den andra kycklingen att komma ut, han var vänd på alla möjliga sätt, konstigt att han inte orkade ta sig ut. Sedan när han var väl ute så var han rätt svag. Han fick vatten och vatten och lite mer vatten men jag var så oroligt att han inte skulle klara sig. Vi bestämde att hjälpa honom för sent, han var redan utmatad och trött, nu skulle han dör ändå och om vi hade lämnat honom in i ägget hade han klarat sig då? så många tankar för in och ut inom mig. Till slut gick vi därifrån och skulle vi titta in innan läggdags. Den där läskiga känsla kom igen, inte längre för att se en missbildad kyckling, han var fin, utan för att se en livlös liten kropp medan en pigg liten kyckling trampade omkring. Igen kom jag ner med Marcus, livrädd för att se det jag inte ville se. Men överraskning! Kycklingen hade återhämtat sig. Pigg var han nu och försökte komma på hur man lär sig att ha balans, precis som sin storebror. Uff, kände jag inom mig. Och vilken glädje. Vi gjorde rätt! ville jag nästan skrika. Vi klarade det, vi klarade det! De är friska och pigga. Vi har två små kycklingar! helt otroligt.

En fin trälåda, en rengjord värmelampa och rena syltlockar tog vi fram till dem. Efter 24 timmar i maskinen började vi ta ut dem. Vi hade velat vänta en dag till men oroligheten började växa igen. Det luktade blöt hund där inne och den ena kyckling hade problem med att öppna sitt öga. Så gogglade vi igen men nix, inget svar om detta. Vad kan det vara? blir det infekterad, kan han bli blind… alla dessa hemska tankar kom tillbaka… med bomull och ögon vätska rengjorde jag det lilla ögat. Men så kom det tillbaka och ibland på båda ögon… ohhh in till trälåda på en gång, de blir kanske för torra i maskinen. Sedan upptäckte vi att det var inget fel med ögon. Det verkar så att när kycklingarna är så trötta och vaknar så sover kanske sina små ögon fortfarande, de koordinerar sina små delar inte så bra än. En till ufff, kände jag. Och så började de äta och dricka ganska omgående. Vi pickade med fingret och härmade dem oss. Så lätt det blev. Vilken instinkt de har. Helt otroligt.

Det är en underbar lycklig känsla att ha dessa två små egna kycklingar men samtidigt känns det sorgligt att de inte har en hönsmamma. Jag hade önskat att en av hönsen hade velat ruva fram dem. Men det blev inte så och nu skall vi försöka allt för att få fram två lyckliga, självsäkra och underbara kycklingar.

Piff och Puff eller äppel och appel skall dem heta, eller? barnen verkar ha svårt att bestämma sig. Kanske när dem är lite större blir det lättare att bestämma deras namn. För mig blir det den gula och den randiga just nu. Så fantasifull som jag kan komma nära till.

(Det som tillhör Måndag den 10 mars)

Bara en dag efter den underbara helgen hände det som inte borde ha hänt! Barnen skrek ”en höna är död” så fort vi kom hem. Ja! Ett mårddjur hade kommit in i hönshuset och ätit sig mätt på höns blod och inre organ. Nu har vi bara 4 hönor kvar. Fyra hönor som vi tänker skydda och förhindra att någonting otäckt händer dem. Den snabba och i-början-av-en-arbetsveckalösning blev att lämna hönorna instängda i hönshuset och blockera luckan till ingången med en jättesten. I helgen planeras en hönsgård bebyggelse så att våra hönor kan vara ute och picka även om vi inte är hemma.

Så onödigt och maktlöst händelsen kändes. Och hur otäckt det måste kännas för hönorna att blir attackerade hemma hos sig. Hur otrygg det måste nu kännas för dem att vara instängda där inne där det som inte får hända hände! Hoppas att vi lyckas att få hönorna sin trygghet- och självkänsla tillbaka snart. Även om vår dröm om att ha lyckliga och fria hönor har nu påverkats hoppas vi att kunna ha fria hönor i alla fall när vi är hemma och jobbar på gården.

Nu känns det också att vi måste börja ta fart med planering och bestämma  vilka djur vi vill ha på gården. Hur fler egna djur vi har desto färre vilda djur kommer att våga komma nära gården hoppas vi!

(Det som tillhör Helg den 8-9 mars)

En vecka har gått sedan vi fick rensa i hönsgården. Nu känns som allting rullar på. Hönorna vill gå ut så fort som man öppnar luckan åt dem. De pickar och pickar och äter små vita maskar som finns under löven eller yttersta jordlager.

Våren känns nu på väg och vi öppnar luckan till hönsgården så fort vi vaknar och så äter vi frukost medan våra hönor pickar om kring i trädgården. En bättre känsla finns inte. Så underbart det är!

Förplantering av tomater, gurkor och andra växter har nu tagit fart. Medan hörnorna picka omkring där jag är och Marcus tvätta bilarna på full har jag startat möjligheten till en ny underbar händelse: när små frön börjar gro och man ser små gröna stam komma ut ur jorden.

En hel underbar helg som slappnar av båda kroppen och själen. En så underbar känsla att allt åkande under arbetsveckan gör att det är mödan värd.

Barnen tyckte att alla djur dog, det kändes mest som den dödens gården än den livsglädje gården vi hade hoppats på.

Samma dag den yngsta tuppen hittades död fick jag en oroligt kommentar av min yngsta dotter: ”nu kommer vi aldrig att få några kycklingar”. Nej! Tänkte jag då. Vi måste kunna få kycklingar!

När jag gick in i hönshuset hade hönsrådet samlats i en hörna. ”Vi har en plan” hade dem sagt. Och under en höna låg det 2 lagom stora och perfekta ägg. ”Vi kommer att ruva fram egna tuppar” var deras plan. Vad bra! Tänkte jag, de kommer att fixa det och det är bra för att tiden är nu ute. Det blir inte så många fler ägg som är befruktade. När tuppen blev dålig tror jag inte att han orkade göra sitt jobb. Samma kväll gick jag in till hönshuset och tittade in till dem. Vad! Hönorna var i redet och äggen kvar på golvet! Vad opolitliga dessa hönor är! Hur kan de ge upp så lätt! In med äggen in i huset, och läsa-dags! Nu gäller det att sätta igång att läsa instruktioner om hur man ruva fram kycklingar!

Efter 24 timmars i äggkartongen som kläckningsmaskinens instruktioner krävde la jag dessa två lagom stora och perfekta ägg i maskinen. Jag vågade inte tvätta eller desinfektera, utvecklingsprocessen hade kanske redan börjat när hönorna försökte ruva dem. Så hoppades med all hjärta att inget ägg blev infekterat.

Barnen fick nu hopp även om vi inte visste om dessa ägg hade embryon eller inte. Men två gånger om dagen hjälpte dem att vända på äggen.

Mycket har hänt sedan vi bestämde oss för att flytta. Från Bromma till den underbara landsbygden. Nervösa var vi och mycket förändring skulle det bli. Mitt i januari flyttning skulle vara, bara en vecka och varken mer eller mindre hade vi för att flytta. Så innan dess rätt många sömnlösa nätter om snöstorm och svåra vägar att ta sig fram blev. Men till slut tur hade vi och även om snö fick vi blev flyttningen hanteringsbar ändå. Och framförallt för den fantastiska hjälpen vi fick!

6 höns och 2 tuppar samt en katt fick vi med glädje ärva. Våra alldeles första ägna höns och tuppar! Så mycket ville vi. Ny och ren strö skulle dem få, ny målade vägar i hönshuset skulle det blir. Sedan började allt strula till…

En vecka efter vi flyttade in…
…tupparna bråkade och den äldsta och snygga tuppen skadad blev, alla pickade på honom och vi blev så oroliga och förskräckta! Hur kan dessa små gulliga höns jaga och picka på den snygga och starka tuppen? Han blev flyttad till ett eget rum men med detta lyckades vi inte rädda honom, han pickade på sig själv! Har de ingen överlevnads instinkt? Ville han inte överleva och ta över det den yngsta tuppen hade tagit ifrån? Fanns det ingen kraft inom honom kvar? Hur hur hur…
…en dag blev han kvar men mycket blod hade han tappat och ingen kraft hade han kvar. Någonting behövde vi göra för att lätta hans lidande. Inget vågade vi, han var en så otroligt snygg tupp, precis en av dessa som finns alltid målade på böckerna. Till slut bad vi om hjälp och den kraftlösa tuppen kämpade inte emot. Så sorgligt det blev. Men kasta honom kunde vi inte göra, han skulle användas och uppskattas. En vecka fick han mörhängas efter att vi drog ut alla fjädrar. Otroligt lätt det blev genom att följa kokande vatten-metoden. Det var vårt första gång och det kommer inte blir vårt sista om vi får möjligheten. Köttet blev så gott att vi nästan vägrade köpa fler kycklingar från affärerna.

Veckan efter händelsen började den lilla hönan halta. Vi vet inte hur det gick till, hon kanske blev rädd för oss när vi gjorde rent hönshuset eller så var den yngsta tuppen som la sig på henne för ofta. Vi försökte avvakta och kolla om det gick bättre…

När tre veckor sedan den äldsta tuppen dog hade gått började vår yngsta tuppen att se hängig ut. Är han deprimerad på grund av att vi har stängt in den lilla hönan i sitt eget bur så att hon inte blir jagad av övriga höns? Hon verkar må bra av det i alla fall. Men han sitter där bredvid henne, med fjädrar nere… Nähe, efter några veckor bestämde vi på att flytta ut den lilla hönan till sitt eget rum, övriga hönor vill gärna picka henne genom gallret och tuppen är deprimerad. Vi har kanske skadat hans ego genom att förhindra honom från hand revy. Men han blev inte bättre och ork hade han inte heller. Är han magsjuk då? Filmjölk fik han då och lite bättre mådde han men dag efter det hittade vi honom dött. Så tragiskt! Och så ledsna vi blev. Hade vi kunnat rätta honom? var det kanske någonting i stupen som hade fastnat? var han sjuk? Åt han någonting fel när han gick ut på gården? Honom vågade vi inte äta upp.

Samma dag fick vi avliva den lilla hönan, hon låg med magen och fötterna uppe. Förut kunde hon hjälpa sig av vingarna för att röra på sig men nu blev det någonting fel med vingarna också. Hon kunde små röra fötterna men ingen kraft eller kontroll i dem. Hade hon den där ledningssjukdom som inte går att bota? Hade hon redan hunnit smitta övriga hönor? Kan det vara att våra äldre hönor bär på sjukdomen och har smittat den lilla? Var det så att hon helt enkelt bröt benen? Aj, aj, så många frågor igen. Henne åt vi inte heller.